VISST STÅR DJUREN NÄRMARE DEN ANDLIGA VERKLIGHETEN ÄN MÄNNISKAN, DET TROR JAG!

" Konstigt att man ofta vaknar tidigt och funderar..." säger maken vid frukostfikat."
 Funderar över existensen villkor, över liv och död menar du" säger jag igenkännande och fyller i. För har man levt varje dag tillsammans i många år så vet man ofta vad den andra tänker och egentligen vill säga.

"Mmm, just det" replikerar maken och så var samtalet i gång.

" Inte funderar väl djuren över sånt" säger min lagvigde spränglärde filosofie doktor till man, ovanligt direkt, lite naivt och ganska oanalyserat för att vara han.

Efter ytterligare en klunk av det goa starka kaffet lägger jag hakan/ hakorna i handen och säger: 

"Nej, vet du det tror jag inte heller att dom gör, funderar över liv och död - djuren alltså... Dom vet redan allt det där, dom har det i sig. Vi människor kallar det lite förenklat för " instinkt". Det som jag tror egentligen handlar om att djurvärlden är bra mycket visare och står närmare den andliga verkligheten än vi kan föreställa oss," filosoferar jag lite snusförnuftigt vidare.

"Vi är inte skapelsens krona som vi gärna vill tro, djuren står närmare det naturliga" hävdar Jan och jag instämmer energiskt. " Vi är ganska övermodiga - egentligen , vi människor" fortsätter han.

"Det handlar om tillit tror jag, djuren vet nog redan allt om existensens mysterier och sitter på svaren på dom eviga gåtor som mänskligheten alltid tampats med. Dom känner full tillit till att allt är som det ska vara i varje ögonblick. Det är det vi kallar "instinkt,   det som i själva verket antagligen är visdom på hög nivå", säger jag och brer onödigt mycket Bregott på min rågbulle. 

Djur är så uppenbart programmerade för kärlek, och ger oss människor oreserverat av den, vare sig vi förtjänar den eller inte, tänker jag tyst vidare. Hur ofta känner man inte att man mår extra bra när man är nära sin hund till exempel, dom är ju små healingänglar våra djur och dom har en viktig uppgift.

Det är en ynnest, och en gåva att få vara med djur, och dom har mycket klokhet att ge sina ägare!

Bland annat att lära oss förnöjsamhet och att på riktigt vara här och nu. Och så är dom ofta suveräna på att koppla av och microvila!

Djuren står andevärlden, universum och evigheten närmare än människan, det är jag säker på, dom kom ju före oss, det ska vi komma ihåg!

Och att våra husdjur som levt med människor i årtusenden har känslor och kan förstå vad vi säger, eller vad vi menar, känna både sorg, och saknad och ibland  kan bli deprimerade, det är jag övertygad om !
Djuren står sannolikt över oss i sin själsliga utveckling och förtjänar alltid människan aktning och kärlek!

Anns Andrum: OKEJ...! NU HAJAR JAG ÄNTLIGEN VARFÖR JAG INTE FÅT...

Anns Andrum: OKEJ...! NU HAJAR JAG ÄNTLIGEN VARFÖR JAG INTE FÅT...: Ny dag, ny välsignad gåva! Det får låta HUR klyschigt och uttjatat som helst, men precis så känns det för mig och säkert för många andra. G...

OKEJ...! NU HAJAR JAG ÄNTLIGEN VARFÖR JAG INTE FÅTT SÅ MYCKET GJORT DEN SENASTE TIDEN...!

Ny dag, ny välsignad gåva! Det får låta HUR klyschigt och uttjatat som helst, men precis så känns det för mig och säkert för många andra.
Gårdagen var en bra dag, en riktigt bra dag faktiskt. Besök hos en superbra doktor som gav mycket, bland annat bra provsvar på blodprover. Alla, utom ett, och det har legat och lurat på gränsen i flera år och flera nonchalanta läkare har tyckt att "det är okej". Jag har misstänkt att det inte var helt"okej" - man känner ju sin egen kropp vet ja! Men man orkar inte alltid, när man inte mår toppen, ringa, böna och be, undra "om det inte ändå ska tas ett nytt prov", vänta på svar på det och sannolikt få ett liknande "lugnande" besked igen... Så då låter man bli, det känns inte meningsfullt helt enkelt. Man resignerar...och man riskerar att bli dum i huvudet, slutar tänka själv, och det är jag livrädd för!

