Anns Andrum: MINA FUNDERINGAR KRING SKVALLER OCH FÖRTAL OCH VAR...

Anns Andrum: MINA FUNDERINGAR KRING SKVALLER OCH FÖRTAL OCH VAR...: Man blir ibland bara så arg och förtvivlat ledsen över de människor som tycks ägna en betydande del av sin vakna tid och där igenom merpart...

MINA FUNDERINGAR KRING SKVALLER OCH FÖRTAL OCH VARFÖR VISSA HÄNGER SIG ÅT DET SKITJOBBET...

Man blir ibland bara så arg och förtvivlat ledsen över de människor som tycks ägna en betydande del av sin vakna tid och där igenom merparten av sitt dyrbara liv, åt att göra livet inte bara surt, utan också svårt och smärtsamt för sina medmänniskor. Genom att med en till synes ohejdbar entusiasm sprida skvaller och grundlösa spekulationer, allt enligt snöbollseffektens principer!

Och då frågar jag mig vad som egentligen skapar en väl utvecklad, driven skvallermänniska, och varför illvilja och lösa spekulationer för den tvivelaktiga kategorin tycks utgöra huvudfödan på den  sociala menyn?

Jag köper och förstår utan vidare, människans sannolikt urgamla behov av den på gott och ont, sociala kontrollen, för den bör ha haft sitt överlevnadsvärde för den ursprungliga Homo Sapiens. Men med evolutionens hjälp har vi ju ändå kommit en bra bit i vår utveckling, och har kan jag tycka, att vi inte längre har riktigt samma behov av primitiv social kontroll till skydd för liv och lem.  Och så undrar man naturligtvis hur någon enda kan leva med sig själv och den hemska, cyniska människosyn där det är okej att göra illa och skada, och ibland förstöra liv genom brist på empati och respekt för sina medmänniskor... .                              

            

Min huvudteori om det här är den, att en hängiven skvallerkärring - eller skvallergubbe, mera sällan är en riktigt frisk och harmonisk, balanserad "nöjd-med-livet-människa. Och att elakt och hjärtlöst skvaller är en otäck slaggprodukt i en missnöjesfabrik hos en person som förmodligen har en ganska lång historia av obearbetat missnöje, frustration och besvikelser över livet, sin omgivning och inte minst med sig själv. Och den här ledsamma missnöjesproduktionen kan tuffa på och fortsätta och bli som ett beroende hos en riktig skvallermänniska. Bli till ett beroendetillstånd med ett växande behov av ständigt nya rus av skvaller-och - förtal-kickar. Och det värsta tycker jag ändå är den riktigt garvade typen som  inte så sällan  gottar sig åt andras felsteg och problem, och som riktigt slickar sig om munnen av genuin skadeglädje när det går åt skogen för någon. Och jag kommer osökt att tänka på Hjalmar Söderbergs ord ur " Doktor Glas":" Man vill bli älskad i brist därpå beundrad, i brist där på fruktad, i brist där på avskydd..."

För ett känslomässigt tomrum finns det absolut i de människor som ägnar sig åt den här destruktiva verksamheten. Man kanske skulle kunna beteckna det som ett emotionellt bristtillstånd där man  inte själv förstår vad som fattas för att man ska må bra och kunna låta andra få göra detsamma. För den här kategorin av olyckskorpar går nämligen i gång på andras felsteg och olyckor, och för mer än gärna, vidare "sensationella nyheter" efter att själva ha kryddat dem lite extra.

Det är som om riktigt skvallriga människor, rent objektivt sett och paradoxalt nog, ofta har en riktigt   bra social förmåga, och är bra på att läsa människor, har gott om social energi och är lyhörda för sociala signaler. Men det blir ändå fel! Det goda uppsåtet saknas, omdömet sviktar och illvilja och bitterhet tar över: "Mår inte jag själv bra så behöver ingen annan heller göra det".

Det är bra synd att inte skvallerproffsen tar hand om sitt missnöje, och lägger upp det på bordet, konfronterar det, och tar reda på vad det egentligen står för och inser vilken skada de gör för andra. Och det vore önskvärt att de  kunde växa upp,  sadla om till en positiv syssla och i stället använda sin energi och sitt sociala driv till att sprida glädje och positiva, goda nyheter bland sina medmänniskor!

          

• 
  

Anns Andrum: ÄLSKADE LILLA MAMMA, I DAG SKULLE DU HA FYLLT 86 Å...

Anns Andrum: ÄLSKADE LILLA MAMMA, I DAG SKULLE DU HA FYLLT 86 Å...: En klar och solig, lite kylig höstdag, den 24 oktober 1929, i ett äldre hus i utkanten av Hultsfred, inte så långt från Vena, föder min ...

Älskade lilla mamma i dag skulle du ha fyllt 88 år om du hade levat ...

En klar och solig, lite kylig höstdag den 24 oktober 1929, i ett äldre hus i utkanten av Hultsfred, inte så långt från Vena föder min mormor sitt första barn. En liten flicka som skulle få namnet Marianne.
Lilla söta Marianne med det fina hjärtformade ansiktet och de vackra blå ögonen, blev 25 år senare min mamma.

Den här lilla flickan som på fotot ovan ler lite blygt och har hängselkjol och snedbena, älskade att åka ensam rakt ut i skogen på skidor, gärna när fullmånens runda gubbe följde henne med sitt starka ljus.
Och hon älskade djur och förblev en stor djurvän hela livet. Hon var begåvad med en fin och fyllig sångröst och fick då och då sjunga solo vid julfester i missionskyrkan i Bockara, där hon bodde några år under uppväxten. Då var hon inte längre blyg och tyckte om att få vara duktig och stå där framme på scenen i den lilla kyrkan.

Livet för lilla Marianne blev av flera orsaker en ganska svår och besvärlig resa. Men mamma var stark och en mästarinna på att hålla glädjen vid liv, hade mycket humor och var bra på att visa känslor. Vilket nog gav henne en del extra år av liv.

Trots ett svårt liv och fel val av livskamrat så blev min mamma en skärpt och duktig yrkeskvinna som älskade sitt yrke.
Den lilla flickan på det här fotot, hon med hängselkjolen och det lite blyga leendet, hon som blev min älskade mamma, skulle i dag ha fyllt 88 år om hon levat. Hon älskade verkligen hösten och om hon funnits i dag och varit frisk, så skulle hon mycket väl ha kunnat stå där där med en klut om sitt tjocka fina hår och gjort äppelmos, förvällt kantareller eller kanske kokat lingonsylt. För hon tyckte om att laga mat, sylta och safta, och jag tror det var en symbol för liv och trygghet för henne.

Ofta tänker jag på min temperamentsfulla, roliga, känsliga mamma som för sex år sedan, inte helt oväntat, tog med sig sin innehållsrika ryggsäck, lämnade livet och fortsatte sin resa mot ett annat mål. Ju äldre jag blir ju mer ser jag av henne i  mig själv. Och ju mer förstår jag nu av mamma och varför mycket blev som det blev i hennes mitt liv och hur det också har format mig på gott och ont.

Älskade lilla mamma!

I helgen var jag vid din grav och gjorde höstfint och jag tände ett ljus till minnet
av din födelsedag och för att du var den som gav mig livet, och som en hyllning till att du en gång har levat och funnits på jorden. Genom den tysta, täta Smålandsskogen med höstens färger
brinnande i trädkronorna för vi några mil jag och min Jan, för vi bor en bra bit ifrån din gravplats.
Men hur många mil som helst, och genom de mörkaste av skogar skulle jag om och om igen fara
för att få möta dig på nytt och för att slippa ekot av din tystnad och vemodet vid din sorgsna grav...

 I dag på din födelsedag får du många kramar av mig och dina barnbarn! Och jag vill tro att kärleksfulla hälsningar alltid, på något sätt hittar till alla dem som vi en gång levat och delar vår historia med ...

Din dotter
Ann

Anns Andrum: JOBBET HAR BLIVIT VÅR NYA HELIGA RELIGION OCH FÅ V...

Anns Andrum: JOBBET HAR BLIVIT VÅR NYA HELIGA RELIGION OCH FÅ V...: Inte så särskilt långt bakåt i vår svenska historia var de allra flesta människor tvungna att "arbeta i sitt anletes svett" för at...

JOBBET HAR BLIVIT VÅR NYA HELIGA RELIGION OCH FÅ VÅGAR VARA EN AVFÄLLING

Inte särskilt långt bakåt i vår svenska historia var de allra flesta människor tvungna att "arbeta i sitt anletes svett" för att i ordets verkliga bemärkelse överleva.
Det handlade då om att hitta något eller helst, några sysslor - påhugg, som kunde ge en oftast stor familj med många hungriga, växande barn mat för dagen.

Att leva "ur hand i mun" var i den tidens samhälle inget tecken på ett lättsinnigt eller ansvarslöst leverne, utan i högsta grad en hård verklighet för den som lyckades hitta en tillfällig inkomst för en verkligt fattig familj.

På bondesamhället följde ju industrialiseringen och med den urbaniseringen och för bönder och småbrukare flytten till städer och jakten på arbete, framtidsutsikter och överlevnad. Och många, väldigt många konkurrerade om jobben.
När den trötte arbetaren eller den trötta arbeterskan slutade sin långa arbetsdag var förstås vila det som hägrade, några andra aktiviteter var det då inte tal om eftersom de i stort sett inte existerade, än mindre var de efterfrågade för det dagsverkströtta hårt arbetande folket på den tiden.

Just i dag och år 2017, läser jag inte helt oväntat ett resultat av en rapport gjord av Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, att över två hundra människor om året dör till följd av arbetsrelaterade stressjukdomar. Och jag tänker att vad hände egentligen med den välfärd som våra förgående generationer arbetade för och lade grunden för? Varför kunde vi inte förvalta den och låta den stanna vid definitionen: Arbeta lagom och må bra på sunda friska arbetsplatser, som ger tid för familjen och för nödvändig vila och återhämtning?
Varför kunde vi inte vara nöjda med det och stå emot egots "mycket- vill-ha -mer-begär?

Jag tror att svaret till stor del ligger i att ARBETET har blivit vår nya RELIGION...En helig religion som skapat en livsstil där jobbet är nästan allt, och en identitet där prestation och att vara stark och osårbar har vuxit sig stark och sitter som en tatuering  av missriktad moral i huvudet på många människor i dag.
Den här religionen gillar inte jag, för väldigt få vågar ifrågasätta dess kärna och ännu mindre dess mening, kanske för att den blivit själva meningen - med hela livet...

Förr gick de flesta i kyrkan förstås för de trodde på en Gud, men många gjorde det av ängslan för att vara en avfälling, en sådan som avviker och upphör att bekänna sig till en viss tro eller lära. I dag vågar människor lyckligtvis göra sina egna val och leva sina egna liv självständigt och oberoende av andras förväntningar... eller hur är det egentligen med den saken...?

Det dystra faktum att fler och fler, däribland yngre normalt friska, jobbar sig sjuka och faktiskt dör av stress och överkrav, får mig att undra över hur kloka vi människor egentligen är!

Jobbet har blivit vår nya heliga religion och få vågar vara en avfälling... och jag undrar vad vi egentligen vill med vår stund här på jorden...?

Anns Andrum: TÄNK VAD EN ROSA BALLONG KAN GÖRA MED EN 5-ÅRIG M...

Anns Andrum: TÄNK VAD EN ROSA BALLONG KAN GÖRA MED EN 5-ÅRIG M...: Det blev en regnig lördagsförmiddag här på Timmernabben. Vattnet låg där så  mörkt och allvarligt, nästan lite tjurigt, och på strandpromena...