Martin Schibbye, en av två svenska journalister som under ett år satt fängslade dömda för understödjande av terrorism i en provins i Etiopien, berättade nyligen i ett radioprogram om den svåra tiden i fängelset.
Han berättade att det som kändes oväntat svårt de allra första dagarna i fångenskap var frånvaron av musik och de välkända vardagsljuden i ett fritt liv. Han talade om sin generation som den typiska Spotify- generationen som har oavbruten tillgång till musik, och för vilken tystnaden kan bli särskilt tyst.
"När jag satt där i mörkret i min förtvivlan önskade jag att jag hade kunnat läsa några psalmer eller ramsor utantill, som mina föräldrar och deras föräldrar hade kunnat göra. Önskade mig några ord och meningar som jag hade kunnat hålla fast vid, som hade uppehållet mig, kunnat ge mig tröst och kraft." Martin Schibbye vittnar om att man i en sådan här fruktansvärd situation, då tillvaron rasar och man befarar att inte få leva så länge till, då gäller inte längre "Ensam är stark, då behöver man verkligen något att hålla fast vid."
Det här fick mig att tänka på den rent psykologiska betydelsen av att ha något att hålla fast vid, inte bara mentalt, utan också rent konkret, i situationer då hoppet verkar vara ute, när det mesta verka förlorat. Det kan säkert vara bara t.ex. ett återkommande ljud, en bild, en tröstande tanke, eller ett lugnande minne.
Tänker på barndomens "gosenallar" och "tröstedjur." Dessa slitna, tufsiga och nästan sönderälskade saker, som laddade med en magisk, nästan överjordisk energi, blev symboler för en aldrig sinande kärlek och tillgivenhet. De var trygghet, och hade man sitt "gosedjur" tätt mot kinden, eller höll i det aldrig så litet, med sin lilla trötta hand när man skulle sova, så kändes faror och rädslor långt borta och man somnade skönt och lugnt.
Och som vuxen kan man ibland kan önska sig barnets avundsvärda, underbara förmåga att så tillitsfullt kunna besjäla tingen med beskydd, magi och omnipotens. Minns hur de här speciellt utvalda sakerna i en viss ålder, i vardagens lekar kunde skifta och få olika betydelser. Ena veckan kunde en vanlig liten sten utnämnas till " styrkesten", och när man höll den hårt i handen så var det som om man fick extra kraft, just för att man trodde på det "undret"! Man kunde då, kände man, klara den svåraste balansgång och vinna lekar just för att man hade något särskilt att hålla fast vid, något som fanns där, var verkligt, "ville väl," och inte kunde försvinna. Särskilt betydelsefulla blir antagligen de här "tröstesakerna", med all sin symboliska kraft för barn som har det svårt och som inte får den kärlek och trygghet som de behöver.
Men var i från hämtar då vi vuxna vår extrastyrka och tröst, och var finner vi i dag lugnet, det besjälade, och magin i våra liv och i vår vardag? Antagligen från så många olika håll och förstås på olika sätt. En del människor låter natur, djur, musik och andlighet, lugna och läka. Andra hittar magin och lugnet i meditation och yoga, medan någon annan hämtar tröst och styrka i kyrkorummet, eller genom att viga sitt liv åt att hjälpa andra.
Tyvärr, är det i dag, i vårt konsumtionssamhälle, mycket lätt att hitta väldigt många, men högst tillfälliga materiella "tröstesaker", Sådant som med "magisk" lockelse kan verka både lugnande och meningsfullt, men som sällan ger någon varaktig tröst eller mening , saker som snart förbrukas och vill bli utbytta, något som tråkigt nog också kan gälla människor och relationer.
Jag tänker att man nog inte alltid behöver vara ledsen eller förtvivlad för att vilja ha något att hålla fast vid, tro på, eller lita till. Kanske är det bara barnet inom oss, den vi en gång var, som fast vi nu är vuxna, behöver få komma fram, hälsa på och påminna oss om att magin, det oförklarade, den universella kraften och kärleken faktiskt finns där, om vi bara tror på den och släpper in den i våra liv...!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar