Vad fick den här lilla pojken och hans lilla barnahand att som vuxen bli den som slår och misshandlar...?

Nyligen fick jag oväntat tillgång till några foton på min far och hans familj. Det var med blandade känslor av sorg, vemod och kärlek, och inte minst med en vilja av att kunna förstå mer av min far och hans historia, som jag betraktade de här gamla fina så värdefulla korten.

På den gulnade svart -vita bilden ovan står min farfar finklädd och med min pappa Åke på armen. Bredvid står lite blygt en av mina farbröder. De båda pojkarna bär små tidstypiska fina kostymer och kanske är det en högtidsdag i familjen. Det är tidigt 1930 -tal och en hel del oro och mörker i världen. Något som tycks avspeglas i min pappa Åkes blick vid tillfället. Ett par år tidigare och året efter pappas födelse, 1929, har Wall Street - kraschen i New York utmynnat i en ekonomisk depression som spridit sig till europa och övriga världen. Första världskrigets fasor har lite bleknat och Gustav den V är Sveriges regent. 1932 inträffar Kreugerkrachen i Sverige en händelse som får konsekvenser för många människor och sammanhang. 

Jag ser länge på min far, förmodligen 3-4 år gammal, i farfars famn och med sin ena lilla hand tätt mot sin pappas trygga bröst. Lille Åke ser inte glad ut, snarare missnöjd och lite allvarlig. Vad kände han egentligen i detta frusna ögonblick...? Sorgligt nog kom min fina farfar som var en konstnärssjäl med många strängar på sin lyra, att vad jag förstått, ungefär 15 år senare hastigt gå bort i blödande magsår mitt uppe i sin livsgärning. Kvar blev stackars farmor med sina tre yngre barn och sitt stora hus. Pappa hade då redan lämnat hemmet och var frisörlärling i Hultsfred. Jag kan ana att han då i sorg och chock för all framtid stängde av sina känslor och låste dörren till sitt empatiska känslorum. Sånt händer, det vet vi idag, och jag har anat det i många år.

Åke blev min pappa, och mer och mer, en till synes känslokall och sadistisk person med en typisk beroendepersonlighet som plågade sin familj svårt. Och i min snälla, starka varma, men lite stukade mamma såg hans sitt offer... Jag tror, att jag har förlåtit pappa nu... efter alla år. Åtminstone hans person, men inte hans onda gärningar. Men jag vill som alltid förstå, nå bortom det uppenbart synbara, fattbara och jag vill söka människan i honom! Jag upplevde, redan som barn, att han aldrig var riktigt glad och att inte kunde  känna kärlek och anknytning till en människa. Med hjälp av alkohol eller tabletter sökte han under många år döva den ångest som han så uppenbart alltid kände. Han kunde inte visa kärlek till mig eller mamma, bara äganderätt. Inför ett djur kunde han ibland, särskilt till hundar, visa sympati. Då kunde jag  som barn känna mig nästan lycklig för hans, och förstås för hundens skull. 

På ett annat foto här nedan, där syskonen Stridh poserar i åldersordning, står pappa i mörka byxor och han är glad...! Det är läkande och healande för mig att se  och veta att han antagligen varit "hel" och  frisk en gång som barn och kunnat känna glädje, och jag är så tacksam för det här fotot.

Den enda rätta vägen till förlåtelse är för mig att först nå förståelse. Och jag tittar igen på pappa i sin älskade pappas trygga famn, och frågar mig som så många gånger förut:

Vad fick den här lilla pojken och hans lilla barnahand att senare bli den man slår och misshandlar?

Det fullständiga svaret på den frågan kan nog bara min far själv ge, och kanske får jag aldrig veta. Men jag vill ändå, fast det fortfarande händer att jag får panikångest över att vara "instängd" i min arvedel, i mina papppagener, fortsätta att, en bit i taget och med högre krafters hjälp, gå förståelsens väg för att hitta full förlåtelse till pappa i mig själv... Så att jag själv kan bli fri och hel i själen.

Vad fick den här lilla pojken och hans lilla barnahand att som vuxen bli den som slår och misshandlar...?

Nyligen fick jag oväntat tillgång till några foton på min far och hans familj. Det var med blandade känslor av sorg, vemod och kärlek, och inte minst med en vilja av att kunna förstå mer av min far och hans historia, som jag betraktade de här gamla fina så värdefulla korten.

På den gulnade svart -vita bilden ovan står min farfar finklädd och med min pappa Åke på armen. Bredvid står lite blygt en av mina farbröder. De båda pojkarna bär små tidstypiska fina kostymer och kanske är det en högtidsdag i familjen. Det är tidigt 1930 -tal och en hel del oro och mörker i världen. Något som tycks avspeglas i min pappa Åkes blick vid tillfället. Ett par år tidigare och året efter pappas födelse, 1929, har Wall Street - kraschen i New York utmynnat i en ekonomisk depression som spridit sig till europa och övriga världen. Första världskrigets fasor har lite bleknat och Gustav den V är Sveriges regent. 1932 inträffar Kreugerkrachen i Sverige en händelse som får konsekvenser för många människor och sammanhang. 

Jag ser länge på min far, förmodligen 3-4 år gammal, i farfars famn och med sin ena lilla hand tätt mot sin pappas trygga bröst. Lille Åke ser inte glad ut, snarare missnöjd och lite allvarlig. Vad kände han egentligen i detta frusna ögonblick...? Sorgligt nog kom min fina farfar som var en konstnärssjäl med många strängar på sin lyra, att vad jag förstått, ungefär 15 år senare att hastigt gå bort i blödande magsår mitt uppe i sin livsgärning. Kvar blev stackars farmor med sina tre yngre barn och sitt stora hus. Pappa hade då redan lämnat hemmet och var frisörlärling i Hultsfred. Jag kan ana att han då i sorg och chock möjligen för all framtid stängde av sina känslor och låste dörren till sitt empatiska känslorum. Sånt händer, det vet vi idag, och jag har anat det i många år.

Åke blev min pappa, och mer och mer, en till synes känslokall och sadistisk person med en typisk beroendepersonlighet som plågade sin familj svårt. Och i min snälla, starka varma, men lite stukade mamma såg hans sitt offer... Jag tror, att jag har förlåtit pappa nu... efter alla år. Åtminstone hans person, men inte hans  onda gärningar. Men jag vill som alltid förstå, nå bortom det uppenbart synbara, fattbara. Jag upplevde, redan som barn, att han aldrig var riktigt glad på riktigt,  kunde inte känna kärlek och anknytning till en människa. Inte till mig eller mamma, bara äganderätt. Inför ett djur kunde han ibland, särskilt till hundar, visa sympati. Då kunde jag  som barn känna mig nästan lycklig för hans skull.

På ett annat foto nedan, där syskonen Stridh står i åldersordning, står pappa i mörka byxor och han är glad...! Det är läkande och healande för mig att veta att han antagligen varit "hel" och  frisk en gång som barn och kunnat känna glädje, och jag är så tacksam för det här fotot.

Den enda rätta vägen till förlåtelse är för mig att först nå förståelse. Och jag tittar igen på pappa i sin älskade pappas trygga famn, och frågar mig som så många gånger förut:

Vad fick den här lilla pojken och hans lilla barnahand att bli den som vuxen slår och misshandlar?

Det fullständiga svaret på den frågan kan nog bara min far själv ge, och kanske får jag aldrig veta. Men jag vill ändå fortsätta att, en bit i taget, och med högre krafters hjälp, gå förståelsens väg för att hitta full förlåtelse till pappa i mig själv...

Mamma är lik sin mamma och det där med det sociala arvet......

Med värme i hjärtat minns jag hur det var när min kloka, och annars ganska rationella och realistiska mamma, nån enstaka gång skulle ut på nån längre resa med bil. Hon var en van vardagsförare men gillade inte att resa långt och tyckte mest att det var tryggast och bäst i hemmets vrå.

Men det hände när mina barn var små att vi på sommaren tillsammans tog en tur  till Öland för det tyckte alla om. En sån resa krävde sina förberedelser ansåg mamma... och inte mycket av den utrustning som kunde kopplas till alla eventualiteter, saknades när allt var packat inproppat och klart... inklusive vi själva.

En ölandsresa med start från lilla Målilla var på 70 -talet lite av en mindre utlandsresa och man var nästan lite rosig på kinden av upphetsning när man väl körde upp på den då, ganska nyinvigda mäktiga ölandsbron. Allt var frid och fröjd, förutom det att min mamma, som var näst intill patologiskt rädd för BÅDE höga höjder och vatten, skrek rakt ut merparten av broresan, till barnens stora förtjusning, för de var vana... Och min mamma var också en bra aktris som sällan sparade på krutet i sina dramatiska, och ofta roliga utspel...Men det var egentligen synd om henne för hon var så rädd, men hon tvekade ändå aldrig att åka, det var lite typiskt för henne och lite av en styrka.

Mamma hade som sagt alltid packat för allt det där som både rimligen och orimligen" skulle kunde hända"... Och det scenariot att nån skulle bli hungrig det kunde hon inte stå ut med, omtänksam som hon var. Till restaurangmat var hon skeptisk och brukade ofta säga "man vet aldrig hur det hygienmässigt ser ut bakom kulisserna...bättre att laga maten själv.". Följden av det resonemanget och i kombination med mammas "tendens" till dominans, blev en massa mat, frukt och grönsaker, kaffe och bullar i fleeeera kylväskor och vi blev alltid både nöjda och mätta...! Men att vi alla fick plats i bilen var närmast ett under...!

Och tänka sig, inte helt oväntat och 60 -plussare som jag nu är, gör jag väldigt ofta som mamma Marianne gjorde... tänker ruskigt likadant och för att inte tala om hur lika känslouttrycken är! Det sociala arvet är en tung och förvisso genomslagskraftig faktor i våra liv det vill jag lova, och förstås nåt på både gott och ont. För allt jag känner igen i mig själv och som är "mammarelaterat" uppskattar jag förstås inte lika mycket. Så man får vakta på sig själv, hur man är och hur man gör, så man inte  överskattar affektionsvärdet av sitt sociala arv på olika plan. Och så typiskt är jag den som helst vill vara preparerad och förberedd för just alla eventualiteter, så man inte står där med fötterna i akuta problem som ställer till det...

Och ska maken och jag nån sällsynt gång ut och resa  och övernatta, så blir jag trött bara av att tänka på de sjukt långa "att-göra- och -komma-ihåg -listor som jag presterar och bockar av innan själva trippen... Men, när det är gjort och man är på väg i sällskap med maken, handspriten, våtservetterna, handsalvan, näsdropparna,läppceratet, ett orimligt antal byten av kläder, inte minst underkläder, och både viktiga mediciner och oviktiga mediciner för alla tänkta scenarier, ja då kan det faktiskt kännas hyfsat bra...
Beredskapen är god, och trygghetsbehovet växer banne mig i takt med åldern, och tänk att  jag nu så ofta gör precis som min gamla mor gjorde... och nu är det mig som barnen  och barnet skrattar åt...!

Roliga funderingar hos frissan

Frekventerade min gulliga, vänligt pratsamma hårfrisörska i dag, besöket var mer än väl motiverat... kunde nästan göra typ flätor, när jag äntligen beställde tid... det finns ju så mycket annat roligt att göra ju.
Jag gillar verkligen atmosfären på de flesta friseringar, det doftar gott, ofta lite bra musik och trevliga okomplicerade frisörskor. Och så känner man med en gång när man sätter foten innanför dörren att här är platsen där alla kan "räddas" och åtgärdas, här finns inga hopplösa fall vad gäller hår och frisyrer. Det är jädrans bra tycker jag.

Och så är det ett utmärkt ställe att för en människointresserad som jag bedriva smygstudier av  beteenden, samtal, hår och olika skratt på. För man sitter oftast en bit ifrån varandra och ser nästan aldrig nån annan kund i ansiktet. Så man kan oftast agera tämligen osedd. Det blir därför så att säga, socialrealism på avstånd, och en del att iaktta och fundera över och ibland att skriva om.

Damfriseringar är demokratiska inrättningar där alla, oavsett vem de är, snällt får underkasta sig nån fånig plasthätta när det ska göras slingor, eller sitta med stripigt blött hår i olika huvudställningar och ibland ofrivilligt stirra sig själv i ansiktet, medan själva saxen gör jobbet. Jag gillar det med.

Och tänk att jag fick huvudmassage också, men den hade säkert känts mer behaglig, om jag som de flesta andra mer normala hade kunnat slappna av, och inte som nån fakir envisats med att hjälpa till och hålla upp huvudet så frissan kunde komma åt... fick nästan nackspärr som jag spände mig, lite typiskt mig faktiskt och synd på frisörskan som nog gjorde ett bra masagejobb.

Hur som helst, jag blev väl tillklippt och fin och nu kan jag banne mig inte göra några flätor, och tur är det...!

Vi har, många av oss, blivit fundamentala konsumister och nu är det payback som gäller!

Människans inneboende förmåga att förtränga och rationalisera är sen länge känd och tillämpad. Och när vi inte riktigt orkar med att se allvarliga problem och när svårigheter blir för stora och hotande, då trycker vi ibland på den avstängningsknapp som får oss att tro att de inte är så farliga eller genom att intala oss att de överhuvudtaget inte finns. Det här är också egentligen inget annat än en ganska kvalificerad form av självbedrägeri som tillfälligt kopplar bort oss från verkligheten, och som på ytan lugnar oss, men också det som kan hindra oss från att nå vägen fram till klarhet och förnuft. och ytterst från att reagera och agera i ofta viktiga och livsavgörande sammanhang.

Många människor i vår värld, i vårt högteknologiska upplysta samhälle, har fortfarande inte på fullt allvar tagit till sig det faktum att vi nu står inför djupt allvarliga klimatförändringar efter att vi länge missbrukat, och förbrukat  många av jordens naturresurser. Att vi helt enkelt håller på att förlora vår jord och vår existens, det som vi faktiskt är satta att akta och värna om. Något som för många av oss blir så skrämmande, så omvälvande, att förträngning och förnekande blir det enda sättet att förhålla sig till den här realiteten. En fullt förståelig mänsklig rektion, men en skyddsmekanism som i längden fungerar dåligt.

Forskarnas rapporter duggar nu allt tätare och visar på en ganska dyster prognos, och varje dag kan vi på olika sätt se och märka påtagliga förändringar i naturen och klimatet. Under tiden måste vi ändå bara på nåt sätt leva vidare och försöka känna hopp i att vi kanske ändå hinner, om vi nu sätter fart och gör allt vi kan i stort som i smått, genom att återställa obalanser, plåstra om och läka många djupa sår, och rädda vår stackars söndrade moder jord.

I vår moderna livsstil, i konsumtions - och förbrukningssamhället, i vår närmast religiösa inställning till modern teknologi och i vår övertro på "tillväxten", de ekonomiska vinsterna och i upphöjningen av profiten som vår frälsare, ligger orsakerna till den här svårartade problematiken, så är det bara - punkt slut!

Vi har nu, så här i ett retroperspektiv, goda skäl att fråga oss om vi människor under de senare seklen blivit så mycket klokare, trots att vi fått tillgång till olika former av bra utbildning...? Har vi kanske tappat det sunda förnuft som många gånger var äldre tiders människors signum och räddare...? Och har vi möjligen drunknat i övertron på tekniska lösningar, blivit blinda för helheten och för vår tillhörighet med allt annat levande? Och vad är anledningen till att vi i så stor utsräckning slutat tänka klokt och långsiktigt i våra liv...?

Vi HAR, i alla fall, många av oss, blivit fundamentala konsumister och nu är det  ovillkorligen PAYBACK som gäller!!

Har den allmänna ängsligheten och den politiska korrektheten nu också nått Svenska kyrkan...?

Läser om en präst, en ung kvinna som gått i täten för att med det kristna korset visa och uppmana andra kristna att visa solidaritet med de världens kristna som förföljs för sin tro. Efter att ha fått kritik för det här initiativet i termer som "nedsmutsning" av den kristna symbolen, väljer denna präst att nu lämna sitt prästämbete och sitt medlemsskap i Svenska kyrkan.

Jag blir beklämd och känner mig ledsen när jag läser det här och jag, milt sagt förvånas, inför hur olika människor kan välja att tolka, ett som jag anser i det här fallet, gott och riktigt uttryck för att värna om medmänniskor. Människor som orätt förföjs och behandlas illa för sin religiösa tro. I det här fallet handlar det för prästens del om medkristna i världen. Och hur ofta ber inte landets präster tillsammans med sina församlingar för andra religioners folk som förföljs för sin tro? Och det är för mig själva kärnan i kristendomen, att bry sig och värna om andra i världen.

Det kristna korset är för mig en vacker symbol för människokärlek över gränser. Och  initiativet " bär ditt kors" tycker jag är ett föredömligt och konsekvent sätt att tydliggöra betydelsen av att använda den urgamla heliga kristna symbolen som en kollektiv motkraft mot ondskan och intoleransen var den än visar sig! Korset som en kärlekssymbol. Kyrkan ska inte, och behöver inte heller vara politisk, men en kristen tro utan ett verkligt engagemang för alla de världens folk som utsätts för religionsförföljelser, är en kyrka i gungning...

Varför en del av kyrkans representanter, av vilka så många jobbar kärleksfullt och med hjärtat, reagerat kritiskt och negativt mot det här initiativet, så motsägelsefullt förstår jag verkligen inte, men jag har mina aningar.
Är det möjligen så att den  växande ängsligheten i värderingar och åsiktfrågor, den politiska korrektheten nu också tagit plats i Svenska kyrkan, i ännu en av vårt land institutioner?

Såg en artikel där en kyrkoföreträdare nyligen uttalade sig lite svävande och inte helt positivt om den gamla traditionen att en far lämnar över sin dotter som brud vid altaret, och jag funderade vidare...
Det här sammanfaller onekligen med det faktum att medlemsantalet i Svenska kyrkan minskar bekymmersamt mycket och kyrkan befinner sig i det avseendet i kris. Men jag vet också att många präster ser behovet av att se över kyrkans roll i samhället och förstår att mer lyssna till den moderna människans behov av andlighet.

Men att tendera att tona ner de kristna uttrycken och de grundläggande tydliga värderingarna i ängslighet över att överskugga andra religionsyttringar, eller att vara rädd för att med gamla fina traditioner i samband med bröllop inte hänga med i det moderna i jämstäldhetsarbetet, det blir för mig ohjälpligt fel! Och att i viss mån vända kappan efter vinden för att locka fler kyrkobesökare kan inte var ett hållbart koncept. Däremot behöver kyrkan än mer kunna möta människor och deras olika behov, innersta tankar och känslor, och precis som Jesus, mer vara ute bland människor och möta verkligheten på gatan.

Men åsiktsängslighet och politisk korrekthet gagnar inte Svenska kyrkan ställning bland människor, varken i vårt land eller ute i världen!

Vi måste inte riva hela hus när vi städar i garderober, och det gäller inte minst i genusdebatten!

Den som riktigt kännder mig vet att jag är en stor vän av nyanserade resonemang, för det är ofta en garant för att dumhet och prestige inte riskerar ta över en bra förutsättning för goda, vettiga samtal människor emellan.
Med men det, har jag inte sagt att jag själv alltid är helt nyanserad i det jag uttrycker, för jag som andra, brister då och då också i mina intentioner. Men jag fortsätter att jobba på den saken.

Såg nyligen i media en artikel om att "barn bör slippa könsindelad uppfostran". Respekterar den åsikten, men jag delar den inte. Jag är nämligen så oförbätterligt gammaldags att jag tror att finns en mening, en vits och avsikt med att vi föds som kvinnor OCH män, det är så uppenbart tycker jag. Men jag brinner också för rätten att få vara/ leva med den könsidentitet och sexuella läggning som för var och en känns som den rätta. Och jag lider med de som känner att de lever i "fel kropp" och som inte blir respekterade eller förstådda.
Men jag undrar då vad det är för fult, fel eller förlegat med genusaspekter? Det väsentliga är väl att vi, oavsett kön, bara försöker vara humana och förstående mot varandra?

Naturligtvis ska vi  istället för att sikta mot "generell könsutplåning", nogrannt och metodiskt fortsätta städa och vädra i våra gamla, ganska unkna genusgarderober, och kasta ut de gamla urdumma ofunktionella könsstereotyperna! Säga NEJ och HEJ DÅ, till ogenomtänkta, förminskande ojämställda mönster när det gäller förväntningar på hur en man eller kvinna SKA bete sig. Säga stopp till den normen, för det gynnar på inget sätt lika värde, eller fred och frihet kvinnor och män emellan!

Så för allt i världen sansa genusdebatten och sluta riva hela hus, det räcker med att städa i garderoberna!