lördag 19 oktober 2013

PENSIONAT EDEN Fortsättning.

Efter en kopp hett Lady Grey i nya rosblommiga koppen från Indiska och en snabb promenad med bästa väninnan labradoren Molly, ringde jag och bokade mitt rum. En glad och lite forcerad kvinnoröst uppskattningsvis i 40-årsåldern, svarade efter två signaler : " Pensionat Eden ,Maria" Om Maria hade något efternamn fick jag inte veta, och jag frågade inte heller. Fast jag var väl motiverad efter alla kontakter med alldeles för många efternamnslösa  Patrikar, Annor, Bengtar och Birgittor, vilka alla retat upp mig lite, vilket i och för sig inte var särskilt svårt, östrogenfattig och irriterad som jag allt mer blivit.

Hur som helst, samtalet med Maria resulterade i att jag skulle komma att bo på pensionatet första veckan i juni, i ett av de allra finaste rummen med en magnifik utsikt över de härliga ängar och skogsdungar där jag faktiskt lekt som barn, det hade jag sett av bilderna på internet.
En helpension hade jag tänkt unna mig efter en alldeles för lång tid av intensivt jobbande. 

En frisk, men ännu inte särskilt varm vind tog emot mig och mitt inte helt sparsmakade bagage när jag en månad efter bokningen stod vid Hallinges välkända järnvägsstation. Där släppte bussen av mig efter en tre timmars resa med en stackars chaufför som verkade ha eld i baken, jagad av tiden, han, liksom vi andra moderna tidsslavar. Trots en ganska lång resa kände jag mig förvånansvärt pigg, men inte tillräckligt pigg för att låta bli att ringa efter en taxi. Jag hade ju trots allt ett par" för alla eventualiteter" väl fyllda väskor att kånka på, och kände att jag fortast möjligt ville checka in på "EDEN", ta en välbehövlig dusch och sedan i maklig takt ta en promenad genom samhället för att hitta ett bra lunchställe.Jag undrade förresten om det fanns några sådana kvar i det numera kraftigt nedbantade Hallinge.

Precis när den blå Volvon med skylten " HALLINGE TAXI OCH TRANSPORT i gult, bokstavligen körde upp vid mina fötter, fick jag plötsligt en oemotståndlig impuls att vända mig mot stationsbyggnaden igen. Jag blev minst sagt förvånad över vad mina ögon under ett mycket kort ögonblick kunde se. Genom de stora fina stationsfönstren såg jag mig själv som tonåring. Jag såg glad ut och var i gott sällskap med Britt -Marie, en av mina allra bästa ungdomsvänner. Det var som om en scen ur det förgångna spelades upp under bara några sekunder,och det hela var mycket märkligt. Ännu märkligare var det att jag samtidigt kunde känna en stark och  tydlig lukt av cigarettrök fast ingen annan människa var synlig just då. En lätt rysning spreds sig faktiskt  i nacken då just stationshuset var den plats där vi i tonåren brukade samlas och ägna oss åt ganska hängiven smygrökning .Röklukten försvann lika fort som den kom och ersattes till min häpnad under denna korta scen av en lika tydlig doft av min favoritdeodorant i tonåren: Yaxa nr.6. En typisk 60 -tals doft som inte längre finns att köpa.
Det var en sannerligen en häftig upplevelse!  

Under loppet av bara några sekunder varade den här, på något sätt, drömlika synen. Och jag ställde mig frågan om det var möjligt att sinnena kunde spela upp denna uppenbara illusion? Ja, om detta visste jag ju egentligen ingenting.
Kunde kanske stress och hög arbetsbelastning vässa sinnena och göra dem överkänsliga ? Den teorin var nog lika djärv som osäker, men den var ändå lite intressant kände jag. Några sekunder senare och väl tillbaka i verkligheten igen, hann jag att än en gång med vemod se på stationshuset som det var i dag. Alldeles tyst och övergivet stod det där, inga glada ansikten syntes längre i fönstren, inga skratt som hördes inifrån, och inget av gamla tiders  liv och rörelser utanför.Så sorgligt det kändes... På dörren kunde jag se ett blekt anslag med upplysningen:

 "HÄR ÖPPNAR TILL HÖSTEN EN AKTIVITETSSTUGA!
 Du som handarbetar eller bara känner dig ensam är välkommen hit!"
 Vi bjuder på kaffe.

Jag kunde tycka att det var ett gott och välvilligt initiativ, men paradoxen var den att det mesta pekade på att det snart inte skulle finnas så många handarbetande eller ensamma invånare kvar i detta en gång så blomstrande och levande landsbygdssamhälle.
Alldeles för många hade, i takt med att ortens försörjningsmöjligheter och serviceinrättningar försvunnit, av överlevnadsskäl fått flytta och lämna sitt gamla kära Hallinge, som nu så uppenbart var ett samhälle i livets slutskede. 

Så helt igenom fel och vansinnigt! hann jag ordentligt upprörd tänka innan jag hade placerat båda mina fötter med de egentligen ganska fula, impulsinköpta "moderna" skorna inne i den rymliga taxibilen.

"Halloj där!  Vart hade du tänkt ta vägen?" löd den för mig okände tunnhårige chaufförens frejdiga hälsningsfras.
Ja du, gärna till en plats där taxichaufförerna har lite stil faktiskt, fick jag god lust att replikera, då jag precis kände lite irriterande "kärringsvett" i pannan. Lyckligtvis hejdade jag mig och tänkte att han fått dåligt med internutbildning så här i besparingstider,  och att han förmodligen var "snäll i hemmet", som moster Karin brukade säga om "dumma karlar" förr i tiden.

"Jag vill bli körd till pensionat Eden", sa jag med en viss skärpa i rösten.

  "Ja,dä måtte va ett bra lugnt och gudomlit ställe, för dä har ja inte hört tales om" sa den tunnhårige    och skrattade gott.    

 Min svaghet för situationskomik och genuina människor fick mig att överse med hans dåliga lokalkännedom och jag svarade:

 "Det var som attan, har du ingen koll på nyetableringarna här i samhället?" Till den synpunkten hade chauffören inget att tillägga.
Jag gav honom adressen och då ljusnade det för den sorglösa chauffören som nu lite generat sa  " Dä ä lugnt, dä fixer sä". Och det gjorde det, för tio minuter senare var jag framme vid pensionat Eden!

Jag betalade, tackade för mig och med mina otympliga väskor strävade jag  mot dörren. Det var roligt att upptäcka ännu en gammal kär byggnad, och inte förrän nu kunde jag direkt koppla adressen till den gamla disponentvillan. Den hade nu, säkert efter flera andra funktioner,  av utsidan att döma, förvandlats till ett prydligt och fint pensionat.
,
Jag hade precis ställt från mig mitt bagage när jag kände en underbar doft av gammeldags pytt i panna! Den upplyste mig om hur hungrig jag faktiskt var! Det var hemlagad pytt det kände jag direkt, och jag bestämde mig för att vänta med både dusch och nostalgipromenad. För det var här och inte på någon tråkig pizzeria jag skulle äta! I receptionen stod en leende Maria och hälsade mig välkommen. Och jag kände mig verkligen både förväntansfull och välkommen till pensionat Eden!

Fortsättning följer!






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar