Den sunda hälsosamma rädslan har en funktion och är släkt med både överlevnadsinstinkten och självbevarelsedriften.

Jag hörde en nyligen en intervju med en mycket duktig professionell bergsklättrare som framgångsrikt, men förstås inte alltid helt utan komplikationer, nått toppen på flera av världens högsta och  mest svårforcerade berg.

Den här mannen fick många bra frågor och de ganska utförliga svar han gav visade verkligen vilken seriös och klok klättrare han var. Han berättade om sin starka kärlek och den ständigt pågående passionen för bergsklättringen, om lusten till det stora äventyret, den ibland till synes omöjliga utmaningen och den enorma kick som det är förknippat med. Men också om den tomhet som tar vid när en bestigning är över och avklarad. Om sin längtan efter nya klättringar, större och högre berg och om problemlösningen inför varje gång omständigheterna blir svårare  och farligare, och när en bergsbestigning kan bli allt mer riskfylld.

Det här var intressant att lyssna på och så småningom gled intervjuaren in på frågan varför vissa personer söker sig till bergsklättring och andra liknande riskfyllda utmaningar och vad som är den egentliga drivkraften hos de här människorna. Den unge bergsklättraren svarade med att hänvisa till den hjärnforskning som visar på sambandet mellan hjärnans belöningscentrum och den frisättning av Dopamin som sker när vi ägnar oss åt lustfyllda, gärna spännande aktiviteter. Och jag tänker att den aktiviteten kan per definition, hos olika människor vara helt olika saker.

Alldeles på slutet av det här samtalet uttalar intervjuaren sin fulla beundran för bergsklättrarens bravader och för att han inte verkar vara rädd när han tar sig upp för så höga berg. Då svarar han så intressant och ganska oväntat: Jag är alltid rädd när jag klättrar, men låter aldrig rädslan ta över. Och den dag när jag inte längre känner en sund och motiverad rädsla för det som är farligt, som ju klättring kan vara, då kan det också bli farligt på riktigt! För rädslan gör att jag agerar nödvändigt försiktigt och behåller min respekt för berget, naturen och för liv och död.

Min slutsats efter det här, bekräftade vad jag tänkt och känt förut,  att det är skillnad på rädslor och rädslor och på rädslor och fruktan. Ett lagom mått av sund berättigad rädsla särskilt för det som vi inte riktigt kan omfatta med vårt förnuft eller våra sinnen, det vi inte känner igen och som inger fara, den är nära besläktad med klokhet, förnuft och självbevarelsedrift,  är ofta vägledande och kan göra skillnad...

Men fantasifyllda irrationella rädslor som vi alla, då och då, mer eller mindre styrs av, snarare förlamar oss och förvirrar, till ingen som helst nytta. Dess utom tenderar de att bli  permanenta och det är då som de som jag upplever, byter namn till Fruktan. Och att frukta det är för mig bara negativt och förblindande, vad det än gäller.

Och i dag när vi ofta uppmanas att vara orädda, äventyrliga och fartfyllda på många sätt så tror jag att det är en bra insikt att ha med sig att:

Den hälsosamma rädslan har sin funktion och är nära släkt med både överlevnadsinstinkten och självbevarelsedriften och kan ibland faktiskt göra skillnad mellan liv och död!

Det är ALDRIG försent att göra slut med en negativ och dålig självbild som inte är du!

Tänk så fel det kan bli...
Redan i barndomen och under alldeles för många år av mitt vuxna liv har jag så dumt och fel släpat omkring på en mörk och hopplöst negativ inre bild av mig själv. En bild av den som är ful och fel och som inte riktigt duger, inte passar in, inte håller måttet - en dysfunktionell och missvisande bild helt enkelt. Och i ett retroperspektiv kan jag i dag se mig som en ganska patetisk självutnämnd martyr... Och förklaringen till det självföraktet låg långt bak i min ganska dramatiska historia...

Enligt min mamma var jag som liten ofta glad och hade barnets naturliga självförtroende. Och jag har faktiskt vissa minnesfragment av att jag verkligen kände att jag då med samma förutsättningar som andra "var på  banan,"och att jag hade så mycket energi att jag ibland inte kunde stå stilla för jag var så glad, framåtriktad och nyfiken på livet. Men livet följer sin plan och i min familj hände saker- svårigheter som gjorde att jag för tidigt fick ta vuxenansvar. Och jag förvandlades då till en liten orolig, lillgammal ängslig flicka som hade alla sinnen vidöppna och som alltid var beredd att gripa in och rädda min mamma från pappas våldsamheter, vilket jag inte alltid kunde... Jag tappade den glädje som var en sådan stor del av mig och började lägga skam - och skuld -  på mig själv för det som naturligtvis inte var mitt fel eller mitt ansvar, för de tillkortakommanden och den dysfunktion som mina föräldrar på olika sätt hade.

Men det hindrade mig inte från att också utveckla en mindre clownsida hos mig själv... För jag hade upptäckt att jag ibland kunde avstyra en uppåtgående spiral av aggressivitet hos min pappa om jag kunde påverka hans associationer, berätta någon rolig historia, eller ännu bättre, om jag matade hans ego och kunde stärka hans jagsvaghet genom att anknyta till något gammal lumparminne som han berättat, för det militära idealiserade han och där hade han en gång funnit sin plats och känt sig stark och säker.  Då kunde han ibland lugna sig litet, och det där hade jag sett och förstått. Den här metoden fick jag senare nytta av i mitt jobb med oroliga gamla dementa människor, för kunde jag ibland lugna och stärka dem genom att bryta oron med positiva associationer och anknyta till deras yrkesverksamma tid eller till ett annat skede i livet då de var lugna, harmoniska, jordförankrade och trygga i en stark identitet. Barn i utsatta miljöer blir ofta otäckt anpassbara och översensibla, utvecklar lätt en stor lyhördhet och formas inte sällan till små duktiga diplomater och problemlösare, vilket senare i livet kan bli en gåva på både gott och ont...

Mina föräldrars problem och svagheter var förstås en produkt av de obearbetade sår och skador som de båda hade från sin respektive historia. Det är inte ovanligt att barn tar på sig vuxenvärldens skuld och blir små tappra korsbärare, och så många med mig har till priset av kraschade självbilder gjort likadant. Och tar man inte hand om det här i tid så risker trauman att gå i arv, i värsta fall i generationer, vilket lyckligtvis är mer sällsynt.

För mig som vuxen gick det till synes bra i livet och jag bildade tidigt familj och blev förstås en ganska överbesyddande mamma, som mest av allt ville ge mina älskade barn den trygghet som jag själv inte fått. Men naturligtvis fick de sprickor jag hade i mitt fundament, den osäkerhet jag bar på, en påverkan på mina barn, det kan jag se i dag och det är sorgligt. Men det min historia lärde mig var att vara öppen med känslor och våga vara sårbar, och det blev ett positivt arv till mina barn.

Jag började jobba i vården och skaffade mig ett yrke som jag älskade, och där fortsatte jag förstås att hjälpa och ta ansvar och oroa mig för att inte vara tillräckligt duktig eller bra nog. Och när jag fick beröm och uppskattning regredierade jag då och då och kände mig som den "lilla duktiga Ann" igen, den  lilla flickan som kunde lugna, sprida god stämning, ta ansvar och ställa allt till rätta. Och länge levde jag i den villfarelsen att jag måste prestera för att bli älskad, sedd och bekräftad, för jag hade en sorglig brist på det sen barndomen. Men inom mig blev min självbild allt mindre och mörkare och talade till mig genom de larmsignaler som både kroppen, själen och psyket allt tätare och tydligare skickade mig.

Men mot bättre vetande lät jag allt rulla på och satte inte ner foten då heller, trots att jag nånstans hade en vetskap om hur illa det var, och att det inte skulle hålla i längden. Jag gjorde det för att mitt gamla invanda,"trygga" självdestruktiva förhållningssätt var att hålla locket på, för jag var så rädd för vad som skulle hända om grytan skulle koka över... Och jag var då fortfarande fast i ett känslomässigt medberoende, i en lojalitetskonflikt till min mamma som fått lida så mycket och som tyvärr mitt i livet för att döva sin ångest utvecklade ett svårt alkoholberoende. Det beroendet skulle långt senare, efter många komplikationer för hela familjen, ta min älskade, fina kloka mammas liv. Men i allt det här glömde jag bort mig själv...  Och genom att förstå och hjälpa andra, kunde jag ofta avleda fokus från mitt eget underliggande behov av förståelse och hjälp. Det här var ett mönster som jag hade fastnat i, MEN som gick att släppa...!

För naturligtvis kom till slut den dag för nu 15 år sedan när jag gick jag in i väggen i mitt jobb, och jag gjorde det med eftertryck och så det bara small om det....! Men utbrändheten blev det utlösande, min hjälpare, min räddare, och det som till slut stack hål på ballongen... gamla trauman aktualiserades, ryggsäcken tömdes och allt låg där på bordet blottat och bart, illaluktande och smutsigt framför mig. Krisen var tydlig och ett faktum, den hade sin bestämda riktning, sitt absoluta syfte, och jobbade på som kriser brukar jobba. För tar du inte tag i krisen tar krisen alltid tag i dig... Nästan allt från min barndom kröp ibland motvilligt, men oftast med lätthet fram ur mörka bortglömda vrår av min historia, och i det förflutnas rum som jag för längesedan stängt dörren till. Det här blev början på den förändring av mitt liv som skulle leda till att jag till slut började se mig själv och mina beteendemönster utifrån och jag började ifrågasätta synen på mig - på Ann, och först då såg jag, accepterade jag att se, hur felaktig och orättvisande den bilden var!

Under en lång sjukskrivningsperiod återupptog jag mitt skrivande igen, det som jag alltid älskat och det blev, och har fortsatt att vara, en ganska framgångsrik terapi för mig Det blev så uppenbart att det var den lustfyllda kreativiteten som lugnade mig, som äntligen fick mig att lyssna till min egen röst, till det som verkligen var jag! Och jag förstod att det var i de här inre landskapen jag skulle vara, att det skulle hjälpa mig framåt,  till min kärna, till den avskalade Ann, som precis som alla andra var värd den självklara villkorslösa kärleken! Det var något nästan religiöst över det här, men det var inte så att jag hittade Gud eller så, för honom hade jag redan upptäckt. Det var större än så, för jag började förstå att han nog inte var en sträng farbror med skägg som bara fanns i kyrkan, det blev för instängt och trångsynt för mig. Utan att han var kärlekskraften och det goda, snälla och välvilliga som någonstans finns i oss alla, och i allt det andra som lever och andas! Och det här var min melodi, den andliga, universella helheten! Och det här blev som en uppenbarelse, en "Lidnersk knäpp" för mig! För jag hade länge sökte den där helheten...

Så småningom blev nästa steg, som var ett naturligt steg, att igen närma mig det andliga och tankarna om en högre mening och ett större syfte med våra liv. Redan som liten och senare under tonåren funderade jag när allt var som värst kring det här, och jag tog mig tillbaka den nyfikenheten, till de frågorna och då började det hända saker i mitt liv! Jag började på ett djupare plan förstå att jag hörde ihop med allt det andra som lever och andas, och att jag, liksom alla andra faktiskt hade ett oförstörbart människovärde... Och det var min grej! Att jag faktiskt var helt okej redan från början, villkorslöst och helt oberoende av vad jag varit med om! Och jag jobbade hårt och envist med tanken att man ALDRIG per automatik ska låta smutsa ner sin egen självbild med de fel och dåliga vägval som nån annan gjort! Och inte heller låta egna fel och dikeskörningar göra det heller, för man behöver också kunna förlåta  och förstå sina egna fel och snedsteg!

Men vägen till att tycka om sig själv på riktigt var för mig inte att desperat gripa efter en "jag - är - bäst - identitet", det är inget för mig, utan jag ville känna vi - känslan och glädjen i samhörighet, att var en del i ett större sammanhang där människovärdet är lika mellan människor oavsett prestation, tillkortakommanden, fel och brister! Och jag ville tycka om mig själv på riktigt och utan att drunkna i mitt eget självmedvetande.

I dag kan jag, efter många år av "spegelskräck", se min spegelbild och faktiskt gilla läget och jag känner mig inte längre smutsig inombords. Och det bästa av allt: Jag känner ingen bitterhet, det har jag faktiskt aldrig gjort. Och jag har genom ett större andligt medvetande och mer kunskap, kunnat se och förstå varför mina föräldrar blev som de blev, och faktisk kunnat förlåta dem. Men DET har varit det jobbigaste för mig, när det gäller min pappa. Men jag har fått med mig en del livs - och människokunskap under en ganska tuff resa och på en rätt så gropig och ibland nästan oframkomlig väg, och för det känner jag stor tacksamhet!

Så till alla er där ute som har samma sorgligt negativa, felaktiga självbild, och som kanske har liknande erfarenheter som jag, jag ömmar så för er alla, för jag vet hur det kan kännas!
Och jag vill så innerligt gärna från mitt hjärta ge er lite hopp och tröst:

Kära medsystrar och medbröder!

Tro mig, det är ALDRIG försent att göra slut med en gammal smutsig och dålig självbild som INTE är du!
Det finns alltid tid för en förändring som får dig att må bra, som får dig andas lätt igen och som ger dig tryggheten tillbaka!
Det ligger inget ädelt i att förminska sig själv!
Släpp det gamla, välkomna krisen - vändpunkten, och ta fram de gåvor och de goda egenskaper som du har!
Gör gärna det som är kreativt, lustfullt och roligt. Och se dig själv som den kompletta människa du är, har varit från början, och kommer fortsätta vara i evighetens perspektiv!
Och låt ALDRIG någon annan, och inte heller dig själv, förstöra och förmörka din självbild!

Jag är ingen vinnarskalle men jag tänker banne mig inte ta fram stora skämskudden för det!

Man skulle, antagligen, varje dag kunna "jobba" heltid med att läsa om alla till synes överjordiskt begåvade människor på den alltid så heta "perfektionsmarknaden - inriktning- typ - det mesta"...

Bara en hastig, ganska förflugen blick in i den dagliga mediacirkusen visar på mängder av exempel på såna som lyckas med allt, ser oförskämt bra och oförstörda ut, ibland lite för bra... för att det ska vara sant. Och så jobbar de beundransvärt maximalt, med framgång och i medvind, och genom en massa motgångar - bara så där, och förstås utan att se särskilt trötta eller slitna ut, som om inget alls hade hänt faktiskt.... Och inte sällan nämner de så där i förbifarten, och till synes obekymrat, att de precis separerat. Som de bara lagt av sig sin jacka, kanske rent av tröttnat, och står i begrepp att, mitt i alltihopa, kolla läget och se om de hittar nån snyggare, bättre eller mer spännande...

Och ibland längtar jag faktiskt efter att igen dimpa ner i barndomen ( och jag skriver det här med ett leende, och med risk för att tyckas vara en ledsam och oförbätterlig bakåtsträvare)  och som en feelgood-kontrast titta på typ gamla " På luffen" från 60 -talets tv, där Lasse Holmqvist gick runt på den gamla svenska landsbygden för att hitta gamla, världsfrånvända , smutsiga och rynkiga original som var så bortom, alla både dåtida som nutida framgångskoncept, men som förbluffande ofta var så superintressanta, "operfekta"och bara så totalt genuina och oförstörda. För jag tycker att det har blivit lite av en brist på just såna icke normativa outsiders som bidrar till den där sköna balansen mellan oss.. Och som påminner oss om att man kan leva på väldigt många olika sätt och våga avvika från det "normala" och ändå ha ett bra och meningsfullt liv.

Ja, ni får ursäkta om jag låter kärv och lite cynisk men det är precis min avsikt faktiskt, för man undrar ju i sitt stilla sinne var alla naturliga reaktioner och känslor som ju hör livet till, egentligen  tar vägen bland människor i dag...? Finns det egentligen längre nån plats för den från hjärtat kända sorg och saknad som kommer fram när vi t.ex bryter upp från relationer eller står inför andra separationer och stora omvälvande livsförändringar? Och ett stort VARFÖR reser jag inför det att det nästan är lite mysko och apart att inte vilja vara det som majoriteten av människor i dag redan är eller helst vill vara och sätter högt i livet: Att vara TÄVLINGSMÄNNISKA! Och man frågar sig var alla naturliga känslor då tar vägen om vi inte längre erkänner eller ännu mindre kan omfamna livets alla verkliga sidor och nyanser för att vi måste alltid måste vara på väg framåt i hög speed och inte vill stanna upp eller bli hindrade, inte ens av livet självt...?

Men var och en, måste  ändå få leva och vara som den vill och gilla läget också ta konsekvenserna, så är det bara.

Men själv, och för min egen del vill jag inte vara bäst, ha mest, vara perfekt eller utan fel och brister. Jag är bara ingen tävlingsmänniska, tycker inte det är nån riksolycka om jag inte hamnar i slutstriden eller kanske förlorar, vad det än må gälla faktiskt...
Ligger inte alls inte sömnlös för det och tänker banne mig inte ta fram stora skämskudden för det!

Ingens liv och erfarenheter ska, när den dagen kommer, behöva bli till några gamla bortglömda, torra smulor i ett hörn av livets stora skafferi...!

Som de flesta andra människor vill jag ogärna att mina erfarenheter, tillkortakommanden, sorger och glädjeämnen, en gång så sorgligt bara blir till några små bortglömda smulor längst där inne i något hörn av livets skafferi...

Och man kunde verkligen önska att det för var och en av oss ändå, hur det än har sett ut under resans gång, kunde bli möjligt att få lämna efter sig någon form av minnesmärke som berättar vem vi varit, och några utvalda stycken av våra glädjeämnen, tillkortakommanden, sorger och prövningar, som ett slags Livets CV. Och kanske inte minst, en del av de insikter och kunskaper som det resulterade i till slut. Det skulle nog vara intressant och lärorikt för många av oss andra och alldeles säkert också för eftervärlden, och i den bästa av världar - för framtiden.

Men idealet vore tycker jag, förstås om vi nutidsmänniskor trots all stress, och i vår ganska egocentriska  ständiga framåtrörelse, också medan vi lever och här och nu, kunde var lite mer nyfikna på varandra i en mer positiv bemärkelse och oftare ta oss tid att, med respekt, blicka in i varandras livskunskaper och erfarenheter, och mer och oftare lyssna och lära oss av varandras mognad eller brist på den...
För det tror jag faktiskt skulle gynna vår utveckling som människor och stärka vår läggning för ödmjukhet och göra oss mer osjälviska.

Men hur ska man egentligen på riktigt, kunna imponeras eller förundras av sina medlevare i en värld som vår, där nästan allt och alla, numera i nästan varje ögonblick toppar sig själv? Och när många är beredda att göra vad som helst för att kunna överträffa någon annan i sin livsstil, sin goda ekonomi, sitt toppenjobb, sin rappa tunga, eller förstås, i sitt senaste slagfärdiga, välformulerade eller uppseendeväckande inlägg på Facebook eller Twitter... hur gör man...?

Kanske, kan man i någon mån sakta ner historielösheten, den galopperande "nyhetens behag" och egots, i längden, meningslösa jakt på att bli mer synlig , intressant och häftig än andra, genom att påminna sig själv, ofta och gärna, om att man nog faktiskt inte är mer unik eller särskild än någon annan... För vi är ju ändå, hur det än det ut, delar av samma helhet och som jag ser det, komna från samma källas vatten och har samma ursprung och samma värde. Och den rättvisetanken tycker jag mycket om!

Och därför skulle INGENS liv och erfarenheter behöva, när den dagen kommer, bara bli  till några gamla torra, bortglömda smulor i livets stora skafferi...
För vi är nog alla, på något plan, men på olika sätt, ändå större än så!

Tidiga minnen har starka vingar, hittar alltid rätt och flyger fortare och lättare med åren ....

Jag älskar hösten! För lugnet efter sommarstormen, för de brinnande orädda färgerna i trädens stolta vajande kronor, för stillheten och för att den varje nytt upplevt år ger mig en påminnelse om evigheten och livets egentliga oändlighet, bortom allt vårt högresta förstånd och vår så ofta fasta tro  på det mänskliga livets slut när vi drar vårt sista och definitiva andetag...

Kanske är det här förklaringen till att jag har så få och bleka sommarminnen men desto fler minnesbilder från min barndoms höstar. Men säkert också beroende på att jag som barn sökte efter trygghet så ofta. Och det varma ljuset i fönstren i de välkända små husen i min barndoms samhälle blev på hösten och under vintern för mig en symbol för den trygghet och värme som jag själv saknade och längtade efter. Jag fantiserade ibland om hur lugnt och tryggt andra barn hade där bakom gardinerna tillsammans med sina familjer. Jag förstod förstås inte alltid att det inte överallt var så bra och välordnat som det såg ut och kunde verka, och kände mig ofta ensam, väldigt ensam i  det kaos som fanns i min familj.


Och nu är det, många decennier efter min barndom, höst igen och jag får liksom lättare att andas och blir lugnare och får närmare till min barndoms minnesbank.  Och gamla fina minnen kommer på nytt flygande till mig på besök:

Den sötvarma doften av björkvedsbrasor och röken från gamla lite sneda, trogna skorstenar på gatan där jag lekte med kamraterna. Doften av vissna, prassliga löv och tidiga höstkvällars mjuka, lugna skymningar. Skratt och bus, lite småfrusna händer och kalla små nästippar som väntade på vantar och mössor.

Grådagern en mulen lördagseftermiddag fram emot kvällningen i oktober, när nästan allt faktiskt kunde kännas lugn och tryggt, och när byborna, på den tiden 50 -60 -tal, på ett påtagligt sätt firade helg och ledighet genom att oftast verkligen vara lediga. Helgmålsringningen från kyrkan som kändes mäktig och trygg och så naturlig och igenkännbar. De lite sorgmodiga lätena från fåglar som ännu inte flyttat eller som skulle stanna över vintern.

Den underbara doften av "snart - kommer - snön- i luften, minnesbilder av fina skridskor och kälkar i affärsfönstren. Begynnande längtan efter advent och jul, pirret i kroppen, förväntan och väntan.

Känslan av att vara barn i en värld som var både liten och stor, och den då ganska skrämmande tanken på att bli stor och vuxen, och att träda in i den framtid som då kändes mycket långt bort.

Det monotona ljudet av vedkapningar inför höstens värmande brasor. Dova skratt och högljudda samtal mellan gubbarna som med starka bestämda nävar slängde veden i högar som växte och luktade så gott.

Allt det här fanns där när man var barn som en ständigt växlande bakgrund med sina ljud och dofter, olika ljus och dagrar. Och in i minnesbanken gick de för att sparas och för att kunna komma tillbaka när de har något att säga och till nytta och glädje, igen. Eller, som ibland, för att bearbetas och genomskådas på nytt. Kanske till läkedom och som avslut på något som  länge legat där och skavt och gjort ont...

För tidiga minnen har starka vingar, hittar alltid rätt och flyger fortare och lättare med åren...!

