Är det verkligen så enkelt att vara hund...?

Det har hänt att jag i stunder av uppgivenhet inför mindre roliga saker som händer i livet, riktat blicken mot  vår hund och slängt ur mig: "Åh, jag önskar jag vore hund, och kunde slippa problem!"
Man skulle faktiskt utifrån en förenklad bild av hunden kunna tro att det är ganska enkelt och problemfritt att vara hund om man som vovve är pigg och glad, och har tillgång till mat och vatten, motion och vila.
Men jag tror inte man är en glad och problemfri hund om man inte står i en god relation till människor. Och i det mötet finns det naturligtvis också utrymme för just de problem som vi skulle kunna tro att hundar saknar.

Jag tror att hundar, med sina mångtusenåriga erfarenheter av samvaron med människor, inte sällan har bekymmer för sina ägare som ibland, ur hundsynvinkel, beter sig konstigt och obegripligt. Att hundar har känslor är jag också säker på, vilket gör att en vovve av olika orsaker säkert kan känna så väl sorg, saknad och till och med depression, som glädje och upprymdhet.

Man bör akta sig för att underskatta djur överhuvudtaget eftersom de har en bevisat god förmåga att avläsa inte bara varandra, utan också oss människor. Hur ofta tröstar inte en hund i precis rätt ögonblick när någon är ledsen? Hunden vet och känner intuitivt när något är fel och förhåller sig på det där hundtypiska, osjälviska, kärleksfulla ordlösa sättet som är så helande för oss människor!

Ja, hunden känner naturligtvis sin människa efter en så lång tid av samlevnad. Och det är nog för dem som för oss människor att det är i mötet som de blir till, och jag är alldeles övertygad om att hunden och människan behöver varandra.

Och jag anar att det inte är så okomplicerat att vara hund egentligen, även om den har ett gott och bra liv. För jag tror att det lilla hundhuvudet rymmer så oändligt mycket mer än vi människor kan tro. Och det tillsammans med att hunden också har ett stort, varmt och öppet hjärta, talar för att hunden tar in känslor och stämningar från oss människor med allt vad det kan tänkas innebära av just oro, bekymmer och problem, fast på hundars vis.

Så det där med att "jag önskar att jag vore hund och slapp problem" den underliggande teorin håller inte längre, när jag tänker efter.  För det är nog inte så enkelt att var hund...egentligen.

Hur står det egentligen till med tryggheten fru Danell...?

Hej alla presumtiva läsare av min Blogg!

Min intention är den att den som tar del av den här Bloggen ska bjudas på någonting innan hon eller han går vidare till något annat. Helst ska ingen behöva lämna den här sidan likgiltig och inte utan ett eller annat skratt, en vässad tanke, en hjärtevärmare, eller kanske till och med en ny point of view...  

Hur står det egentligen till med tryggheten...?

Jag har vissa indikationer på att fru Danell  håller på att etablera sig i klubben för "tror-jag måste-trycka-på-gasen-lite extra-numera"- medlemmar... Jag minns så väl att barndomens gamla tanter och farbröder ( ja, med tanke på den tidens definition av "gammal", så var de nog många gånger inte äldre än vad jag själv är nu) inte så sällan antingen med cykel eller bil, eller till och med gående, rätt så rejält placerade sej alldeles för nära mittlinjen, vilket inte var så lämpligt vare sig för medtrafikanterna eller för dem själva. Och så de där typiska rusningarna av motorn när en äldre person skulle till att starta upp och ge sej i väg .Det var en riktig "fnissgrej"för oss småungar.

Ja, jag har faktiskt hos mig själv börjat märka att det ibland trycks lite extra på gaspedalen när fru Danell står och väntar vid något stopp eller vid något övergångsställe, också att det numera börjar bli lite mer "scary" med diken och risken för att hamna där...

Inte för att jag är någon psykolog, men vad är det här om inte den där typiska "åldrandeängsligheten" och det enligt min mening tillhörande  rätt så tydliga symbolspråket.

Det där med att hamna i diket var definitivt inget som jag i 30-35-årsåldern kalkylerade med, inte ens då jag rätteligen borde ha gjort det. Jag kan inte heller minnas att jag befarade att motorn skulle stanna och att jag behövde lägga någon extra rejäl sula på gasen. Nä nä, sådana tankar härbärgerade jag inte då i "i ungdomens tid"!

Jag har funderat lite över hur det kan bli så här. Jo, naturligtvis så smyger sig ängsligheten på och tar sig sina uttryck lite här och var i våra liv ju äldre vi blir. Självklart är det här ett fenomen av individuell karaktär som så mycket annat, men jag tror inte att det är så ovanligt.

För mig blir det där diket symbolen för vad den minskade tilliten till sig själv kan innebära: Rädslan för att tappa kontrollen och hamna i olycka/ elände. Något som blir en symbol för den (åtminstone för min del) med åren växande rädslan för sjukdom, död och separationen från det glada goda vackra livet.

Och så är det som om man måste gasa lite extra för att inte halka efter, eller komma i livets bakvatten. Man vill hänga med helt enkelt.

En sak till har jag lagt märke till hos både mig själv och andra.  Detta med att samla trygghet. Och här handlar det verkligen ofta om rent basala materiella ting...För sällan är maken och jag så glada som när vi    har fyra, eller kanske till och med fem kaffepaket på lut i skafferiet! Eller som när potatisförrådet mer och mer börjar likna vilken ordinär restaurangs som helst... Då kan man i de bästa av stunder känna sig så skenbart och rent skrattretande osårbar... Ja, ett stort antal trygghetspoäng kan verkligen ge känslan av att man har framtiden för sig...!

Ja, tänk vad många intressanta tillfällen vi människor får att att se över våra beteenden och våra egenheter. Och allra roligast och mest intressanta blir iakttagelserna om man ställer sig en bra bit utanför sig själv. Då ser man bäst...!