Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

söndag 14 augusti 2016

Har den allmänna ängsligheten och den politiska korrektheten nu också nått Svenska kyrkan...?

Läser om en präst, en ung kvinna som gått i täten för att med det kristna korset visa och uppmana andra kristna att visa solidaritet med de världens kristna som förföljs för sin tro. Efter att ha fått kritik för det här initiativet i termer som "nedsmutsning" av den kristna symbolen, väljer denna präst att nu lämna sitt prästämbete och sitt medlemsskap i Svenska kyrkan.

Jag blir beklämd och känner mig ledsen när jag läser det här och jag, milt sagt förvånas, inför hur olika människor kan välja att tolka, ett som jag anser i det här fallet, gott och riktigt uttryck för att värna om medmänniskor. Människor som orätt förföjs och behandlas illa för sin religiösa tro. I det här fallet handlar det för prästens del om medkristna i världen. Och hur ofta ber inte landets präster tillsammans med sina församlingar för andra religioners folk som förföljs för sin tro? Och det är för mig själva kärnan i kristendomen, att bry sig och värna om andra i världen.

Det kristna korset är för mig en vacker symbol för människokärlek över gränser. Och  initiativet " bär ditt kors" tycker jag är ett föredömligt och konsekvent sätt att tydliggöra betydelsen av att använda den urgamla heliga kristna symbolen som en kollektiv motkraft mot ondskan och intoleransen var den än visar sig! Korset som en kärlekssymbol. Kyrkan ska inte, och behöver inte heller vara politisk, men en kristen tro utan ett verkligt engagemang för alla de världens folk som utsätts för religionsförföljelser, är en kyrka i gungning...

Varför en del av kyrkans representanter, av vilka så många jobbar kärleksfullt och med hjärtat, reagerat kritiskt och negativt mot det här initiativet, så motsägelsefullt förstår jag verkligen inte, men jag har mina aningar.
Är det möjligen så att den  växande ängsligheten i värderingar och åsiktfrågor, den politiska korrektheten nu också tagit plats i Svenska kyrkan, i ännu en av vårt land institutioner?

Såg en artikel där en kyrkoföreträdare nyligen uttalade sig lite svävande och inte helt positivt om den gamla traditionen att en far lämnar över sin dotter som brud vid altaret, och jag funderade vidare...
Det här sammanfaller onekligen med det faktum att medlemsantalet i Svenska kyrkan minskar bekymmersamt mycket och kyrkan befinner sig i det avseendet i kris. Men jag vet också att många präster ser behovet av att se över kyrkans roll i samhället och förstår att mer lyssna till den moderna människans behov av andlighet.

Men att tendera att tona ner de kristna uttrycken och de grundläggande tydliga värderingarna i ängslighet över att överskugga andra religionsyttringar, eller att vara rädd för att med gamla fina traditioner i samband med bröllop inte hänga med i det moderna i jämstäldhetsarbetet, det blir för mig ohjälpligt fel! Och att i viss mån vända kappan efter vinden för att locka fler kyrkobesökare kan inte var ett hållbart koncept. Däremot behöver kyrkan än mer kunna möta människor och deras olika behov, innersta tankar och känslor, och precis som Jesus, mer vara ute bland människor och möta verkligheten på gatan.

Men åsiktsängslighet och politisk korrekthet gagnar inte Svenska kyrkan ställning bland människor, varken i vårt land eller ute i världen!