Att man själv med år och tid förändras det förstår man rent teoretiskt, men jag tycker att jag fortfarande ändå är mycket av den gamla Ann när jag ser mig i spegeln. Att jag ibland kan se skymten av både femåringen, tjugoåringen och alla andra genomlevda åldrar hos mig själv. Jag inser att den här upplevelsen inte har något med det yttre att göra, utan hänger ihop med något betydligt mer roligt och intressant. Visst ser jag rynkorna och hänget, och det där som är naturliga förändringar hos en 60-åring, men det där spelar liksom ingen roll i det stora hela, ingen alls när jag tänker efter. För jag har kommit på att jag, liksom alla andra, har en oförstörbar skatt av bilder, känslor, minnen, erfarenheter och intryck sparade djupast därinne i mig, en skatt som jag kan gräva ur och använda mig av precis när som helst och jag kan stärka mig med den!
Jag har undrat varför jag har svårt att "känna igen" mina gamla vänner, släktingar och arbetskamrater som de är, och ser ut i dag. Får ofta bilder och föreställningar bakåt i tiden, från när vi var barn, eller i ungdomsåren. Inte så att jag upplever dem gamla eller att jag inte känner igen dem. De flesta är sig lika. Men de gamla bilderna tar ofta vid och dominerar.
Och nu har äntligen polletten trillat ner. Naturligtvis ser hjärnan i gott samarbete med emotionerna till att flest antal lagrade bilder tar vid, vilket nog också förklarar varför starka känslominnen och intryck kopplade till dem stannar kvar och blir högst levande. Antagligen för att de en gång berörde så mycket och har stark energi.
Och tänk så många dagar som jag verkligen sett och umgåtts med gamla vänner och arbetskamrater. Fyllt mitt förråd i hjärnan med de bilderna, känslorna och intrycken som följde med dem. Många av de här personerna träffar jag numera tyvärr väldigt sällan, inte alls, eller kanske sorgligt nog aldrig mer. Naturligtvis har jag då också få, eller överhuvudtaget inga bilder alls av hur de nu ser ut eller framstår. Inte undra på att de gamla intrycken tar vid! För de är ju flest där uppe i hjärnkontorets lokaliteter. Det är likadant med äldre människor och närheten till de tidiga minnena: - först in och sist ut ! De intryck man levt längst med, de tycks tar över.
Det här är nog inget nytt, men för mig blev plötsligt begreppet AFFIRMATION och kraften i den, fullt begriplig:
Det är bara att bombardera sig själv och världen med alla tänkbara POSITIVA bilder av önskvärda situationer och scenarier! Låta gamla upplevda stunder av sinnesro och lugn ta över oro och stress. Ta fram och damma av sig själv som den friska, starka välfungerande person man en gång var, och låta den bilden dominera över sjukdomar, dysfunktioner och svagheter.
Se framför sig att varje ny dag blir rolig, händelserik och bra. Att oro som ligger och skaver försvinner och att bilden av " allt löser sig", färgrik och tydlig, tar över.
Varje dag smälta in i bilden som frisk, stark och med ett gott hjärta. Och med ett människovärde alldeles oberoende av rynkor, gråa hår eller annat som inte har ett dugg med den inre skatten att göra!
För flest bilder tar över, och jag har äntligen fattat på riktig, kraften i det här med Affirmationer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar