Anns Andrum: " Pensionat Eden" En berättelse i flera små delar....

Anns Andrum: " Pensionat Eden" En berättelse i flera små delar....: "Pensionat Eden" öppnar inom kort i Hallinge!" Ung f.d.datakonsult vågar satsa nytt i slumrande landsbygd." Just så lö...

Anns Andrum: VI ÄR VARANDRAS BILDHUGGARE OCH VARANDRAS MATERIAL...

Anns Andrum: VI ÄR VARANDRAS BILDHUGGARE OCH VARANDRAS MATERIAL...: Det finns en mängd väldigt intressanta böcker skrivna av numera, tyvärr mer eller mindre bortglömda, riktigt bra författare. En av dem ä...

VI ÄR VARANDRAS BILDHUGGARE OCH VARANDRAS MATERIAL...

Det finns en mängd väldigt intressanta böcker skrivna av numera, tyvärr mer eller mindre bortglömda, riktigt bra författare.

En av dem är Olle Hedberg som föddes år 1900. En lysande skriftställare, mycket produktiv och den som inte utan anledning blev invald i svenska akademin.

En av hans böcker tycker jag är särskilt intressant och den heter " Bekänna färg" och kom ut 1947.

Kort beskrivet handlar boken om en man som ärver ett hus där en för honom okänd man lämnat efter sig ett digert kortregister över människor som passerat hans liv. 

Guldkornet i den här fantastiska berättelsen blir beskrivningen av de personer och deras egenskaper som i det här registret benämns som " bildhuggare". Människor som på olika sätt format och  " huggit fram honom" och genom det gjort honom till den han är. 

Det här är för mig lysande bild av hur livet ju faktiskt är:

Vi är, och blir alla under vår stund på jorden varandras bildhuggare och varandras material... och genom friktioner, beröring, konflikter, kärlek och besvikelser bygger vi varandra och bidrar till varandras utveckling.
Och för mig är reinkarnationen, själavandringen så tydligt rätt och riktig. Vi föds på nytt tills vi har lärt oss våra läxor. under vägen fram till den fullkomlighet som är våra livs yttersta mening,
Och det är stort tycker jag.

Anns Andrum: VÄGEN TILLBAKA FRÅN STRESS -OCH BELASTNINGSSJUKDOM...

Anns Andrum: VÄGEN TILLBAKA FRÅN STRESS -OCH BELASTNINGSSJUKDOM...: Jag ömmar verkligen för alla dem som sönderstressats på sina arbetsplatser och "gått in i väggen". Jag bryr mig stort om den här v...

VÄGEN TILLBAKA FRÅN STRESS -OCH BELASTNINGSSJUKDOMAR ÄR OCH FÅR ALDRIG VARA EN QUICK FIX...!!

Jag ömmar verkligen för alla dem som sönderstressats på sina arbetsplatser och "gått in i väggen". Jag bryr mig stort om den här växande gruppen eftersom jag själv har en lång utbrändhetshistoria bakom mig och vet hur det känns när man inte längre orkar, när man inte har någon som helst energi kvar att hämta kraft ur...i något sammanhang. Inte sällan för att man faktiskt älskat sitt jobb så mycket och vill göra det väl och inte tycker det är okej att byta ut hjärtat mot en sten, när det till exempel i vården inte längre finns tid för mänsklighet och den goda omvårdnad som var och en har rätt att kräva av samhället.

Jag vill påstå att det här paradoxalt nog, är både ett sjukdomstillstånd och ett tydligt friskhetstecken hos den som drabbas. Friskhetstecknet är att man som människa faktiskt reagerar och svarar på det som själen, emotionerna och psyket skickar ut som alarmsignaler i  kroppens olika delar och funktioner. Och här är vi alla olika med att i olika stadier kunna och vilja, fånga upp ljuset från de här varningslamporna, och det ska man också komma ihåg och förstå.

Och vad gäller sjukdomstillståndet så är det tycker jag, en högst naturlig sak att kroppen till slut måste manifestera obalanser och svagheter för att vara tydlig nog, så att vi då äntligen sätter ner foten, drar i alla bromsar och stannar upp och lyssnar...! 

Tyvärr är många rädda för att verka svaga och dysfunktionella, och för att inte orka med det man förväntas klara av och mäkta med. Det är ett stigma som bara ökad allmänkunskap och en tuff ihärdig kamp mot dumma fördomar kan läka.

Utmattningsdepressioner är verkligen "de många små bäckarnas och "droppen som får bägaren att rinna över" - yttersta konsekvens, och inget kan rent bildligt vara mer tydligt! Naturligtvis drar stressen och överbelastningens stormvågor med sig en hel del annat gammalt skräp från de inre rummen av oss och talar med all önskvärd tydlighet om att nu måste här städas och sorteras, gås igenom och kastas över axeln ! Men först när tiden är inne, tas fram och gås igenom - I - G- E- N-O- M! För vi är många som bär och bär och bär på alldeles för tunga ryggsäckar...