Men som sagt, misstankarna, aningarna om att det är nån vajsing med kroppen kvarstår, och ansluter sig förutsägbart till all annan oro som man samlat under en lång sjukskrivningsperiod med omvälvande förändringar av liv och tillvaro, inte minst ekonomi... Och så den krympande tryggheten, och upprepade tankar om hur allt ska bli... Förresten, det  blev sjukbidrag - sjukpension för mig.. .jag nedkom med en för tidig pension, tyckte jag hade mer att ge, bara det är en identitetskris...!

Men, tillbaka till gårdagen. Det visade sig att jag faktiskt har utvecklat en underfunktion av sköldkörteln. Jag har, liksom min unga dotter, en Hypothyreos som jag sällskapat med en längre tid - förstås...! För hur kan man annars sova och sova hur länge som helst och  ändå vara precis lika trött, om man är frisk...?? Det här är ingen ovanlighet, många kvinnor går odiagnostiserade med diffusa symtom som kan förväxlas en hel del  annat faktiskt.

Sköldkörteln är, liksom kroppens andra organ, något som med åren tappar mer och mer av sin funktion, och av de 200 mikrogram thyreodeahormon som kroppen själv normalt ska producera, så klarar den ibland, i min ålder 60-plus, kanske 175 av den siffran. Då indikerar kroppen det via symtom  och blodprover. Och man får ta Levaxin, medicin som ersätter det här livsviktiga hormonet upp till nödvändig gräns. Man kan förstås få den här funktionsnedsättning i andra åldrar och av andra orsaker. Själv har jag en teori om att den kan utlösas av stora påfrestningar, främst, psykiska, under livet. Men det kan  förstås vara en fråga om vad som är hönan och vad som är ägget....

Jag vill gärna dela med mig av den här erfarenheten, då jag tror att många kvinnor går obehandlade och lider i tysthet. Så jag uppmanar alla, som har de här symtomen på underfunktion eller överfunktion av sköldkörteln, att googla på nätet och skaffa kunskap! Och  sen direkt begära ett prov och en utredning om ni misstänker någonting fel!

Det är tyvärr inte alltid lätt att bli tagen på allvar, när man vittnar om oändligt jobbig trötthet och deppighet. Men det ska man högaktningsfullt och omsorgsfullt strunta i och fortsätta envisas och kräva att bli hjälpt på ett riktigt sätt!!

"Långsamma rörelser"," tröghet", "kraschar fram emot eftermiddagen,"
är  symtom man kan läsa om i det här sammanhanget. Det kan jag skratta lite åt, mitt i alltihop, för då hajar jag varför jag inte fått så mycket gjort den senaste tiden...

Anns Andrum: HEJ, JAG ÄR KÄNSLOINKONTINENT - OCH SÄRSKILT NÄR ...

Anns Andrum: HEJ, JAG ÄR KÄNSLOINKONTINENT - OCH SÄRSKILT NÄR ...: Jag blir inte sällan ordentligt trött på min egen, antagligen djupt rotade känslighet/ överkänslighet. För hur praktiskt gångbart är det til...

HEJ, JAG ÄR KÄNSLOINKONTINENT - OCH SÄRSKILT NÄR DET GÄLLER VEMOD...

Jag är en typisk blue notes - person som gillar bluesiga vemodstoner för då får jag bottna ordentligt mig själv och borra in mig i det sköna bitterljuva känslotäcket, jag gillar att vara i de "nästan-gör-ont - landskapen.  Men jag blir ändå inte sällan ordentligt trött på min egen, antagligen djupt rotade känslighet/ överkänslighet. För hur praktiskt gångbart är det till exempel att på en kyrkogård övermannas av sorgligheter i sina tankar över namnen på gravstenar man passerar...?  Man måste ju sköta det man ska och inte fastna i emotionella fällan... vet ja! Det spelar oftast ingen roll om jag en gång kände människorna bakom namnen eller inte, vemodsfantasin spinner ändå igång och ger mig ibland bilder av hur det en gång kan ha varit. Tänker på all den kärlek,sorg ,glädje, och alla de skratt och tårar som finns sparade och samlade i alla dessa vackra gravar... Kan man möjligen kalla  det här för ett handikapp eller, vet verkligen inte...?

Jag kan bli typ övermannad över hur oändligt sorgligt det är, att de som ligger där i mullen inte längre kan vara med sina nära och kära och njuta av vårsolen mot en varm husvägg med en kopp kaffe i handen, eller kunna lyssna på bofinkens ljuvliga vårdrill och bara vara där mitt i livet igen!
Som ett barn, ett aningslöst och inte helt livskraftigt färdigrustat barn är jag inför separation, död och andra livets smärtsamheter... Och redan som liten undrade jag seriöst över hur jag skulle kunna framleva mina dagar med vetskapen om att jag en gång måste skiljas från så många som jag älskar och håller av.

