söndag 5 juli 2015
Anns Andrum: ATT OFRIVILLIGT FÖRLORA KONTAKTEN MED SITT BARN GE...
Anns Andrum: ATT OFRIVILLIGT FÖRLORA KONTAKTEN MED SITT BARN GE...: Man tror att man känner sina närmaste, och man inbillar sig att man nog har en god kännedom om sina egna barn och vad de är för personer. Me...
ATT OFRIVILLIGT FÖRLORA KONTAKTEN MED SITT BARN GER EN OBESKRIVLIG SORG... VARJE DAG...
Man tror att man känner sina närmaste, och man inbillar sig att man nog har en god kännedom om sina egna barn och vad de är för personer. Men egentligen vet man ingenting... det visar sig ibland.
Men också de egna barnen växer förstås upp till vuxna människor och formas precis som alla vi andra av upplevelser och erfarenheter under resans gång. Och bilden av det barn som man en gång burit under sitt hjärta och fostrat upp, oroat sig för, känt glädje och lycka över, kan, har jag erfarit, med tiden bli en annan än den man förut sett framför sig. Men man slutar aldrig att älska sitt barn.
Och så händer det som jag för min del aldrig hade kunnat föreställa mig: Ett av barnen tar avstånd, vänder sig varaktigt bort och avvisar all form av kontakt... Först vill man bara inte tro att det är sant, man tänker att det är övergående, undrar vad man gjort... Sen börjar man, precis som i en krisreaktion, efter chockfasen omorientera sig, och fatta, och frågar naturligtvis vad som ligger bakom, men får inga begripliga svar, bara ilska och irritation, eller tystnad.
Jag hade en god och nära kontakt med det här barnet upp i vuxenåldern, och jag tror inte att jag varit en sämre mamma än den genomsnittliga. Kanske bara lite för överbeskyddande. Barnet var duktig i skolan, snäll och godmodig, och lyckades tidigt med många saker som han företog sig. Han är den av mina barn som mest lik mig i sin personlighet och kanske är vi för lika... Och jag har alltid glatt mig, varit stolt och stöttande, det vet jag att jag varit. Nu är det här barnet, ett av mina älskade tre, en framgångsrik person med breda arbetsfält och mycket jobb i sitt liv, och jag är så glad att det går så bra för honom och jag önskar honom allt gott i livet.
Men varje dag saknar jag som mamma, att då och då kunna ringa och höra hur barnet och hans familj har det. Och ofta vrider sorgen över den " förlorade sonen" om magen på mig. Jag minns hur vi förut kunde skämta och skratta ihop som mor och son, och jag saknar att jag t.ex inte längre kan ringa och be honom köra försiktigt under alla de resor han gör. Och jag är ledsen över att inte få ha honom och hans sambo här och få pyssla om dem. Ibland tittar jag på gamla foton och gråter en skvätt, men vad hjälper det...
Och jag saknar så mycket att inte längre kunna se mina älskade barn tillsammans - samlade!
Jag verkligen avskyr ovänskap och allt som är outrett mellan människor, och jag har själv jobbat en del med att aktivt söka upp människor från relationer där jag känner att jag har något jag ångrar, något att reda ut, eller för att säga det där som aldrig blev sagt. För jag vill inte ligga där när livet tar slut och känna att jag, för min del, inte gjort vad jag kunnat för att nå förlåtelse och försoning mellan människor.
För jag vet att livet är skört och jag avskyr hårdhet och oförsonlighet mellan människor.
Livet går inte i repris - i alla fall inte det här som pågår just nu...
Och jag önskar ingen annan den sorg som det är att, medan man ännu lever, och medan det fortfarande är möjligt att träffas och umgås, förlora kontakten med ett älskat barn...!
Men också de egna barnen växer förstås upp till vuxna människor och formas precis som alla vi andra av upplevelser och erfarenheter under resans gång. Och bilden av det barn som man en gång burit under sitt hjärta och fostrat upp, oroat sig för, känt glädje och lycka över, kan, har jag erfarit, med tiden bli en annan än den man förut sett framför sig. Men man slutar aldrig att älska sitt barn.
Och så händer det som jag för min del aldrig hade kunnat föreställa mig: Ett av barnen tar avstånd, vänder sig varaktigt bort och avvisar all form av kontakt... Först vill man bara inte tro att det är sant, man tänker att det är övergående, undrar vad man gjort... Sen börjar man, precis som i en krisreaktion, efter chockfasen omorientera sig, och fatta, och frågar naturligtvis vad som ligger bakom, men får inga begripliga svar, bara ilska och irritation, eller tystnad.
Jag hade en god och nära kontakt med det här barnet upp i vuxenåldern, och jag tror inte att jag varit en sämre mamma än den genomsnittliga. Kanske bara lite för överbeskyddande. Barnet var duktig i skolan, snäll och godmodig, och lyckades tidigt med många saker som han företog sig. Han är den av mina barn som mest lik mig i sin personlighet och kanske är vi för lika... Och jag har alltid glatt mig, varit stolt och stöttande, det vet jag att jag varit. Nu är det här barnet, ett av mina älskade tre, en framgångsrik person med breda arbetsfält och mycket jobb i sitt liv, och jag är så glad att det går så bra för honom och jag önskar honom allt gott i livet.
Men varje dag saknar jag som mamma, att då och då kunna ringa och höra hur barnet och hans familj har det. Och ofta vrider sorgen över den " förlorade sonen" om magen på mig. Jag minns hur vi förut kunde skämta och skratta ihop som mor och son, och jag saknar att jag t.ex inte längre kan ringa och be honom köra försiktigt under alla de resor han gör. Och jag är ledsen över att inte få ha honom och hans sambo här och få pyssla om dem. Ibland tittar jag på gamla foton och gråter en skvätt, men vad hjälper det...
Och jag saknar så mycket att inte längre kunna se mina älskade barn tillsammans - samlade!
Jag verkligen avskyr ovänskap och allt som är outrett mellan människor, och jag har själv jobbat en del med att aktivt söka upp människor från relationer där jag känner att jag har något jag ångrar, något att reda ut, eller för att säga det där som aldrig blev sagt. För jag vill inte ligga där när livet tar slut och känna att jag, för min del, inte gjort vad jag kunnat för att nå förlåtelse och försoning mellan människor.
För jag vet att livet är skört och jag avskyr hårdhet och oförsonlighet mellan människor.
Livet går inte i repris - i alla fall inte det här som pågår just nu...
Och jag önskar ingen annan den sorg som det är att, medan man ännu lever, och medan det fortfarande är möjligt att träffas och umgås, förlora kontakten med ett älskat barn...!
lördag 4 juli 2015
Anns Andrum: ÄR DET "FINARE" MED AUTISM OCH ASPERGERS SYNDROM, ...
Anns Andrum: ÄR DET "FINARE" MED AUTISM OCH ASPERGERS SYNDROM, ...: Ända sen tonåren har jag varit intresserad av hur människan fungerar, och egentligen mer intresserad av hur det blir när vi inte funkar. Oc...
Anns Andrum: ÄR DET "FINARE" MED AUTISM OCH ASPERGERS SYNDROM, ...
Anns Andrum: ÄR DET "FINARE" MED AUTISM OCH ASPERGERS SYNDROM, ...: Ända sen tonåren har jag varit intresserad av hur människan fungerar, och egentligen mer intresserad av hur det blir när vi inte funkar. Oc...
ÄR DET "FINARE" MED AUTISM OCH ASPERGERS SYNDROM, ÄN BORDERLINE ELLER KRONISK DEPRESSION? HUR MYCKET STYR AKTUELL SAMHÄLLSKULTUR OCH IDEALBILDER...?
Ända sen tonåren har jag varit intresserad av hur människan fungerar, och egentligen mer intresserad av hur det blir när vi inte funkar. Och jag har nog alltid tyckt att det är viktigt att nå det där som ligger bakom, det där som med ett lite finare ord kallas för "Kausualiteten". Ett ord, som jag förresten, första gången stötte på under min undersköterskeutbildning tidigt 80 -tal. Vissa ord, innebörder och betydelser stannar kvar längre än andra, och eftersom jag alltid varit intresserad av bakomliggande orsaker och gärna ställer frågan varför, så blev "Kausalitet" kvar där inne i min ganska röriga, och ibland överbelastade hjärna.
Jag tycker det är roligt att följa forskning och nya intressanta teorier om det som gäller människan. Och särskilt intresserad är jag av psykologi, och av det som betecknas som funktionsnedsättningar, olika genetiska samband, och av vilken betydelse som t.ex uppväxtmiljö har på hur utvecklad eller omfattande, en dysfunktion kan bli för någon.
Autism och Adhd är kända funktionsbegränsningar som den senaste tiden blivit mer uppmärksammade och det skrivs en hel del om hur det är att leva med det här. Det tycker jag är jättebra, för det är då är på tiden att vi drar oss bort från många dumma och hindrande synsätt på allt som är kopplat till psyket och känslorna! Och då är det så bra att människor nu öppet och naturligt vågar berätta om hur det är att ha en diagnos inom Autismspektrumet, t.ex Aspergers syndrom eller något annat, eller till exempel vittnar om vilka svårigheter en Adhd kan ha för det dagliga livet. Men, jag undrar varför inte medier fokuserar lika mycket på diagnoser som Borderline, Schizofreni eller Kronisk Depression? Är det möjligen "klasskillnader" mellan olika psykiska sjukdomar? Jag är benägen att svara ja på den frågan. Och det bekymrar mig att det kanske är så, eftersom det får konsekvenser för de människor som redan innan lider av sina dysfunktioner, och som verkligen inte behöver mer sten på bördan i form av fördomar och snäva kunskapsfattiga synsätt!
Och jag tror för min del att aktuell samhällskultur, rådande människosyn och idealbilder bland människor, har en direkt koppling till hur vi generellt ser på sjukdomar och begränsningar, och särskilt stigmatiserade är de som är kopplade till psyket och det emotionella. Det har alltid upprört mig! Det är nog ingen tillfällighet att fler och fler offentliga personer, och så kallade kändisar med inslag av Autism, Adhd eller Bipolär sjukdom, öppet träder fram och berättar om hur det är att leva med det här. Och det är tyvärr, inte heller så oväntat att de med t.ex Borderline, Schizofreni eller Kronisk Depression, inte lika ofta ges tillfälle, eller vågar berätta om sina lidanden och om hur deras liv ser ut...!
Det här gör mig helt enkelt förbannad, att det ofta framställs som lite "finare", mer rumsrent, att ha en dysfunktion som så där lite onyanserat, inte sällan exemplifieras med kända personer som utmärker sig genom beundransvärd kreativitet, stor prestationsförmåga eller hög IQ! Och Googlar man tll exempel på Aspergers Syndrom får man direkt få upp Einstein, Beethoven eller Virginia Voolf.... ingen av dem tillhörde kategorien " loosers", eller var den som inte fick ändan ur vagnen, när det gällde arbete och prestation...
Naturligtvis var också dessa bemärkta personers liv också påverkade av personlighetstypen, på gott och ont, som det ju alltid är.
Men varför hittar man inte lika lätt exempel på Bordelinemänniskor, eller de som har Tourettes Syndrom, eller någon annan sjukdom eller något syndrom som inte så signifikant kan kopplas till hög prestationsförmåga, uthållighet eller goda cerebrala förmågor...? Egenskaper som naturligtvis finns också hos de här grupperna.
Naturligtvis just för att de här människorna inte är lika användbara eller värdefulla i ett prestationssamhälle som vårt, där överkänslighet, sårbarhet och känsloinstabilitet förstås inte passar så bra in ...
Jag känner för alla, oavsett diagnos, och jag avskyr fördomar och ovilja att vidga sin kunskapshorisont. Men jag är rädd för, och vill bekämpa den växande elitiska människosyn som påverkar hur vi ser på människor med olika funktionsnedsättningar! För den är mer än oroande nu, faktiskt...
Det vi verkligen behöver är att generellt öka vår kunskap, processa våra fördomar, kasta bort dem och se lika, och klokt på alla som lider av både det ena eller andra...!!
Jag tycker det är roligt att följa forskning och nya intressanta teorier om det som gäller människan. Och särskilt intresserad är jag av psykologi, och av det som betecknas som funktionsnedsättningar, olika genetiska samband, och av vilken betydelse som t.ex uppväxtmiljö har på hur utvecklad eller omfattande, en dysfunktion kan bli för någon.
Autism och Adhd är kända funktionsbegränsningar som den senaste tiden blivit mer uppmärksammade och det skrivs en hel del om hur det är att leva med det här. Det tycker jag är jättebra, för det är då är på tiden att vi drar oss bort från många dumma och hindrande synsätt på allt som är kopplat till psyket och känslorna! Och då är det så bra att människor nu öppet och naturligt vågar berätta om hur det är att ha en diagnos inom Autismspektrumet, t.ex Aspergers syndrom eller något annat, eller till exempel vittnar om vilka svårigheter en Adhd kan ha för det dagliga livet. Men, jag undrar varför inte medier fokuserar lika mycket på diagnoser som Borderline, Schizofreni eller Kronisk Depression? Är det möjligen "klasskillnader" mellan olika psykiska sjukdomar? Jag är benägen att svara ja på den frågan. Och det bekymrar mig att det kanske är så, eftersom det får konsekvenser för de människor som redan innan lider av sina dysfunktioner, och som verkligen inte behöver mer sten på bördan i form av fördomar och snäva kunskapsfattiga synsätt!
Och jag tror för min del att aktuell samhällskultur, rådande människosyn och idealbilder bland människor, har en direkt koppling till hur vi generellt ser på sjukdomar och begränsningar, och särskilt stigmatiserade är de som är kopplade till psyket och det emotionella. Det har alltid upprört mig! Det är nog ingen tillfällighet att fler och fler offentliga personer, och så kallade kändisar med inslag av Autism, Adhd eller Bipolär sjukdom, öppet träder fram och berättar om hur det är att leva med det här. Och det är tyvärr, inte heller så oväntat att de med t.ex Borderline, Schizofreni eller Kronisk Depression, inte lika ofta ges tillfälle, eller vågar berätta om sina lidanden och om hur deras liv ser ut...!
Det här gör mig helt enkelt förbannad, att det ofta framställs som lite "finare", mer rumsrent, att ha en dysfunktion som så där lite onyanserat, inte sällan exemplifieras med kända personer som utmärker sig genom beundransvärd kreativitet, stor prestationsförmåga eller hög IQ! Och Googlar man tll exempel på Aspergers Syndrom får man direkt få upp Einstein, Beethoven eller Virginia Voolf.... ingen av dem tillhörde kategorien " loosers", eller var den som inte fick ändan ur vagnen, när det gällde arbete och prestation...
Naturligtvis var också dessa bemärkta personers liv också påverkade av personlighetstypen, på gott och ont, som det ju alltid är.
Men varför hittar man inte lika lätt exempel på Bordelinemänniskor, eller de som har Tourettes Syndrom, eller någon annan sjukdom eller något syndrom som inte så signifikant kan kopplas till hög prestationsförmåga, uthållighet eller goda cerebrala förmågor...? Egenskaper som naturligtvis finns också hos de här grupperna.
Naturligtvis just för att de här människorna inte är lika användbara eller värdefulla i ett prestationssamhälle som vårt, där överkänslighet, sårbarhet och känsloinstabilitet förstås inte passar så bra in ...
Jag känner för alla, oavsett diagnos, och jag avskyr fördomar och ovilja att vidga sin kunskapshorisont. Men jag är rädd för, och vill bekämpa den växande elitiska människosyn som påverkar hur vi ser på människor med olika funktionsnedsättningar! För den är mer än oroande nu, faktiskt...
Det vi verkligen behöver är att generellt öka vår kunskap, processa våra fördomar, kasta bort dem och se lika, och klokt på alla som lider av både det ena eller andra...!!
onsdag 1 juli 2015
Anns Andrum: DET FINNS ÖVERJORDISKT VACKRA MUSIKUPPLEVELSER, " ...
Anns Andrum: DET FINNS ÖVERJORDISKT VACKRA MUSIKUPPLEVELSER, " ...: Som tonen från en lätt beröring av det finaste kristallglas och med en känsla som är så bedövande vacker och kommen direkt från hjärtat... ...
DET FINNS ÖVERJORDISKT VACKRA MUSIKUPPLEVELSER, " TOGETHER AGAIN" M. EMMYLOU HARRIS ÄR EN AV DOM...!
Som tonen från en lätt beröring av det finaste kristallglas och med en känsla som är så bedövande vacker och kommen direkt från hjärtat...
Jag upptäckte Emmylou Harris för några år sen och hade dittills knappast hört en mer lidelsefull och äkta röst. Musik är, när den är som bäst, som ett bra kylbalsam på solsvedan efter en het sommardag på stranden. Och Emmylou berör mig så starkt, och särskilt hennes tidiga inspelningar när hennes unika röst stod på toppen av sin kvalitet och spröd som just - kristall.
För den som vill ha en musikupplevelse som känns som en käftsmäll, i en absolut positiv betydelse, så kan jag varmt rekommendera överjordiskt vackra "Together again", en inspelning från 1977. Så här blir musik bara om den är på riktigt!
Jag upptäckte Emmylou Harris för några år sen och hade dittills knappast hört en mer lidelsefull och äkta röst. Musik är, när den är som bäst, som ett bra kylbalsam på solsvedan efter en het sommardag på stranden. Och Emmylou berör mig så starkt, och särskilt hennes tidiga inspelningar när hennes unika röst stod på toppen av sin kvalitet och spröd som just - kristall.
För den som vill ha en musikupplevelse som känns som en käftsmäll, i en absolut positiv betydelse, så kan jag varmt rekommendera överjordiskt vackra "Together again", en inspelning från 1977. Så här blir musik bara om den är på riktigt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)