Jag har märkt att jag i perioder är särskilt mottaglig och receptiv för budskap från det som jag uppfattar som det universella alltet. Och i början kring ett nytt år eller i slutet av det gamla har jag upplevt att jag är mer öppen men då också mer skör, sårbar och vemodig än annars. Men den andliga logiken följer sin plan och om den vet vi alls inget ting, vi kan bara ta emot, förundras och tacka. Och jag kan inte komma förbi det faktum att flera naturkatastrofer och extremt väder också inträffat just kring den här tiden, kring det gamla årets slut och kring det nya årets början. Och kanske är det en djärv teori att tro att också jorden har en period av skörhet och sårbarhet vid den här tiden, men jag kan inte låta bli att snudda vid den tanken...
När vi drabbas av sorg, separationer och andra förluster, och då när tillvaron gungar under våra fötter, det är då vi oftast också ta ner garden och släpper kravet på logiken. Då kommer vi också närmare vårt inre och de frågor som rör livets mening och våra tankar kring om det egentligen finns någon fortsättning efter livet.
När min f. d man dog 2006 började allt eftersom många märkliga och till synes oförklarliga saker hända i vårt hem och jag öppnades upp och fick ta emot flera olika budskap i olika former och möta främmande varelser som talade till mig i långa monologer under mina nattliga drömmar. Och den som själv har upplevt något liknande vet att de här drömscenerna inte alls liknar vanliga drömmar just för att de, i alla fall för mig, förmedlar så mycket starkare känslor och att man tydligt via energier kan identifiera, ibland utan se personen, vem man träffar i sitt drömmöte.
Vad gäller min ökade känslighet så kan det räcka med att jag ser ett gammalt foto eller dokumentär där nån far illa eller överges, då blir jag så oerhört berörd och mer än annars. Och jag kan gripas av det faktum att de här människorna, eller djuren, på ett gammalt gulnat foto sen länge är döda och då knyter det sig i magen på mig över det så sorgliga... Och man undrar om det är tillåtet att vara så blödig vid fyllda 63... blir det här personlighetsdraget möjligen starkare med åren undrar jag...? Mot det här supervemodet har i såna här stunder heller ögonblick, min absoluta tro och övertygelse på en fortsättning efter livet, inte så ofta nån tröst att ge mig, och det är konstigt. Jag blir bara så översköljd av sorg över separation, livets ändlighet och för att människor och djur inte längre har varandra, och över gamla tiders människor och liv.
För mig är det så att jag är som mest mottaglig för andliga budskap när jag sover och äntligen har släppt taget om min ibland ganska jobbiga oro. Och då precis mellan dröm och vaka, när jag alltid får den mest ljuvliga sömnen, då är i perioder min kanal klar och mottaglig. Och när jag mediterar, vilket jag egentligen har svårt för att göra, så har det verkligen satt fart på postgången där från andra sidan. Och jag är så tacksam för vad jag fått till mig.
Jag vill gärna dela med mig av ett tänkvärt budskap som jag alldeles klart och tydligt fick till mig i mitt huvud strax före gryningen en natt då jag låg vaken en stund och för övrigt var alldeles tom på tankar:
"DEN VÄRLD NI OFTA KLAGAR PÅ ÄR NI SJÄLVA MED OCH SKAPAR VARJE DAG. I SAMTAL OCH I MÖTEN MED VARANDRA
OCH GENOM ORD OCH GÄRNINGAR..."
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar