När man blir en gäst hos verkligheten och minnet inte längre finns där...

Tänk, att inte längre kunna känna igen sig själv, inte heller sin omvärld. Att förlora sin identitet och bli en gäst i den verklighet som förut varit begriplig och trygg.

Under mina år i demensvården hade jag i mitt jobb dagliga möten med människor som hade olika minneshandikapp och som hade utvecklat demenssjukdomar i olika stadier. Jag lärde mig en del om hur den här tragiska sjukdomen påverkar hjärnan och hjärnans funktioner. Men framför allt såg jag och förstod vilket lidande, vilket trauma, det innebär för en människa att inte längre minnas, inte känna igen sig i livet och bland människor.

Jag insåg snart att jag inte hade tolkningsföreträde när patienter, många gånger i förtvivlan, gav uttryck för hur de kunde uppfatta skeenden i tillvaron. När "mamma" hade varit på besök hos en 90- åring under natten och hon upprymd berättade det för mig på morgonen, så förstod jag att det här verkligen hade hänt i patientens verklighet. Det var som om hon redan stod med ena foten i evigheten....! Därför måste jag förhålla mig respektfullt till det. Att med motsägande argument försöka återföra personen till "min" verklighet skulle bara oroa och förvirra ytterligare.

Dialogen oss emellan blev inte sällan till ett litet skådespel där patienten  fick vara både huvudrollsinnehavare och regissör, medan jag själv spelade en underordnad lyssnande roll. Det här stärkte den dementes sviktande självförtroende och kunde oftast skapa lite lugn och trygghet.

Att kunna ge lite trygghet och medmänsklig förståelse till tröst för den som gått vilse i tillvaron är något av det mest meningsfulla och glädjande man kan få uppleva som människa, tycker jag.
Här en dikt jag en gång skrev om det.

                                           En efterlängtad resa

Ofta satt du där vid fönstret mot söder. Såg med längtan ut mot ljuset och träden.
Ditt vackra vita huvud, med den fårade nacken vände du i tystnad  mot dagrummet.

Du talade så ömsint om dem som gått före, de som inte längre fanns: "Först gick min älskade lillasyster, sen gick min stora starka bror"
Som om ni bara skilts på vägen för att åter ses igen...

Dina anletsdrag ibland så stela när sorgens och saknadens isvindar blåst över ditt allvarliga ansikte.
Ibland så trygga när dina dagsverkströtta händer ordnade med gamla kära foton, så glad på tillfälligt besök i minnenas välkända landskap.

Vördnad, och nästan högtidlighet kände jag inför din lilla krumma gestalt, när jag rädd att störa ditt så välbehövliga lugn betraktade dig i dörröppningen.

Varje kväll då jag hjälpt dig till ro talade du om att nästa morgon göra en resa. På bordet intill din gamla slitna börs, tillhands inför resan "hem till mor". Jag log och förstod din längtan.

Så en morgon var din plats vid fönstret tom. Du hade nu äntligen börjat din resa bort/ hem dit du alltid längtade...

I hemlighet klappade jag din stol och önskade dig en lycklig resa...


Att arbeta med dementa innebär att på olika sätt sammanfoga de återstående skärvorna av ett spegelglas som en gång reflekterat en hel och oförstörd människas själ.
Till en spegel så stor att den medger det utrymme som varje människa, sjuk eller frisk, har rätt att begära här på jorden.

Ann

Anns Tankar: Varje människas rätt att få vara annorlunda. Och d...

Anns Tankar: Varje människas rätt att få vara annorlunda. Och d...:  Jag har precis läst ut boken  "Ett annorlunda liv" skriven av Iris Johansson. Alla människor som har intresse av att förstå och l...

VARJE MÄNNISKAS RÄTT ATT FÅ VARA ANNORLUNDA OCH DET SJÄLVKLARA I ATT KROPP OCH SJÄL ÄR ETT!

 Jag har precis läst ut boken "Ett annorlunda liv" skriven av Iris Johansson. Alla människor som har intresse av att förstå och lära mer om olika människor och deras beteenden, borde läsa den här tämligen unika boken!
Iris beskriver sitt eget liv som autist så fullständigt naturligt och direkt,  och den är  så klargörande och intressant att man knappt kan lägga boken ifrån sig ens när man läst ut den!

Nog för att jag genom åren läst en del om autism och andra närbesläktade diagnoser, men när en människa själv, så som Iris Johansson så uppriktigt och självutlämnande berättar om hur det är tänka, leva, och förhålla sig till livet och omvärlden utifrån ett autismspektrum, så blir det en annan läsupplevelse. Iris fantastiska berättelse om den resa, och i hennes fall handlar det om en verklig resa,  från att ha varit i stort sett i sin egna bubbla, till att i dag med stor framgång, vägleda och hjälpa andra människor i  bearbetningar av konflikter, trauman och kommunikationshinder, är så upplysande och lärorik!