Så många från äldre generationer bär på obearbetade sorger och trauman livet igenom

När jag, för nu ett antal år sedan, gick en väldigt bra utbildning i Kris - och sorgebearbetning för vårdfolk, hade jag då förmånen att få lyssna till en väldigt bra föreläsare, teolog och terapeut som särskilt lyfte fram en realitet som visar sig gång på gång när vi förtränger och förnekar svåra händelser i våra liv:

"Tar du inte tag i krisen tar krisen alltid tag i dig!"

I äldrevården har jag under åren många gånger sett exempel på hur ett trauma kan finnas kvar, särskilt hos äldre generationer då man ofta hade inställningen att barn skulle"skyddas"från påminnelser om närstående bortgångnas död och att de hade levat, och man talade många gånger inte alls med barn om livshändelser som varit svåra och smärtsamma. Det var en stor kunskapsbrist och ett underskattande av barns förmåga att förstå, och omedvetet ett sätt att frånta en möjlighet till viktig kris- och- sorgebearbetning. Vilket har gjort att många gamla människor inte sällan gått genom livet med en stor och smärtsam oförlöst sorg efter död, och separation från människor som stått dem nära. Det har förstås kunnat ta sig olika uttryck och bidragit till ohälsa, och det är sorgligt och tragiskt att det blivit så.

Därför är de så viktigt för dem som vårdar gamla och sjuka att ha den här kunskapen, och att skaffa sig en bra bild av hur vårdtagarnas liv sett ut. Och där kan man få god hjälp av anhöriga om de tycker att det är okej att berätta vad de vet, om den äldre själv inte längre minns.

Jag har ett exempel från verkliga livet som jag vill berätta om. En äldre dam, mentalt klar men med hjälpbehov som jag en gång träffade i mitt jobb var oftast lugn, social och aktiv på dagarna. Men när kvällen kom och det blev dags att gå till sängs sa hon ibland att det blev för tyst och ledsamt när alla ljud och glada röster tystnat. Varken en hand att hålla i eller stunds samtal vid sängkanten, inte heller en insomningstablett, kunde få hennes nattångest att släppa, och jag tyckte så synd om henne. Hon fick förstås samtal med doktorn och stöd och hjälp på flera sätt. Men så en kväll under ett förtroligt samtal berättade hon sin "mörka hemlighet" och jag kan än i dag undra hur länge hon burit på den sorgen och förstå hur den alltid skrämt henne.

Med tårar i sina fina, lite matta blå ögon sa hon på min  fråga om vad som oroade henne mest:
"Jo, du förstår att när jag var 12 år så dog min  mamma så plötsligt... hon bara försvann från mig och jag var förtvivlad och otröstligt ledsen. Ingen talade med mig om det här och från den dagen nämndes aldrig mer hennes namn. Jag hade så många frågor men ville inte påminna om henne, i fall någon skulle bli ledsen eller kanske arg. Och jag försökte glömma sorgen och min älskade mamma. Sedan blev jag vuxenen och fick familj, men aldrig har jag kommit över saknaden och tomheten efter henne. Aldrig har jag glömt hur hemsk det kändes när jag fick beskedet och att hon bara var försvunnen."

Den lilla damen kunde äntligen tala om det som gjorde att hon fick ångest, separations - och dödsskräck när natten kom och tystnaden och det gamla minnet talade till henne igen.
För det verkar vara så att symbolspråket och associationer talar till gamla oförlösta trauman och obearbetade händelser, och för den här människan blev mörkret, natten och tystnaden en symbol för det som så länge plågat henne, och förstås för den tystnad som mammans död lämnade efter sig i dubbel bemärkelse. Därför signalerade troligtvis ångesten starkare och starkare att nu är det hög tid att ta tag i minnet och bearbeta.

Det var så fint att se hur hennes ansiktsdrag mjuknade när hon fått tala ur hjärtat och gråta ut. Och jag tror att det tillfället blev något av en början på en läkning för denna fina gamla dam som hade  burit den lilla ledsna övergivna flickan inom sig så länge...