Tänk, att ändå är jag sen länge fast troende på att livet fortsätter i olika inkarnationer och att vi alla människor och djur kommer att ses igen. Men ändå, och trots det, tar ibland det där existentiella vemodet över och jag blir låg.

När jag som liten upptäckte att det fanns glädje och mycket humor här i världen, och där var min mamma min bästa och tydligaste vägvisare, så fick jag en suverän motkraft till svårmodet, och det tackar jag min starka, positiva mamma för! Det är en god hjälp. Och jag är egentligen en salig blandning av både clown och gråterska hahah...och det är jag liksom av ren nödvändighet för att helt enkelt kunna hålla näsan ovan själva livets vattenyta...

Jag är ändå både stolt och glad över att vara, som jag brukar säga, "känsloinkontinent", för det är skönt att kunna känna. Det motsatta alternativet är inget för mig! Att inte ha tillgång till emotioner skulle för mig vara som att vara inlåst i ett mörkt rum utan fönster, jag skulle få panik och se det som ett livslångt straff.

Att ha en högkänslig natur är inte alltid en dans på rosor, inte minst för att alla förstås inte vill eller kan förstå, att det är så man faktiskt fungerar, och vi är många som bär på den här personligheten.
Jag tänker att hade jag inte mitt skrivande, mitt älsklingsuttryck, så vet jag inte var jag skulle göra av alla mina intryck, tankar och känslor...

Och det är ingen svaghet, inget fel, att vara "emotionellt inkontinent"! Det är helt okej att inte kunna hålla sig, eller värja sig när det gäller känslor! Tänk på det systrar och bröder av High sensitivity!

Anns Andrum: En sak har jag lärt mig nu: Att VEM som säger bety...

Anns Andrum: En sak har jag lärt mig nu: Att VEM som säger bety...:  Det tog mig en tid att på allvar förstå att sociala medier är en ytterst väl fungerande sorteringscentral. I varje ögonblick och i det stän...

En sak har jag lärt mig nu: Att VEM som säger betyder mer än det som sägs...!

 Det tog mig en tid att på allvar förstå att sociala medier är en ytterst väl fungerande sorteringscentral. I varje ögonblick och i det ständiga bruset från den gigantiska flod av inlägg, åsikter, klokheter, dumheter, iakttagelser, analyser,elakheter och synpunkter finns det ett litet, men icke obetydligt, hierarkiskt system vill jag påstå. Den ena dagen kan en bloggare eller facebookare  komma med ett intressant inlägg och sätta fingret på nåt verkligt bra och intressant - nåt nytt helt enkelt.
Och förvånad kan jag då bli när jag märker att den som står bakom inte blir så särskilt uppmärksammad eller läst, än mindre kommenterad.

Då tycker jag ibland lite synd om personen och har svårt att förstå varför roliga, kloka, snabbtänkta och sunt reflekterande människors röster inte alltid uppskattas efter förtjänst. I såna lägen tycker jag det är särskilt roligt att få skicka i väg en uppmuntrande kommentar till den som liksom bara tycks försvinna i mediaflödet.

En annan dag kan det mycket väl vara så att den där intressanta eller smarta synpunkten plötsligt dyker upp. nu uttalad av en helt annan person, fast i en lite annorlunda formulering. Och då händer det inte sällan att folk "vallfärdar" i strida strömmar till gillaknappar och kommentarsfält och höjer substansen i inlägget till skyarna... För nu var det nån annan DEN eller HEN som sa det...

Och då tänker jag att det uppenbarligen har en stor betydelse VEM som säger något. vilken mun som talar,.. Och att kända personers uttalanden har en närmast gigantisk genomslagskraft är knappast nåt nytt, så har det varit länge på både gott och ont - förstås. Och ur ett historiskt perspektiv kan man förstås se samma företeelse: Att det som betydelsefulla människor säger det har alltid haft fler lyssnare. Och så handlar det nog en del om identifikation, den vi lättare kan eller vill identifiera oss med den får oftare vår uppmärksamhet. Rena psykologin alltså och förstås ännu renare- sociologin!

Jag tycker att det här är lite ledsamt och undrar om det beror på social lättja där vi redan innan vi läst, har utnämnt vissa till mer trovärdiga eller intressanta. Eller varför klingar samma visa högre och bättre i någon annans mun?