Det finns hos Iris en alldeles äkta och god vilja att ut ifrån sina egna redskap där känslor på vanligt sätt inte är tillgängliga, hjälpa medmänniskor till nya och progressiva tankebanor och strategier.
Läs boken och förstå hur hon går tillväga!


Tänker, osökt, på Kierkegaards kloka ord om att människan för att kunna hjälpa någon annan, först måste se och förstå var den andre befinner sig i sin mänskliga utveckling, och  utgå där i från. 

Och så läser jag om medicinska forskningsresultat som visar att patienter som blir sedda och bekräftade av sin doktor, och som får tala ut i lugn och ro och blir lyssnade på, fortare tillfrisknar från sjukdom och ohälsa. Vem blir förvånad över det här resultatet? Ja, inte jag i alla fall...
Jag har själv erfaret, då jag jobbade natt i demensvården, att patienter som var oroliga sov bättre om jag satte mig på sängkanten en stund och verkligen var närvarande och lyssnade på vad de hade att säga och tog in deras känslor.

Ska det vara så svårt att förstå att kroppen och själen faktiskt hör i hop? Utifrån den vetskapen kan man naturligtvis också lättare och bättre, komma åt själva grundorsaken till alla typer av ohälsa hos både människor och djur!

HÄRLIGA TIDLÖSA SKOG JAG BARA ÄLSKAR DIG!

Ingen, absolut ingen, dusch i hela världen kan vara mer renande och upplivande än den energidusch som man får av att, alldeles oberoende av årstiden, ta en promenad i skogen!

Man behöver verkligen inte ta många steg förrän man börjar känna av de där fantastiska naturenergierna som bara finns där - alltid, bland träd och buskar,småkryp djur och stenar.

Jag har nog egentligen alltid, mer eller mindre känt att det är i skogens trygga och tidlösa famn som jag hör hemma...har till och med drömt om att få bo alldeles mitt i skogen, långt ut bland djuren och allt det vilda.

När jag var barn kunde skogens generösa lekrum med alla sina tillgångar ge mig så mycket frihetskänslor att jag ibland nästan fantiserade bort mig från den för mig alltför begränsande verkligheten. Dofterna av nyutslagna vitsippor, mossor, kåda och ljung, tog sig rakt in i de där så typiskt vidöppna barnasinnena, och man blev nästan som berusad av hur gott det luktade av allt i naturen.

Att som 13- 14 -åring med blandade känslor efter en lång skoldag, bara få ge sig ut i skogen, var för mig så lugnande. De där härliga skogspromenaderna ensam i sällskap med egna tankar och känslor, omgiven av den snälla skogen där varken krav eller "måsten" fanns. Det gjorde faktiskt min ganska jobbiga tonårstid  lite lättare att genomleva.

Så kom den lyckliga tiden som småbarnsförälder. De små tultande barnastegen på mjuka skogsstigar då familjen gjorde utflykter tillsammans. Det var så roligt att med barnen få återupptäcka skogens små kryp.Nyfikna blickar som vändes upp mot de höga spännande träden, förtjusta skratt över en och annan ekorre eller hare. Precis så som jag själv som barn antagligen gjorde en gång.

Det är en ynnest att som 60 - plussare, fortfarande få uppleva det här magiska och helande med skogen och naturen!  Skogens energier har en förunderlig förmåga att ge oro och stress sina rätta proportioner och tillmäter själva levandets bekymmer den underordnade plats, som de förmodligen har från naturens helhetsperspektiv.

Härliga tidlösa skog, jag bara älskar dig! Du är klok, vis och generös! Och till ditt gröna vackra rum
är vi alltid välkomna.
Jag hoppas att du över hela vår jord ska få fortsätta leva och växa, frisk och oförstörd. Och att vi människor ska vårda och vörda dig som tack för vad du ger, och genom tiderna har givit oss!

Anns Tankar: Det har blivit svårare att vara en tålmodig sjukli...

Anns Tankar: Det har blivit svårare att vara en tålmodig sjukling...: Det har blivit svårare att vara en tålmodig sjukling I min historia, så har som för de flesta andra, infektioner och sjukdomar mer eller m...

DET HAR BLIVIT ALLT SVÅRARE ATT VARA EN TÅLMODIG SJUKLING

I min historia, så har som för de flesta andra, infektioner och sjukdomar mer eller mindre allvarliga, kommit och gått. En maginfluensa här, en förkylning där, ibland med tillhörande och alldeles nödvändigt sängläge. Så är det ju bara det är ju helt normalt faktiskt. Men det är inte alltid så kul att ligga där och titta i taket, räkna tapetblommor, inte orka gå upp och göra allt det där roliga och nödvändiga som man så gärna vill ta  itu med och få undan. Det är bara när man har rejält hög feber som man för det mesta förlorar matchen mot den sluge energitjuven.