Jag blir ibland rasande på sjukvården när jag ofta hör och läser om personer som gått i väggen och fått kortare sjukskrivning på bara några veckor! Såna här tillstånd kräver inte sällan lika lång läkningstid som det tagit att utveckla det! Och så protesterar jag en del mot den psykologhjälp för att "lära" sig att  hantera orimlig stress, som erbjuds, som om "felet" finns hos patienten själv! Och utan att man gör en koll av hur arbetsmiljön faktiskt ser ut, och utan att fokusera på det ansvar för arbetsmiljö och hälsa, som faktiskt ligger hos chefer och arbetsledning! Psykologhjälp ska man inte underskatta men inte som en "hjälp" för att orka mer av det som ingen rimligen ska orka...

Det här är ett komplext samhällsproblem i en enda röra av attityder, tidsanda, ekonomiska intressen och fördomar. Men nu krävs det samverkan för en lösning för det här folkhälsoproblemet!

Och jag tänker att varaktiga lösningar, vad det än handlar om hittar man bara om man först ser, och vill se, problemet på ett djupare plan och ur en vidare synvinkel.

Och så kan jag inte komma förbi det faktum att utbrändhet nog (har inget statistiskt belägg) oftare drabbar de stora massorna av lågavlönade som av tradition är vana vid dåliga arbetsmiljöer och låga löner.  Och som mera sällan protesterar och som inte har det medinflytande som de av erfarenhet borde ha. Här har de fackliga organisationerna en del att jobba med...

Så det här är tycker jag, är mycket en klassfråga där många röster behöver ropa tillsammans och höras för att kunna kräva sunda goda arbetsplatser där människor får vara människor under mänskliga förhållanden och inte bli sjuka!

Och som sagt: Vägen tillbaka från stress -och belastningssjukdomar, är och får, aldrig vara en quick fix!

Anns Andrum: JAG DRAS GÄRNA TILL DE MÄNNISKOR SOM, LIKSOM JAG S...

Anns Andrum: JAG DRAS GÄRNA TILL DE MÄNNISKOR SOM, LIKSOM JAG S...: Som barn var jag lillgammal, ibland rätt så påfrestande lillgammal, kan jag tro. Enligt mamma lärde jag mig prata ganska tidigt, kunde läsa ...

JAG DRAS GÄRNA TILL DE MÄNNISKOR SOM, LIKSOM JAG SJÄLV, INTE RIKTIGT PASSAR IN I NORMEN...

Som barn var jag lillgammal, ibland rätt så påfrestande lillgammal, kan jag tro. Enligt mamma lärde jag mig prata ganska tidigt, kunde läsa hjälpligt innan jag började skolan,  var ganska ambitiös och vetgirig, lite envis.  Men att kunna knyta skorna och lära mig klockan var betydligt svårare, det var för mig riktigt knepigt och det tog sin tid innan jag klarade de färdigheterna utan svårigheter. Jag var ganska rädd för en del saker, mest för att komma för sent till skolan, för det hade hänt, långsam och drömmande som jag var... Men mest rädd var jag för att inte vara som de andra barnen i skolan, att inte vara lika duktig, fint klädd eller lika populär. Så har förstås många känt i barndomen men vi är många vuxna som fortsätter leva med den där ängsligheten - för att inte passa in, för att vara annorlunda, och förödande lätt sätter sig det här på självbilden. Till den dag då man inser att man är som man är, och att man inte kan göra våld på sig själv och sin natur, för det ÄR viktigt att var sann mot sig själv om man ska må bra  och ha goda och sunda relationer!

Vad säger det där jag hade svårt för som barn om mig - då,  kan jag fråga mig så här ett antal decennier senare...? Kanske en sen finmotorisk utveckling, och vad gäller klockan möjligen en släng av dyskalkyli? Eller var det bara så tråkigt... Och så det där med språket, att jag tydligen var glad i det - från början, att jag kände mig mer frimodig, mer bekväm med en penna i handen och med att skriva och att läsa, än i sällskap med den för mig krångliga tekniken att knyta skorna, den som de flesta andra ungar lärde sig snabbt. Och det där med att kunna klockan och mitt förhållande till tiden, det var komplicerat för mig från början. Och på nåt sätt har jag aldrig varit riktigt i fas med varken tiden eller det rumsliga, ofta känt mig tidlös och lite utanför, annorlunda helt enkelt.

Kanske är det därför som jag ofta dragits till människor som inte är som alla andra, de som inte klarar av att förhålla sig uppfyllande till förväntningar och krav på anpassning, beteende eller prestation. De som av nån anledning hamnat i marginalen. Såna människor är ofta mycket intressanta och har inte sällan livshistorier som berör och väcker medkänsla, och framför allt har de inte så sällan en del att lära oss andra.

Jag tycker om det som är en bra bit från perfektion och imponeras mindre av skrynkelfritt och det undersköna, när det gäller det yttre. Jag tröttnar fort av nåt bländande vackert och finner ofta skönheten i det slitna och lite patinerade, det som har spår av livet. Det kan gälla både människor, saker och ting.  Ett gammalt lite snett och slitet, men själfullt hus. Ansiktet på en äldre människa, rynkorna, skimret i blicken som berättar en historia. Eller ett gammalt äppelträd med  en vriden bräcklig stam...  Det är skönhet för mig.

För de utsatta, för de utstötta, för de som inte orkar perfektion och "fulländning", för de som inte har nån plats i det normativa hårda samhällsklimatet, för dessa ömmar jag! För jag tror jag vet lite om hur det känns och kan vara...