Frekventerade min gulliga, vänligt pratsamma hårfrisörska i dag, besöket var mer än väl motiverat... kunde nästan göra typ flätor, när jag äntligen beställde tid... det finns ju så mycket annat roligt att göra ju.
Jag gillar verkligen atmosfären på de flesta friseringar, det doftar gott, ofta lite bra musik och trevliga okomplicerade frisörskor. Och så känner man med en gång när man sätter foten innanför dörren att här är platsen där alla kan "räddas" och åtgärdas, här finns inga hopplösa fall vad gäller hår och frisyrer. Det är jädrans bra tycker jag.
Och så är det ett utmärkt ställe att för en människointresserad som jag bedriva smygstudier av beteenden, samtal, hår och olika skratt på. För man sitter oftast en bit ifrån varandra och ser nästan aldrig nån annan kund i ansiktet. Så man kan oftast agera tämligen osedd. Det blir därför så att säga, socialrealism på avstånd, och en del att iaktta och fundera över och ibland att skriva om.
Damfriseringar är demokratiska inrättningar där alla, oavsett vem de är, snällt får underkasta sig nån fånig plasthätta när det ska göras slingor, eller sitta med stripigt blött hår i olika huvudställningar och ibland ofrivilligt stirra sig själv i ansiktet, medan själva saxen gör jobbet. Jag gillar det med.
Och tänk att jag fick huvudmassage också, men den hade säkert känts mer behaglig, om jag som de flesta andra mer normala hade kunnat slappna av, och inte som nån fakir envisats med att hjälpa till och hålla upp huvudet så frissan kunde komma åt... fick nästan nackspärr som jag spände mig, lite typiskt mig faktiskt och synd på frisörskan som nog gjorde ett bra masagejobb.
Hur som helst, jag blev väl tillklippt och fin och nu kan jag banne mig inte göra några flätor, och tur är det...!
torsdag 8 september 2016
lördag 27 augusti 2016
Vi har, många av oss, blivit fundamentala konsumister och nu är det payback som gäller!
Människans inneboende förmåga att förtränga och rationalisera är sen länge känd och tillämpad. Och när vi inte riktigt orkar med att se allvarliga problem och när svårigheter blir för stora och hotande, då trycker vi ibland på den avstängningsknapp som får oss att tro att de inte är så farliga eller genom att intala oss att de överhuvudtaget inte finns. Det här är också egentligen inget annat än en ganska kvalificerad form av självbedrägeri som tillfälligt kopplar bort oss från verkligheten, och som på ytan lugnar oss, men också det som kan hindra oss från att nå vägen fram till klarhet och förnuft. och ytterst från att reagera och agera i ofta viktiga och livsavgörande sammanhang.
Många människor i vår värld, i vårt högteknologiska upplysta samhälle, har fortfarande inte på fullt allvar tagit till sig det faktum att vi nu står inför djupt allvarliga klimatförändringar efter att vi länge missbrukat, och förbrukat många av jordens naturresurser. Att vi helt enkelt håller på att förlora vår jord och vår existens, det som vi faktiskt är satta att akta och värna om. Något som för många av oss blir så skrämmande, så omvälvande, att förträngning och förnekande blir det enda sättet att förhålla sig till den här realiteten. En fullt förståelig mänsklig rektion, men en skyddsmekanism som i längden fungerar dåligt.
Forskarnas rapporter duggar nu allt tätare och visar på en ganska dyster prognos, och varje dag kan vi på olika sätt se och märka påtagliga förändringar i naturen och klimatet. Under tiden måste vi ändå bara på nåt sätt leva vidare och försöka känna hopp i att vi kanske ändå hinner, om vi nu sätter fart och gör allt vi kan i stort som i smått, genom att återställa obalanser, plåstra om och läka många djupa sår, och rädda vår stackars söndrade moder jord.
I vår moderna livsstil, i konsumtions - och förbrukningssamhället, i vår närmast religiösa inställning till modern teknologi och i vår övertro på "tillväxten", de ekonomiska vinsterna och i upphöjningen av profiten som vår frälsare, ligger orsakerna till den här svårartade problematiken, så är det bara - punkt slut!
Vi har nu, så här i ett retroperspektiv, goda skäl att fråga oss om vi människor under de senare seklen blivit så mycket klokare, trots att vi fått tillgång till olika former av bra utbildning...? Har vi kanske tappat det sunda förnuft som många gånger var äldre tiders människors signum och räddare...? Och har vi möjligen drunknat i övertron på tekniska lösningar, blivit blinda för helheten och för vår tillhörighet med allt annat levande? Och vad är anledningen till att vi i så stor utsräckning slutat tänka klokt och långsiktigt i våra liv...?
Vi HAR, i alla fall, många av oss, blivit fundamentala konsumister och nu är det ovillkorligen PAYBACK som gäller!!
Många människor i vår värld, i vårt högteknologiska upplysta samhälle, har fortfarande inte på fullt allvar tagit till sig det faktum att vi nu står inför djupt allvarliga klimatförändringar efter att vi länge missbrukat, och förbrukat många av jordens naturresurser. Att vi helt enkelt håller på att förlora vår jord och vår existens, det som vi faktiskt är satta att akta och värna om. Något som för många av oss blir så skrämmande, så omvälvande, att förträngning och förnekande blir det enda sättet att förhålla sig till den här realiteten. En fullt förståelig mänsklig rektion, men en skyddsmekanism som i längden fungerar dåligt.
Forskarnas rapporter duggar nu allt tätare och visar på en ganska dyster prognos, och varje dag kan vi på olika sätt se och märka påtagliga förändringar i naturen och klimatet. Under tiden måste vi ändå bara på nåt sätt leva vidare och försöka känna hopp i att vi kanske ändå hinner, om vi nu sätter fart och gör allt vi kan i stort som i smått, genom att återställa obalanser, plåstra om och läka många djupa sår, och rädda vår stackars söndrade moder jord.
I vår moderna livsstil, i konsumtions - och förbrukningssamhället, i vår närmast religiösa inställning till modern teknologi och i vår övertro på "tillväxten", de ekonomiska vinsterna och i upphöjningen av profiten som vår frälsare, ligger orsakerna till den här svårartade problematiken, så är det bara - punkt slut!
Vi har nu, så här i ett retroperspektiv, goda skäl att fråga oss om vi människor under de senare seklen blivit så mycket klokare, trots att vi fått tillgång till olika former av bra utbildning...? Har vi kanske tappat det sunda förnuft som många gånger var äldre tiders människors signum och räddare...? Och har vi möjligen drunknat i övertron på tekniska lösningar, blivit blinda för helheten och för vår tillhörighet med allt annat levande? Och vad är anledningen till att vi i så stor utsräckning slutat tänka klokt och långsiktigt i våra liv...?
Vi HAR, i alla fall, många av oss, blivit fundamentala konsumister och nu är det ovillkorligen PAYBACK som gäller!!
söndag 14 augusti 2016
Har den allmänna ängsligheten och den politiska korrektheten nu också nått Svenska kyrkan...?
Läser om en präst, en ung kvinna som gått i täten för att med det kristna korset visa och uppmana andra kristna att visa solidaritet med de världens kristna som förföljs för sin tro. Efter att ha fått kritik för det här initiativet i termer som "nedsmutsning" av den kristna symbolen, väljer denna präst att nu lämna sitt prästämbete och sitt medlemsskap i Svenska kyrkan.
Jag blir beklämd och känner mig ledsen när jag läser det här och jag, milt sagt förvånas, inför hur olika människor kan välja att tolka, ett som jag anser i det här fallet, gott och riktigt uttryck för att värna om medmänniskor. Människor som orätt förföjs och behandlas illa för sin religiösa tro. I det här fallet handlar det för prästens del om medkristna i världen. Och hur ofta ber inte landets präster tillsammans med sina församlingar för andra religioners folk som förföljs för sin tro? Och det är för mig själva kärnan i kristendomen, att bry sig och värna om andra i världen.
Det kristna korset är för mig en vacker symbol för människokärlek över gränser. Och initiativet " bär ditt kors" tycker jag är ett föredömligt och konsekvent sätt att tydliggöra betydelsen av att använda den urgamla heliga kristna symbolen som en kollektiv motkraft mot ondskan och intoleransen var den än visar sig! Korset som en kärlekssymbol. Kyrkan ska inte, och behöver inte heller vara politisk, men en kristen tro utan ett verkligt engagemang för alla de världens folk som utsätts för religionsförföljelser, är en kyrka i gungning...
Varför en del av kyrkans representanter, av vilka så många jobbar kärleksfullt och med hjärtat, reagerat kritiskt och negativt mot det här initiativet, så motsägelsefullt förstår jag verkligen inte, men jag har mina aningar.
Är det möjligen så att den växande ängsligheten i värderingar och åsiktfrågor, den politiska korrektheten nu också tagit plats i Svenska kyrkan, i ännu en av vårt land institutioner?
Såg en artikel där en kyrkoföreträdare nyligen uttalade sig lite svävande och inte helt positivt om den gamla traditionen att en far lämnar över sin dotter som brud vid altaret, och jag funderade vidare...
Det här sammanfaller onekligen med det faktum att medlemsantalet i Svenska kyrkan minskar bekymmersamt mycket och kyrkan befinner sig i det avseendet i kris. Men jag vet också att många präster ser behovet av att se över kyrkans roll i samhället och förstår att mer lyssna till den moderna människans behov av andlighet.
Men att tendera att tona ner de kristna uttrycken och de grundläggande tydliga värderingarna i ängslighet över att överskugga andra religionsyttringar, eller att vara rädd för att med gamla fina traditioner i samband med bröllop inte hänga med i det moderna i jämstäldhetsarbetet, det blir för mig ohjälpligt fel! Och att i viss mån vända kappan efter vinden för att locka fler kyrkobesökare kan inte var ett hållbart koncept. Däremot behöver kyrkan än mer kunna möta människor och deras olika behov, innersta tankar och känslor, och precis som Jesus, mer vara ute bland människor och möta verkligheten på gatan.
Men åsiktsängslighet och politisk korrekthet gagnar inte Svenska kyrkan ställning bland människor, varken i vårt land eller ute i världen!
Jag blir beklämd och känner mig ledsen när jag läser det här och jag, milt sagt förvånas, inför hur olika människor kan välja att tolka, ett som jag anser i det här fallet, gott och riktigt uttryck för att värna om medmänniskor. Människor som orätt förföjs och behandlas illa för sin religiösa tro. I det här fallet handlar det för prästens del om medkristna i världen. Och hur ofta ber inte landets präster tillsammans med sina församlingar för andra religioners folk som förföljs för sin tro? Och det är för mig själva kärnan i kristendomen, att bry sig och värna om andra i världen.
Det kristna korset är för mig en vacker symbol för människokärlek över gränser. Och initiativet " bär ditt kors" tycker jag är ett föredömligt och konsekvent sätt att tydliggöra betydelsen av att använda den urgamla heliga kristna symbolen som en kollektiv motkraft mot ondskan och intoleransen var den än visar sig! Korset som en kärlekssymbol. Kyrkan ska inte, och behöver inte heller vara politisk, men en kristen tro utan ett verkligt engagemang för alla de världens folk som utsätts för religionsförföljelser, är en kyrka i gungning...
Varför en del av kyrkans representanter, av vilka så många jobbar kärleksfullt och med hjärtat, reagerat kritiskt och negativt mot det här initiativet, så motsägelsefullt förstår jag verkligen inte, men jag har mina aningar.
Är det möjligen så att den växande ängsligheten i värderingar och åsiktfrågor, den politiska korrektheten nu också tagit plats i Svenska kyrkan, i ännu en av vårt land institutioner?
Såg en artikel där en kyrkoföreträdare nyligen uttalade sig lite svävande och inte helt positivt om den gamla traditionen att en far lämnar över sin dotter som brud vid altaret, och jag funderade vidare...
Det här sammanfaller onekligen med det faktum att medlemsantalet i Svenska kyrkan minskar bekymmersamt mycket och kyrkan befinner sig i det avseendet i kris. Men jag vet också att många präster ser behovet av att se över kyrkans roll i samhället och förstår att mer lyssna till den moderna människans behov av andlighet.
Men att tendera att tona ner de kristna uttrycken och de grundläggande tydliga värderingarna i ängslighet över att överskugga andra religionsyttringar, eller att vara rädd för att med gamla fina traditioner i samband med bröllop inte hänga med i det moderna i jämstäldhetsarbetet, det blir för mig ohjälpligt fel! Och att i viss mån vända kappan efter vinden för att locka fler kyrkobesökare kan inte var ett hållbart koncept. Däremot behöver kyrkan än mer kunna möta människor och deras olika behov, innersta tankar och känslor, och precis som Jesus, mer vara ute bland människor och möta verkligheten på gatan.
Men åsiktsängslighet och politisk korrekthet gagnar inte Svenska kyrkan ställning bland människor, varken i vårt land eller ute i världen!
tisdag 9 augusti 2016
Vi måste inte riva hela hus när vi städar i garderober, och det gäller inte minst i genusdebatten!
Den som riktigt kännder mig vet att jag är en stor vän av nyanserade resonemang, för det är ofta en garant för att dumhet och prestige inte riskerar ta över en bra förutsättning för goda, vettiga samtal människor emellan.
Med men det, har jag inte sagt att jag själv alltid är helt nyanserad i det jag uttrycker, för jag som andra, brister då och då också i mina intentioner. Men jag fortsätter att jobba på den saken.
Såg nyligen i media en artikel om att "barn bör slippa könsindelad uppfostran". Respekterar den åsikten, men jag delar den inte. Jag är nämligen så oförbätterligt gammaldags att jag tror att finns en mening, en vits och avsikt med att vi föds som kvinnor OCH män, det är så uppenbart tycker jag. Men jag brinner också för rätten att få vara/ leva med den könsidentitet och sexuella läggning som för var och en känns som den rätta. Och jag lider med de som känner att de lever i "fel kropp" och som inte blir respekterade eller förstådda.
Men jag undrar då vad det är för fult, fel eller förlegat med genusaspekter? Det väsentliga är väl att vi, oavsett kön, bara försöker vara humana och förstående mot varandra?
Naturligtvis ska vi istället för att sikta mot "generell könsutplåning", nogrannt och metodiskt fortsätta städa och vädra i våra gamla, ganska unkna genusgarderober, och kasta ut de gamla urdumma ofunktionella könsstereotyperna! Säga NEJ och HEJ DÅ, till ogenomtänkta, förminskande ojämställda mönster när det gäller förväntningar på hur en man eller kvinna SKA bete sig. Säga stopp till den normen, för det gynnar på inget sätt lika värde, eller fred och frihet kvinnor och män emellan!
Så för allt i världen sansa genusdebatten och sluta riva hela hus, det räcker med att städa i garderoberna!
Med men det, har jag inte sagt att jag själv alltid är helt nyanserad i det jag uttrycker, för jag som andra, brister då och då också i mina intentioner. Men jag fortsätter att jobba på den saken.
Såg nyligen i media en artikel om att "barn bör slippa könsindelad uppfostran". Respekterar den åsikten, men jag delar den inte. Jag är nämligen så oförbätterligt gammaldags att jag tror att finns en mening, en vits och avsikt med att vi föds som kvinnor OCH män, det är så uppenbart tycker jag. Men jag brinner också för rätten att få vara/ leva med den könsidentitet och sexuella läggning som för var och en känns som den rätta. Och jag lider med de som känner att de lever i "fel kropp" och som inte blir respekterade eller förstådda.
Men jag undrar då vad det är för fult, fel eller förlegat med genusaspekter? Det väsentliga är väl att vi, oavsett kön, bara försöker vara humana och förstående mot varandra?
Naturligtvis ska vi istället för att sikta mot "generell könsutplåning", nogrannt och metodiskt fortsätta städa och vädra i våra gamla, ganska unkna genusgarderober, och kasta ut de gamla urdumma ofunktionella könsstereotyperna! Säga NEJ och HEJ DÅ, till ogenomtänkta, förminskande ojämställda mönster när det gäller förväntningar på hur en man eller kvinna SKA bete sig. Säga stopp till den normen, för det gynnar på inget sätt lika värde, eller fred och frihet kvinnor och män emellan!
Så för allt i världen sansa genusdebatten och sluta riva hela hus, det räcker med att städa i garderoberna!
fredag 29 juli 2016
Det är inte alltid bara dåligt att ha det dåligt och bekynnersamt ibland...
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jag tror inte på räkmackeliven, de är överskattade och nog i allmänhet ganska avtrubbande och till och med förblindande, för det där som är livets egentliga väsentligheter!
När den ena dagen efter den andra bekymmersfri och utan nån som helst friktion, inte ett enda litet skav bara flyter på då tror jag att man ofta har det FÖR bra och för problemfritt för sitt eget egentliga, bästa.
För jag tror, förresten jag vet, av egen erfarenhet att man behöver lite motgångar och en del utmaningar i livet för att inte fastna, stagnera och framför allt för att få en större och vidare blick, och för att kunna behålla sin nyfiken på varför livet är som det är och varför det ser så olika ut för oss alla.
Man får se till att riktigt väl akta sig för, att trots motgångar och sorgligheter, inte fastna i bitterhet och resignation. Och så ska man för allt i världen sky "tyck- syndom - kappan för den blir bara tung och jobbig och ganska patetisk att bära på i längden. Har man då tagit sig igenom jobbiga perioder, kanske år av sitt liv utan att ha förlorat tron på livet, på sig själv och på människor, då har man lyckats med något verkligt stort!
Också de tuffaste dagar kan ha något med sig av godo, och inte sällan är det då som man på allvar börjar "grunna" över hur allting hänger i hop och vad som egentligen är meningen med det här livet. Och när man grunnar så kan man komma i kontakt med inre tankar och känslor och till och med göra oväntade insikter, som nog mer sällan livet på en räkmacka kan erbjuda. För har man allt, det bästa och finaste, nyaste och häftigaste mest hela tiden, och är man konstant nöjd dygnets vakna tid, vad ska man då längta efter eller drömma om? Och har man då samma behov av att grunna över livets mening och mysterier? Jag är faktiskt inte så säker på det.
Jag vill slå ett slag för både tomheten, tystnaden, svårigheterna och för downperioderna i våra liv, för de är ofta ganska utvecklande om man bara vill och ta emot den möjligheten. För till och med den mörkaste deppigaste tid i ens liv kan ibland i ett retroperspektiv ses som en lärotid, eller ett nyttigt uppvaknande.
Och det är inte alltid bara dåligt att ha det dåligt och bekymmersamt i livet.
När den ena dagen efter den andra bekymmersfri och utan nån som helst friktion, inte ett enda litet skav bara flyter på då tror jag att man ofta har det FÖR bra och för problemfritt för sitt eget egentliga, bästa.
För jag tror, förresten jag vet, av egen erfarenhet att man behöver lite motgångar och en del utmaningar i livet för att inte fastna, stagnera och framför allt för att få en större och vidare blick, och för att kunna behålla sin nyfiken på varför livet är som det är och varför det ser så olika ut för oss alla.
Man får se till att riktigt väl akta sig för, att trots motgångar och sorgligheter, inte fastna i bitterhet och resignation. Och så ska man för allt i världen sky "tyck- syndom - kappan för den blir bara tung och jobbig och ganska patetisk att bära på i längden. Har man då tagit sig igenom jobbiga perioder, kanske år av sitt liv utan att ha förlorat tron på livet, på sig själv och på människor, då har man lyckats med något verkligt stort!
Också de tuffaste dagar kan ha något med sig av godo, och inte sällan är det då som man på allvar börjar "grunna" över hur allting hänger i hop och vad som egentligen är meningen med det här livet. Och när man grunnar så kan man komma i kontakt med inre tankar och känslor och till och med göra oväntade insikter, som nog mer sällan livet på en räkmacka kan erbjuda. För har man allt, det bästa och finaste, nyaste och häftigaste mest hela tiden, och är man konstant nöjd dygnets vakna tid, vad ska man då längta efter eller drömma om? Och har man då samma behov av att grunna över livets mening och mysterier? Jag är faktiskt inte så säker på det.
Jag vill slå ett slag för både tomheten, tystnaden, svårigheterna och för downperioderna i våra liv, för de är ofta ganska utvecklande om man bara vill och ta emot den möjligheten. För till och med den mörkaste deppigaste tid i ens liv kan ibland i ett retroperspektiv ses som en lärotid, eller ett nyttigt uppvaknande.
Och det är inte alltid bara dåligt att ha det dåligt och bekymmersamt i livet.
söndag 24 juli 2016
Kära minnen från mitt yrkesliv.
Många är de i historien kända och "stora" människor som ofta fått ge namn åt gator och torg i världen.
I dag vill jag belysa och tacka alla de strävsamma, så kallade "enkla vardagsmänniskor" som en gång levde och arbetade här på jorden, som framlevde sina dagar i glädje och sorg, fattigdom och nöd, och som lade grunden för vårt samhälle genom hårda dagsverken med sina arbetsamma händer. Så många män och kvinnor och också barn...
Och jag hoppas att de alla nu rättmätigt fått ge namn åt de gator och torg i den himmel som jag tror väntar där på oss en gång...
Från ett långt yrkesliv i äldrevården har jag så många kära, både glada och sorgliga minnen. Dem bär jag med mig i mitt liv som en dyrbar skatt. Och jag är så tacksam för alla möten med så många olika människor.
Här är ett sådant minne i form av en dikt jag skrivit.
SOM EN LEVANDE BILD I MITT INRE...
Du satt alltid där vid fönstret ut mot söder. Du ville vara i fred med dina minnen och dina tankar och vände ditt lilla huvud och den fårade nacken, spröd som en fågelunges, bort från de andra och från dagrummets tystnad.
Du talade ibland när jag hjälpte dig till sängen för natten, om dem som inte längre fanns, och du sa
lite drömmande och med stänk av sorg i din blick:
"Först gick min fina yngre syster Anna sen gick min älskade storebror Karl".
Som om ni med bara en vinkning skilts på vägen för att ses igen ...nån gång. Så trösterikt... så fint tänkte jag då.
Dina anletsdrag blev då och då stela, när sorgens och saknadens isvindar blåst över ditt vackra livströtta ansikte.
När den kalla verkligheten knackade på din dörr...
Då brukade jag hålla din hand och ge dig lite av din favoritsaft.
Du blev trygg och glad när dina värkpinade fingrar ordnade bland gamla kära foton,
på tillfälligt besök i minnenas välkända landskap... Vi satt tillsammans, och du berättade med sån glädje och jag blev berörd och kände beundran över ditt liv och dina minnen.
Varje kväll när jag önskade dig godnatt talade du med ljus i blicken om att "göra en resa", du längtade efter dina föräldrar...
På bordet bredvid låg din gamla slitna pengabörs, till hands inför "färden hem till mor".
Och så många morgnar bar din stökiga bädd spår av din nattliga oro.
Jag log med tårade ögon, förstod din längtan och gladdes över ditt välbehövliga, men kortvariga lugn.
En morgon var din plats vid fönstret tom. Du hade äntligen börjat din resa bort - hem,
dit du alltid längtade...
Jag klappade i hemlighet din stol, tackade för att fått möta dig och önskade dig en lycklig resa...
Ann
söndag 10 juli 2016
Kraften i positiva förväntningar, försoning och förlåtelse och att tro på det lilla fröet av godhet hos varje människa inför ett nytt år!
I dag den allra första spröda och nyvakna dagen av 2018 går mina tankar liksom många andras, till en innerlig önskan om en bättre, och "botad" värld och en ljusare och en mer fredlig framtid. Men det här ingen quick fix och vi måste alla verkligen, dra vårt strå till stacken i stort som smått! Jag tror på den obändiga kraften av genuint goda, positiva riktade välmenande tankar. En sån tanke är tveklöst -POSITIVA FÖRVÄNTNINGAR! På varandra och särskilt på dem som begår brott och gör fel, och som förmodligen ofta känner att de inget har att förlora och att ingen längre tror dem om gott eller som inte kan se en förändring växa fram i dem. Då tror jag på att liksom sudda ut de gamla" synderna", och i synnerhet om personen avtjänat sitt straff, för under kan ske och ett litet frö av "att någon förlåter och tror på mig..." kan skapas, gro och växa till ny person och nya tankar! För väldigt lite är ändå, av det som ses som "kört" "utom räddning" eller "för sent", är egentligen det på allvar om man är beredd att se saken från ett annat, eller gärna fler håll!
Läste en tidningsartikel från mitten av juni om en fängelsevakt i Texas som genom samstämda ingripanden från anstaltens fångar räddades till livet när han fick en hjärtåkomma och medvetslös föll ihop på golvet.
En av interna såg tydligen direkt vad som hänt och satte genast i gång med skrik och höga ljud och såg till att medfångarna gjorde likadant. Trots att de flesta hade handbojor så gjorde de vad de kunde för att påkalla uppmärksamhet så att annan personal kunde se vad som hänt vakten och direkt ingripa.
Tack vare fångarnas gemensamma beundransvärda, godhjärtade insats som möjliggjorde en snabb medicinsk hjälp, så överlevde vakten och var lyckligtvis tillbaka i arbetet knappt en månad senare!
Den här händelsen berörde mig faktiskt till tårar, låt vara att jag är lättrörd, men det finns inte mycket som berör mig som när medkänsla och mänskliga omsorger dyker upp från någonstans där normen, den kollektiva uppfattningen inte förväntar sig det...!
Vilket stärker min uppfattning om att vi alla är individer och olika och definitivt inte stöpta i samma form! Och det goda och medmänskliga det kan man förstås hitta och sakna, i vem som helst, och NATURLIGTVIS också hos de som gjort illa och skadat andra. Även en brottsling, en inbiten sådan kan, de allra flesta, botas och ändra på sig själv och sina liv. För om en människa så bara har en liten, aldrig så liten springa som står öppen in till det hjärta som ofta hos brottslingar är fruset och avstängt från känslor och empati, så är det sällan "kört" när det gäller bot och bättring tror jag!
Alla brottslingar är inte ohjälpliga psykopater, även om det så ser ut. Ett hjärta och känslor kan förstås stängas av - frysas, men under rätt omständigheter vakna upp och fungera igen! Och tänk till vilken glädje för många nära och kära!
Jag tror på läkning, ren healing för många, men inte alla, av de här människorna som inte är rena psykopater. Och jag tror att hjälpen till läkning ligger i att kunna känna anknytning, på djupet och på riktigt till en annan människa. En förmåga som hos många återfallsförbrytare och våldsverkare nog är skadad och satt ur funktion. Så tror jag starkt på goda hoppfulla förväntningar hos människor omkring!
Det är lätt att förledas till schablontankar, och rent korkat att tro att det inte finns något gott i brottslingar, i dem som gör illa sina medmänniskor. Men det är lättare än man kan tro att tänka om och faktiskt förstå att så kan det naturligtvis inte vara!
Och från mitt hjärta önskar jag alla de här fångarna som räddade livet, iförda handbojor, på den som är satt att beröva dem själva friheten, allt gott, och bot och bättring i sina liv!
.
Läste en tidningsartikel från mitten av juni om en fängelsevakt i Texas som genom samstämda ingripanden från anstaltens fångar räddades till livet när han fick en hjärtåkomma och medvetslös föll ihop på golvet.
En av interna såg tydligen direkt vad som hänt och satte genast i gång med skrik och höga ljud och såg till att medfångarna gjorde likadant. Trots att de flesta hade handbojor så gjorde de vad de kunde för att påkalla uppmärksamhet så att annan personal kunde se vad som hänt vakten och direkt ingripa.
Tack vare fångarnas gemensamma beundransvärda, godhjärtade insats som möjliggjorde en snabb medicinsk hjälp, så överlevde vakten och var lyckligtvis tillbaka i arbetet knappt en månad senare!
Den här händelsen berörde mig faktiskt till tårar, låt vara att jag är lättrörd, men det finns inte mycket som berör mig som när medkänsla och mänskliga omsorger dyker upp från någonstans där normen, den kollektiva uppfattningen inte förväntar sig det...!
Vilket stärker min uppfattning om att vi alla är individer och olika och definitivt inte stöpta i samma form! Och det goda och medmänskliga det kan man förstås hitta och sakna, i vem som helst, och NATURLIGTVIS också hos de som gjort illa och skadat andra. Även en brottsling, en inbiten sådan kan, de allra flesta, botas och ändra på sig själv och sina liv. För om en människa så bara har en liten, aldrig så liten springa som står öppen in till det hjärta som ofta hos brottslingar är fruset och avstängt från känslor och empati, så är det sällan "kört" när det gäller bot och bättring tror jag!
Alla brottslingar är inte ohjälpliga psykopater, även om det så ser ut. Ett hjärta och känslor kan förstås stängas av - frysas, men under rätt omständigheter vakna upp och fungera igen! Och tänk till vilken glädje för många nära och kära!
Jag tror på läkning, ren healing för många, men inte alla, av de här människorna som inte är rena psykopater. Och jag tror att hjälpen till läkning ligger i att kunna känna anknytning, på djupet och på riktigt till en annan människa. En förmåga som hos många återfallsförbrytare och våldsverkare nog är skadad och satt ur funktion. Så tror jag starkt på goda hoppfulla förväntningar hos människor omkring!
Det är lätt att förledas till schablontankar, och rent korkat att tro att det inte finns något gott i brottslingar, i dem som gör illa sina medmänniskor. Men det är lättare än man kan tro att tänka om och faktiskt förstå att så kan det naturligtvis inte vara!
Och från mitt hjärta önskar jag alla de här fångarna som räddade livet, iförda handbojor, på den som är satt att beröva dem själva friheten, allt gott, och bot och bättring i sina liv!
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)