Men jag har hos mig själv lagt märke till att det numera är som om det här har blivit svårare, det liksom tillkommer en extra "sjukdom" till själva primärsjukdomen när det är dags för ofrivilliga sänglägen! Den tillkomsten är jag benägen att definiera som en varierande grad av aktivitetsabstinens, och den lägger faktiskt en del extra småsten på bördan när man blir sjuk.

I ett samhälle och i en tid då det hela tiden snurrar på med ett oräkneligt antal aktiviteter, jobb, sociala kontakter och uppdateringar så blir det lite för "konstigt" när hjulen, om än tillfälligt, stannar samtidigt som till exempel en infektion infinner sig. Det kan kännas som om man har hela smålands myror i kroppen och rastlösheten driver på en hela tiden. Det kan upplevas lika obehagligt som själva sjukdomstillståndet,  att inte vara "fit for fight" och i det ständiga "görandet", presterandet och jobbandet.

Snabbt vill man på fötter och bli "normal" igen och fortsätta stå där och klia sig i huvudet över alla
uppbokade tider, planerade arbetsinsatser, födelsedagskalas och ugnsrengöringar...
Ja, jag är minsann inte bättre själv när det gäller det här.
Man bara önskar att det i sådana här lägen kunde infinna sig en förståndig myndighetsperson, typ kommungubbe, som tar en i örat och talar om för en att tillvaron med stor sannolikhet kommer att spinna vidare utan just min medverkan.

Ja, jag jobbar faktiskt mot det här kraftfulla aktivitetsberoendet hos mig själv, det går väl så där ...
För det är ju så att alla beroenden, allt det som man känner att man inte kan låta bli att göra, även det som utmynnar i uträttat arbete och genomtröskade "attgöralistor", riskerar att leda till abstinens...

Så kära systrar och bröder! Det är inte lätt att vara "patient" Vi får väl börja peppa varandra i det här med att vara i ett icke görande, helt enkelt. Så kanske man kan ligga stilla i sängen nästa gång det blir dags för infektion.

Starka känslor vill gärna gå i repris.

Nog är det intressant att en del av de tidiga upplevelserna i barndomen  ibland blir rätt så tydliga
paralleller till händelser som sker senare i våra liv. För min del kan jag alltid koppla det här till en stark känsla som dröjt sig kvar, så stark, att den vid rätt träff i den mänskliga datorn blixtsnabbt, på nytt kan titta fram  och återigen verka i all sin kraft.
Det här är värt att exemplifiera, därför gör jag det.

Jag är omkring fyra år och sitter längst ner på vår tomt, den del som då låg mitt emot gamla Konsum i mitt barndoms Målilla. Över mitt lite tufsiga , nästan vita hår har jag en röd anskrämligt ful mössa som mamma i sin lite ängsliga omsorg tvingat på mig efter en lindrig köldknäpp dagarna före. Den där mössan lyser fortfarande röd i minnet,  och av åkte den minsann och ner i fickan så fort som mamma åkt till jobbet och inte längre var synlig.

Jag har, i förmodad brist på spade, en lite sliten matsked i min hand. Och jag gräver där jag sitter, med barnets nyfikenhet, envist en grop i jorden. Gropen blir allt större och skeden mer och mer böjd, och jag forcerar med fascination flera nyanser av jordfärger. Någon vuxen hade på skämt, som de ofta brukade göra på den tiden, uppmanat mig att gräva djupt,  för då kunde man komma till Kina, sa han. Redan då var jag stort nyfiken på vad livet kunde erbjuda och jag ville ju ogärna gå miste om den här exotiska upplevelsen.

Så jag grävde och grävde tills skeden förstås blev helt böjd. Och inte kom jag till Kina! Jag såg inte ens skymten av det där spännande landet där jag satt med nosen i jorden.
Än i dag kan jag känna, verkligen i hela kroppen känna, hur besviken jag blev över att inte ha hittat det jag sökte, det som förespeglats mig.

Som vuxen, och i mina förväntningar på det sanna och goda - det riktiga i livet - har jag ibland känt lite av samma besvikelse som då den där tidiga vårdagen för snart 55 år sedan, mitt emot gamla Konsum med gråten i halsen och en krokig matsked i handen. Besvikelsen över av att inte ha de rätta "verktygen" i livet och att inte alltid nå sitt mål.

Ja, det är nog så att starka känslor gärna vill gå i repris...det är nog något alldeles naturligt med det.