lördag 14 juni 2014

Att kunna behålla det mänskliga i sin människa..

Funderar på hur skönt det är att få vara människa, med allt vad det måste få innebära av sprickor i fasaden, fel och brister, dumheter och tillkortakommanden för oss alla. Men visst är det också så att den mänskliga rollen alltid måste spelas på den scen där frihet aldrig får undandra sig ansvar.
Man måste få göra fel, tänka tokigt, ha rätten till sin egen vrede, och inom rimliga gränser få bli arg, men alltid akta sina medvarelser. Och så måste man motionera sina känslomuskler så de inte förslappas. Det är olyckligt med små och förtvinande känslor och jag tror att det kan bli så om man inte, av olika orsaker, använder sig av det känsloregister som de allra flesta av oss förvaltar och har tillgång till. Men ibland ligger det sjukdomar eller personlighetsdrag bakom en oförmåga att förhålla sig till känslor, och det är viktigt att känna till det.

Vem är den som inte då och då retar upp sig ordentligt på någon annans ageranden och förehavande,   eller inte förstår deras åsikter, eller livsval ?
Och på samma sätt passerar  sannolikt våra egenheter och sätt att vara genom det sociala filtret  hos våra medmänniskor. Det är inget konstigt med det, för vi är inga änglar och vi kan inte, eller vill kanske inte alltid, förstå varandras tankar och känslor, sätt att leva och vara. Vi är alla individer inom individualismens hela spektrum för skillnader och olikheter. Och det är ju precis som det ska vara tycker jag.

Men det är ju viktigt och nödvändigt att kunna leva sig in i andras idéer och föreställningar, för det är det som för vår sociala - och känslomässiga utveckling framåt, tror jag. Och förlorar vi vår empati och vår medkänsla för andra så riskerar vi att förvandlas till emotionella - och sociala invalider. Och det är illa, för världen har en ständig efterfrågan på varma inlevelsefulla och kärleksfulla människor.

Men för att kunna förstå de människor som vi INTE förstår, så måste vi nog börja med att lära oss förstå vad det är som DE  människorna inte förstår, och också nå förståelse för vad de faktiskt FÖRSTÅR, utifrån sin begreppsvärld, tankar och känslor...! Förvisso är det så att VILJAN alltid måste föregå förståelse och insikter, om man vill nå dem på djupet och varaktigt få behålla dem. Och här ställer jag mig själv frågan om jag alltid är beredd att göra det jobbet för att nå de insikterna...? Svaret blir: Inte tillräckligt ofta, men jag jobbar på den bristen.

Så slutsatsen blir den, att det fina med människans möjligheter och fria val, är att faktiskt kunna få vara lite " crazy" i varierande svårighetsgrad och försöka  lära sig av varandra och av livets misstag. Och så tålmodigt fortsätta sträva efter att behålla det mänskliga i sin människa! Och hela tiden jobba på att hålla sig för god för, och ta avstånd ifrån, alla former av hat och illvilja!




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar