" En 84-årig kvinna kastade sig utför en balkong i samband med ett möte med en kommunal biståndsbedömare".
Den här omskakande nyheten berörde mig och säkert många andra djupt i dag. Förberedelserna för fredagsmyset kändes plötsligt ganska oväsentligt, och jag började tänka kring vilket samhälle vi verkligen vill ha, och i vilket samhällsklimat vi egentligen vill leva. Cynismens och den krympande medmänsklighetens kalla vindar blåser allt hårdare, och vi tycks stå inför en oroande försämring av vårt samhällsklimat.
Vi lever onekligen i de många valmöjligheternas tid, och när vi helst önskar kan vi välja och bestämma oss för vad vi vill ha när det gäller till exempel teknik, varor och tjänster. Allt är möjligt, vi får det vill ha och blir oftast nöjda med det.
Men det märkliga är att när det gäller de verkligt betydande önskemålen i våra liv, som att få leva med sin livskamrat den sista tiden i livet, så är de paradoxalt nog inte alltid självklara, inte ens möjliga att tillgodose!
Den stackars förtvivlade damen, hon som inte längre lever och som inte fick komma till sin make och vara vid han sida på äldreboendet, hade under inte mindre än två års tid ansökt om hemtjänst och färdtjänst och också uttryckt sin oförmåga att kunna sköta sina sysslor i hemmet.
Kommunpersonalen säger sig inte ha känt till kvinnans kamp vilket är både upprörande och märkligt tycker jag.
Varje personalkategori som arbetar med äldre och äldrevårdsfrågor bör ha god blick för människors kroppsspråk och ha en bra känsla också för det outtalade, det som inte sägs, det subtila i möten med de människor som inte sällan också är deprimerade och frustrerade inför sin livssituation. Att bemöta äldre och hjälpbehövande kräver inte bara utbildning utan också en hög grad av mänsklig mognad och en förmåga att med inkännande och empati se och förstå människor och deras behov.
När det gäller de här felbedömningarna och bristerna i omsorger om personer som behöver bli respekterade förstådda och lyssnade på, så leder de ju ibland till sorg och tragik både för de drabbade och deras anhöriga. De ansvariga uttrycker tyvärr mer sällan mänskliga känslor inför det som hänt och deras kommentarer är ofta förutsägbara och ibland rent dumma och okloka.
Vill vi ha det så här egentligen? Är det här samhället som vi vill ge i arv till våra barn? Själv svarar jag ett tveklöst NEJ på den frågan och jag tycker att vi som samtycker bör protestera och bilda en sund och konstruktiv opinion mot allt det som bidrar till den här alltmer avhumaniserande samhällsutvecklingen.
Flera politiska partier med god vilja kämpar för ett mänskligare, och i flera bemärkelser mer hållbart samhälle, men stångar ofta sina pannor blodiga inför de ekonomi- och maktstrukturer som så olyckligt inte sällan dikterar villkoren för samhällets lagar och förordningar.
Men jag tror på droppen i havet, på kraften i den och på varje människas möjlighet att reagera på det som är fel och som gör ont mot människor och mot vårt samhälle. Och som alltid, så måste varje förändring börja hos en själv, och varje ny dag är faktiskt en möjlighet att med vänlighet, solidaritet och medmänsklighet kunna göra världen bättre!
fredag 27 september 2013
torsdag 8 augusti 2013
Jag tror minsann att mediasvenskan håller på att äta upp våra dialekter..!
Saken är den att jag nog alltid varit förtjust i dialekter och ofta med stora öron och stort nöje lagt märke till och memorerat olika dialektord och uttryck. Min kära mamma var en begåvning på att pricksäkert återge just dialekter, en gåva som förvisso inte gått i arv till mig men väl till min dotter Johanna.
Jag tycker om att kunna höra, eller åtminstone kunna tycka mig höra, var ifrån i landet människor kommer, och jag blir faktiskt varm i hjärtat när någon frågar mig om jag är småländska, och till och med ibland undrar om jag kommer från Hultsfred/ Målillatrakten, vilket ju är alldeles riktigt.
När jag var barn så hörde jag släkten benämna personer som " Alf i Berga", Karin i Vimmerby" eller "Janne i Vetlanda". En på den tiden ganska utbredd företeelse som var så väl sakligt och geografiskt upplysande, som personlig och rolig. Och alla de här släktingarna hade förstås olika dialekter och olika uttal av ord till min stora förtjusning.
Dialekter, detta urgamla miljöarv, ligger nära våra känslor och våra hjärtan, den saken är för mig glasklar. Och lika glasklart blir då sambandet mellan upplevelsen av en stark engagerande känsla, och upphämtningen av en "gammal" bortträngd och kanske förkastad dialekt. Jag är nog inte ensam om att ha lagt märke till människor som när de är riktigt glada, upprörda eller arga hämtar kraft och styrka ur det som är genuint och känslofyllt, det som är grunden i varje människas språkhistoria, den dialekt som vi en gång lärde oss tala som barn.
Men vad är det som har hänt med våra dialekter egentligen? Allt oftare lägger jag till min förvåning märke till att unga människor sällan talar den dialekt som man kunde förvänta sig med tanke på var de har vuxit upp och att föräldrarna talar en tydlig lokal dialekt. Visst förstår jag att till exempel den geografiska rörligheten bland människor i dag är stor, och att språket av naturen är och ska vara levande och föränderligt, men jag tror att medias språk, dess genomslagskraft och ständiga tillgänglighet är något som bidrar till att det, särskilt bland unga inte längre alltid anses rumsrent och fint att tala dialekt.
Den här av mig förmodade kopplingen är väl ingen särskilt avancerad eller ens ny teori, men det är för mig lite av en paradox att likriktningen, även den språkliga, är så framgångsrik i vår så individualistiska tid.
Nog blir det lite tråkigt när så många talar en modifierad Stockholmska( kanske i tro att det är "coolt") och dessutom så ofta använder så många förutsägbara slitna modeuttryck. Det blir nästan stereotypt.
Jag tycker att vi med stolthet ska värna om och skydda våra härliga mustiga dialekter som på ett trevligt och naturligt sätt talar om var ifrån vi kommer och var vår språkliga vagga stod! Dialekter är en tillgång och ett värdefullt miljöarv som bör uppvärderas och användas som det språkliga guld de är!
Jag tycker om att kunna höra, eller åtminstone kunna tycka mig höra, var ifrån i landet människor kommer, och jag blir faktiskt varm i hjärtat när någon frågar mig om jag är småländska, och till och med ibland undrar om jag kommer från Hultsfred/ Målillatrakten, vilket ju är alldeles riktigt.
När jag var barn så hörde jag släkten benämna personer som " Alf i Berga", Karin i Vimmerby" eller "Janne i Vetlanda". En på den tiden ganska utbredd företeelse som var så väl sakligt och geografiskt upplysande, som personlig och rolig. Och alla de här släktingarna hade förstås olika dialekter och olika uttal av ord till min stora förtjusning.
Dialekter, detta urgamla miljöarv, ligger nära våra känslor och våra hjärtan, den saken är för mig glasklar. Och lika glasklart blir då sambandet mellan upplevelsen av en stark engagerande känsla, och upphämtningen av en "gammal" bortträngd och kanske förkastad dialekt. Jag är nog inte ensam om att ha lagt märke till människor som när de är riktigt glada, upprörda eller arga hämtar kraft och styrka ur det som är genuint och känslofyllt, det som är grunden i varje människas språkhistoria, den dialekt som vi en gång lärde oss tala som barn.
Men vad är det som har hänt med våra dialekter egentligen? Allt oftare lägger jag till min förvåning märke till att unga människor sällan talar den dialekt som man kunde förvänta sig med tanke på var de har vuxit upp och att föräldrarna talar en tydlig lokal dialekt. Visst förstår jag att till exempel den geografiska rörligheten bland människor i dag är stor, och att språket av naturen är och ska vara levande och föränderligt, men jag tror att medias språk, dess genomslagskraft och ständiga tillgänglighet är något som bidrar till att det, särskilt bland unga inte längre alltid anses rumsrent och fint att tala dialekt.
Den här av mig förmodade kopplingen är väl ingen särskilt avancerad eller ens ny teori, men det är för mig lite av en paradox att likriktningen, även den språkliga, är så framgångsrik i vår så individualistiska tid.
Nog blir det lite tråkigt när så många talar en modifierad Stockholmska( kanske i tro att det är "coolt") och dessutom så ofta använder så många förutsägbara slitna modeuttryck. Det blir nästan stereotypt.
Jag tycker att vi med stolthet ska värna om och skydda våra härliga mustiga dialekter som på ett trevligt och naturligt sätt talar om var ifrån vi kommer och var vår språkliga vagga stod! Dialekter är en tillgång och ett värdefullt miljöarv som bör uppvärderas och användas som det språkliga guld de är!
måndag 3 juni 2013
Att vara varandras lärare och varandras elever... jag tycker om den tanken.
De senaste dagarna har jag haft förmånen av att få möta många fina och vänliga människor. Det är bara så att jag går i gång på vänlighet. Jag får energi och blir glad, och känner att det ännu finns hopp för den här ganska oroliga världen.
Och de dagar då jag själv har lyckats glädja eller uppmuntra en människa är glada dagar, dagar som ofta genererar en god nattsömn och en skön vila.
Men mellanmänskliga möten är inte alltid okomplicerade och enkla, ibland inte ens särskilt trevliga. Och inte befinner man sig alltid på toppen av sin sociala förmåga, så är det bara, för man är ju människa.
Då och då möter man personer som man inte riktigt förstår sig på, får svårt att förhålla sig till och ibland retar upp sig på.
Vid närmare eftertanke så förstår man att det finns en sorts Gudomlig rättvisa i det där... Jag tror helt enkelt att vi möter de sociala utmaningar som vi behöver ha för att kunna lära oss mer om varandra, och i bästa fall blir sekundärvinsten den att vi kan öka vår självkännedom genom att spegla oss i andra människor. För vi är nog mer lika än vi ibland kan tro, trots de olikheter som vi kan uppleva. Och jag vill tro att vi alla är sammanlänkade med allt det andra som lever,växer och andas. Och genom den tanken kan jag också känna ett större ansvar för själva "levandet"- livsuppgiften.
Så numera försöker jag, men jag säger inte att jag alltid lyckas, att se de där mötena med människor som jag
inte känner mig helt bekväm med, som en utmaning, som en nyttig läxa..Ett tillfälle till träning i inkännande och förståelse, och inte minst en nyttig övning i tolerans och respekt i förhållandet till den som inte lever, tänker eller tycker som jag.
Och alldeles säkert ger jag själv genom mitt sätt att vara, och inte vara, mina medmänniskor de sociala utmaningar de behöver för utvecklas och komma vidare. Det är just det som jag vill inbegripa i den Gudomliga rättvisan. Vi blir genom den varandras lärare och varandras elever.
Jag tycker om den tanken.
Och de dagar då jag själv har lyckats glädja eller uppmuntra en människa är glada dagar, dagar som ofta genererar en god nattsömn och en skön vila.
Men mellanmänskliga möten är inte alltid okomplicerade och enkla, ibland inte ens särskilt trevliga. Och inte befinner man sig alltid på toppen av sin sociala förmåga, så är det bara, för man är ju människa.
Då och då möter man personer som man inte riktigt förstår sig på, får svårt att förhålla sig till och ibland retar upp sig på.
Vid närmare eftertanke så förstår man att det finns en sorts Gudomlig rättvisa i det där... Jag tror helt enkelt att vi möter de sociala utmaningar som vi behöver ha för att kunna lära oss mer om varandra, och i bästa fall blir sekundärvinsten den att vi kan öka vår självkännedom genom att spegla oss i andra människor. För vi är nog mer lika än vi ibland kan tro, trots de olikheter som vi kan uppleva. Och jag vill tro att vi alla är sammanlänkade med allt det andra som lever,växer och andas. Och genom den tanken kan jag också känna ett större ansvar för själva "levandet"- livsuppgiften.
Så numera försöker jag, men jag säger inte att jag alltid lyckas, att se de där mötena med människor som jag
inte känner mig helt bekväm med, som en utmaning, som en nyttig läxa..Ett tillfälle till träning i inkännande och förståelse, och inte minst en nyttig övning i tolerans och respekt i förhållandet till den som inte lever, tänker eller tycker som jag.
Och alldeles säkert ger jag själv genom mitt sätt att vara, och inte vara, mina medmänniskor de sociala utmaningar de behöver för utvecklas och komma vidare. Det är just det som jag vill inbegripa i den Gudomliga rättvisan. Vi blir genom den varandras lärare och varandras elever.
Jag tycker om den tanken.
söndag 19 maj 2013
Min hyllning till de gamla trogna äppelträden, de som blommar än en gång!
Nyligen hemkommen från ett fantastiskt naturvackert Skåne! Ett landskap inte särskilt
platt och med många mjuka kullar.
Lysande gula rapsfält, som vore de målade med en bred pensel över de stora gröna fälten.
Härliga genuina skånelängor, och de hamlade pilträden spretande med sina grova fingrar
upp mot den mjukblå majhimlen.
Och så alla ljuvliga äppeltråd som blommade! Min hyllning till dem. Och särskilt till de gamla
träd som orkat blomma ännu en gång. Ett särskilt tack till dem!
De gamla äppelträden
I en gammal övergiven trädgård
där en gång fanns liv och hastande,
sörjande, älskande, glada människor...
står de ännu kvar de gamla givmilda äppelträden
Hukande i vårvinden under majhimlens blåa valv,
djupt rotade i det förgångnas jord och mull.
De vackra stammarna vridna av tidens kraft
och många genomlevda dagars styrka.
Grå, sidenskimrande grenar
blommar som så många vårar förr
bara lite mindre, lite tröttare.
Än en gång bjuder de generöst av sin tidlösa skönhet.
Så mycket tyst värdighet, så mycket visdom
så oändligt mycket kärlek, så mycket urkraft
som har sin boning i dessa skrovliga stammar...
Så många vårar de har sett, mött och genomlevt,
så många höstar de på nytt har släppt sina löv till marken
och kanske våndats, gråtit på träds vis...
Alla människor de sett och förundrats över,
så många trädminnen sparade i stammens djupa hålrum.
Då när kronan blommar och firar triumfer av liv,
får min blick ännu ett år på jorden
vila i den vackra, vemodiga syn som bara ett lite livstrött träd
kan bjuda ett mänskligt öga.
Medan kronan ännu blommar,
medan allting spirar än en gång,
tänker jag att trädet viskar till en liten lärka
att väl ta vara på sin ungdom och njuta av dess glans...
Men bort flyger fågeln i ungdomlig yra
och utan att lyssna
medan trädet i vishet minns och begrundar
många gångna vårar...
platt och med många mjuka kullar.
Lysande gula rapsfält, som vore de målade med en bred pensel över de stora gröna fälten.
Härliga genuina skånelängor, och de hamlade pilträden spretande med sina grova fingrar
upp mot den mjukblå majhimlen.
Och så alla ljuvliga äppeltråd som blommade! Min hyllning till dem. Och särskilt till de gamla
träd som orkat blomma ännu en gång. Ett särskilt tack till dem!
De gamla äppelträden
I en gammal övergiven trädgård
där en gång fanns liv och hastande,
sörjande, älskande, glada människor...
står de ännu kvar de gamla givmilda äppelträden
Hukande i vårvinden under majhimlens blåa valv,
djupt rotade i det förgångnas jord och mull.
De vackra stammarna vridna av tidens kraft
och många genomlevda dagars styrka.
Grå, sidenskimrande grenar
blommar som så många vårar förr
bara lite mindre, lite tröttare.
Än en gång bjuder de generöst av sin tidlösa skönhet.
Så mycket tyst värdighet, så mycket visdom
så oändligt mycket kärlek, så mycket urkraft
som har sin boning i dessa skrovliga stammar...
Så många vårar de har sett, mött och genomlevt,
så många höstar de på nytt har släppt sina löv till marken
och kanske våndats, gråtit på träds vis...
Alla människor de sett och förundrats över,
så många trädminnen sparade i stammens djupa hålrum.
Då när kronan blommar och firar triumfer av liv,
får min blick ännu ett år på jorden
vila i den vackra, vemodiga syn som bara ett lite livstrött träd
kan bjuda ett mänskligt öga.
Medan kronan ännu blommar,
medan allting spirar än en gång,
tänker jag att trädet viskar till en liten lärka
att väl ta vara på sin ungdom och njuta av dess glans...
Men bort flyger fågeln i ungdomlig yra
och utan att lyssna
medan trädet i vishet minns och begrundar
många gångna vårar...
torsdag 16 maj 2013
Varför känner så många unga i dag ingen livsglädje,och vad är välfärd... egentligen...?
Under en tid av 150 år har Sverige och svenskarna gjort en resa från ett materiellt fattigt bondesamhälle till
dagens högteknologiska välfärdssamhälle.Jag tror att människors definition av lycka under denna avsevärt långa tid, nog har ändrats i takt med att välfärden har ökat.
För en fattig bondefamilj på 1800 - talet var det sannolikt en lycka att barnen överlevde och att man fick se dem växa upp, att man hade mat för dagen och kunde se en rimlig framtid med rena överlevnadsmöjligheter.
Den tidens lycka var direkt kopplad till överlevnaden och möjligheterna att kunna tillgodose de basala grundläggande behoven i vardagen.
Naturligtvis framstod livets sanna villkor mer klara och tydliga i ett samhälle där både nöd och död ofta visade sig i vardagen. Bland gemene man skulle materialismen dröja länge än, och man hade ännu inte så mycket att önska sig eller känna begär efter, vad gällde saker och ting.
I dag 2013, framlever vi våra dagar i ett välfärdssamhälle där det materiella utbudet är närmast gränslöst och där teknikens utveckling och framfart är närmast galopperande.
De flesta barn har det mesta av vad de behöver och lite till, men längtar ofta efter nya spännande saker och upplevelser. Vi jobbar alltmer för att upprätthålla vår höga levnadsstandard, ibland så mycket att vi knappast hinner njuta av alla de saker som vi känner att vi måste ha. Det finns familjer som har det svårt ekonomiskt, och som lider av att inte kunna ge sina barn det som andra har. Där i ligger den samhällsekonomiska snedfördelningen. Många håller på att jobba ihjäl sig, medan andra inte har, eller saknar möjlighet att få ett nödvändigt arbete.
Vi lever i välfärdslandet Sverige, ett land där sorgligt nog allt fler unga människor väljer att ta livet av sig. Ett välmående land där fyra av tio som i dag sjukskrivs, har en diagnos kopplad till psykisk ohälsa.
Dessa kalla fakta oroar mig och förhoppningsvis många andra, och jag ställer mig frågan: Vad är egentligen ett välfärdssamhälle, värt namnet?
Naturligtvis är ett lands BNP, värdet av vad landet producerar, och fördelningen av ekonomiska resurser, inte de allena saliggörande faktorer vad gäller den välfärd, som bidrar till människors hälsa och harmoni.
Robert F Kennedy lär 1968 så klokt ha sagt: "Ekonomisk tillväxt mäter allt utom det som gör livet värt att leva". Det tycker jag säger väldigt mycket om vad välfärd egentligen borde handla om.
I den vedertagna definitionen av välfärd saknas, enligt min uppfattning, en helhetssyn på människan och på mänskliga behov. Vi är förvisso individer med så väl fysiska och psykiska som sociala och känslomässiga behov. Jag tror helt enkelt att vi i vårt övervärderade materialistiska samhälle håller på att konsumera oss sjuka. När vi har fått de ena, så börjar vi snart att längta efter något annat, och vi riskerar att tappa kontakten med det som finns inom oss själva, det som kan stärka oss mer varaktigt. Tomheten ger sig tillkänna och kan lätt leda till psykisk ohälsa.
Min slutsats är att ett välfärdsland där barn och unga inte känner någon livsglädje är inget riktigt välfärdssamhälle! Det mentala illamåendet bland människor i olika åldrar är inget annat än en stor och röd blinkande varningslampa, som vi alla behöver se och ta på allvar...!
dagens högteknologiska välfärdssamhälle.Jag tror att människors definition av lycka under denna avsevärt långa tid, nog har ändrats i takt med att välfärden har ökat.
För en fattig bondefamilj på 1800 - talet var det sannolikt en lycka att barnen överlevde och att man fick se dem växa upp, att man hade mat för dagen och kunde se en rimlig framtid med rena överlevnadsmöjligheter.
Den tidens lycka var direkt kopplad till överlevnaden och möjligheterna att kunna tillgodose de basala grundläggande behoven i vardagen.
Naturligtvis framstod livets sanna villkor mer klara och tydliga i ett samhälle där både nöd och död ofta visade sig i vardagen. Bland gemene man skulle materialismen dröja länge än, och man hade ännu inte så mycket att önska sig eller känna begär efter, vad gällde saker och ting.
I dag 2013, framlever vi våra dagar i ett välfärdssamhälle där det materiella utbudet är närmast gränslöst och där teknikens utveckling och framfart är närmast galopperande.
De flesta barn har det mesta av vad de behöver och lite till, men längtar ofta efter nya spännande saker och upplevelser. Vi jobbar alltmer för att upprätthålla vår höga levnadsstandard, ibland så mycket att vi knappast hinner njuta av alla de saker som vi känner att vi måste ha. Det finns familjer som har det svårt ekonomiskt, och som lider av att inte kunna ge sina barn det som andra har. Där i ligger den samhällsekonomiska snedfördelningen. Många håller på att jobba ihjäl sig, medan andra inte har, eller saknar möjlighet att få ett nödvändigt arbete.
Vi lever i välfärdslandet Sverige, ett land där sorgligt nog allt fler unga människor väljer att ta livet av sig. Ett välmående land där fyra av tio som i dag sjukskrivs, har en diagnos kopplad till psykisk ohälsa.
Dessa kalla fakta oroar mig och förhoppningsvis många andra, och jag ställer mig frågan: Vad är egentligen ett välfärdssamhälle, värt namnet?
Naturligtvis är ett lands BNP, värdet av vad landet producerar, och fördelningen av ekonomiska resurser, inte de allena saliggörande faktorer vad gäller den välfärd, som bidrar till människors hälsa och harmoni.
Robert F Kennedy lär 1968 så klokt ha sagt: "Ekonomisk tillväxt mäter allt utom det som gör livet värt att leva". Det tycker jag säger väldigt mycket om vad välfärd egentligen borde handla om.
I den vedertagna definitionen av välfärd saknas, enligt min uppfattning, en helhetssyn på människan och på mänskliga behov. Vi är förvisso individer med så väl fysiska och psykiska som sociala och känslomässiga behov. Jag tror helt enkelt att vi i vårt övervärderade materialistiska samhälle håller på att konsumera oss sjuka. När vi har fått de ena, så börjar vi snart att längta efter något annat, och vi riskerar att tappa kontakten med det som finns inom oss själva, det som kan stärka oss mer varaktigt. Tomheten ger sig tillkänna och kan lätt leda till psykisk ohälsa.
Min slutsats är att ett välfärdsland där barn och unga inte känner någon livsglädje är inget riktigt välfärdssamhälle! Det mentala illamåendet bland människor i olika åldrar är inget annat än en stor och röd blinkande varningslampa, som vi alla behöver se och ta på allvar...!
söndag 12 maj 2013
Kära lilla mamma, jag saknar dig en dag som den här..!
.JPG)
.JPG)
I dag är det min dag och jag är glad för att ännu ett år ha fått vara med i livets stora och förunderliga föreställning och att i dag få fira min 63 -årsdag! Jag är frisk och jag har det bra, och jag säger bara - TACK till livet!
Jag får fira dagen tillsammans med min familj och får känna ovärderlig kärlek och samhörighet, det är för mig den finaste av alla presenter!
Men, kära lilla mamma vad jag saknar dig en dag som den här! Jag bara önskar att ditt vanliga grattiskort med din fantastiskt fina handstil hade funnits i brevlådan precis som vanligt.... Och att telefonen kunde ringa och att du, som du alltid brukade, ringer för att gratulera mig på födelsedagen.
Så fantastiskt det vore om du som förr, säger: - Har den äran på födelsedagen lilla Ann! - Så skulle du alldeles säkert, som du brukade göra, livligt och på ditt typiska, målande sätt berätta om dagen då jag föddes, hur gröna träden var då och att det faktiskt var så varmt att du kunde vara barbent när du steg in i taxin till Oskarshamns BB.
Nästa replik kunde vara att du talar om att du faktiskt fryser lite, klagar lite på din hyresvärd som "redan" stängt av värmen.... Kanske skulle du också påminna mig om att jag så tidigt började prata och hur rädd du var om mig när jag var liten. Den tanken gör mig rörd...
Säkert skulle du också hinna avfyra lite humorblandad kritik mot alla de myndigheter som enligt dig numera, alla är stationerade i Kiruna och med alldeles för långa telefonköer. Så skulle du säga att min födelsedagspresent ligger och väntar på mig när vi kommer på besök- fortast möjligt...
- Ja, hälsa nu till "barna", du har väl fått kaffe på sängen ? Och tänk på att Konsum har billiga ekologiska äpplen den här veckan! -
Just så hade det kunnat vara om du fortfarande funnits bland oss lilla mamma. För du förlorade aldrig, trots din egen svåra mångåriga sjukdom och ditt eget lidande, din mustiga humor, ditt klara vakna intellekt, och inte heller ditt djupa medkännande med människor , djur och natur.
Mamma du var på många sätt så ovanlig, vidsynt och annorlunda. Du gav mig livet... och här sitter jag nu, din "lilla Ann" och är nu fyllda 63...
En del minnen från födelsedagar i barndomen ställer sig i dag tätt intill mig och visar på att du, trots allt, varje år gjorde vad du kunde för att jag skulle få en rolig födelsedag. Ser mig själv som en liten nybliven sjuåring stå på vår tomt där vi bodde i Målilla. Känner den svaga doften av gullvivor och blommande narcisser, ser majsolen lysa på granhäcken som jag älskade, kan höra de välkända trygga ljuden av skratt och prat från grannar. Minns att jag redan då, mitt i födelsedagsglädjen, kunde känna vemod över den nyfunna insikten att vi alla en gång måste skiljas från varandra och från det spännande roliga livet. Undrade på barnets vis om jag verkligen skulle klara resan genom livet...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)