måndag 8 december 2014
Anns Tankar: BARA EN KNAPPTRYCKNING SKILJER OSS FRÅN OFFENTLIG...
Anns Tankar: BARA EN KNAPPTRYCKNING SKILJER OSS FRÅN OFFENTLIG...: Det mesta här i livet, saker och företeelser och förstås också vi människor, har alla sina fördelar och nackdelar, med både plus och minus,...
söndag 7 december 2014
Offentlighetens ljus är i dag bara en tangenttryckning bort, så det gäller att tänka efter före, klurar jag som sen länge är med i klubben för de mer impulsiva
Det mesta bland företeelser och hos oss människor, har sina fördelar och nackdelar, och är mer eller mindre önskvärt. Och det innebär att det oftast, vad det än gäller faktiskt, finns gott om mer eller mindre starka argumenten att vrida och vända på och ta ställning till. Det ligger iI själva sakens natur och så ska det vara, inget ska egentligen vara självskrivet, det gör oss bara avtrubbade och dumma tror jag.
Men konsekvensen av det här blir, åtminstone för min del, ändå att det därför KAN vara svårt att förhålla sig klokt, sunt och riktigt, till mycket i samhället dag, det blir ibland svårt att göra rätt val helt enkelt. Också beroende på att utbudet av det mesta, inte minst teknik, är närmast oändligt och mycket blir lockande att använda just bara för att det finns där, är möjligt och så väldigt tillgängligt. Plus det faktum att allt numera går så fort att man inte alltid hinner få till en närvarande reflektion innan det händer något nytt.
När så Facebook kom in i våra liv fick vi plötsligt fantastiska, oanade möjligheter till snabba och världsvida kontakter människor emellan. Och detta sociala forum blev, kan man väl säga, något av en social revolution. Hur bra är det inte att t.ex med en enkel tangenttryckning sekundsnabbt kunna skicka iväg en sökning efter en gammal skolkompis eller någon vara eller tjänst, och ofta efter bara ett ögonblick faktiskt hitta det man letat efter?
Och hur praktiskt och användbart är inte alla nätets möjligheter till att jämföra priser och produkter för att sedan kunna välja det som känns rätt och bäst? Jättepraktiskt tycker jag själv.
För mig som alltid gillat att skriva och uttrycka mig ger en egen blogg en fantastisk möjlighet till att när som helst kunna publicera mina tankar och åsikter på nätet. De flesta andra möjligheter till att bli publicerad är begränsade i dag. För bara några år sedan kunde man ganska lätt få en krönika publicerad om den ansågs välskriven, i dag är det kändisskap som oftare uppväcker en tidnings intresse. Facebook är ett bra och roligt socialt medium att att vara på, och jag blir ofta glad när jag ser hur mycket uttrycksglädje, social öppenhet och medkänsla det där finns hos människor. Genom just den här öppenheten mellan människor tror jag att många spänningar kan lösas, kunskaper ökas och fördomar falla, något som kanske inte annars hade varit lika möjligt.
Men naturligtvis finns det också nackdelar med den här lätta, okomplicerade tillgängligheten i sociala medier. Och hur man definierar de nackdelarna är förstås beroende på högst individuella uppfattningar.
Själv känner jag att jag faktiskt har ett ansvar, för andra och inte minst för mig själv, när jag skriver en text eller skickar ett inlägg, ett ansvar som man tyvärr inte alltid fullt ut är medveten om när man är där mitt i sitt skrivande. För hur lätt är det inte att ens öppenhet med både det ena och det andra blir för stor? Hur lätt är det inte att för sina inlägg involvera eller fotografera någon som faktiskt inte VILL figurera där och då, överhuvudtaget?
För mig är det här en risk jag måste kalkylera med eftersom det ligger i min natur att vara spontan och öppen, och ibland lite för impulsiv och känslostyrd. Tekniken har verkligen förändrat våra sociala vanor och beteenden. Och jag kan inte låta bli att fundera över hur det skulle varit om jag bakåt i tiden, då när varken datorer eller mobilkameror ens var påtänkta, skulle gått ut i lilla Målilla och satt ut några fotografier på mig själv eller någon annan, tillsammans med några kommentarer på anslagstavlan vid till exempel gamla samlingslokalen Svealokalen...
Jag hade säkert kunnat göra det om andra hade gjort detsamma och om det då hade varit socialt accepterat - och förväntat. För det mest konstiga beteende kan lätt rättfärdigas av att MÅNGA människor gör samma sak. Men för bara några decennier sedan kunde ett alltför stort och oblygt utlämnande av sig själv och sitt liv till offentligheten betraktas som omdömeslöst och leda till idiotstämpel. Men tiden förändras och vi och våra synsätt med den.
Min avsikt är INTE att angripa eller kritisera någon enda FB- användare, utan bara ett sätt att för min egen del stanna upp och tänka till över det som jag och väldigt många andra dagligen sysslar med på våra sociala medier. Och så kan jag inte låta bli att fundera lite över det ansvar som jag kan tycka att alla val, möjligheter och tillgångar nog egentligen kräver av oss " användare" i vårt moderna tekniksamhälle.
Med facebook, bloggar och Twitter m.m har vi blivit alltmer benägna att tala öppet om vår vardag och våra liv, och vi är inte längre främmande för att låta allmänheten titta in i våra vardagsrum. Och vi är i dag förmodligen historiens, på gott ont, mest väldokumenterade människor. Något som var ganska otänkbart för inte så länge sedan. Och jag tänker, utan alla pekpinnar, har vi verkligen blivit mindre blyga inför andra eller är det bara den mänskliga och förståeliga känslan av att vilja bli sedda, beundrade och bekräftade, som nu har fått ta sin rättmätiga plats och fått blomma ut?
Och var går egentligen gränsen mellan personlig integritet och generös öppenhet? Ja, jag är inte alls säker på den saken, den är svårdragen. För det som i det sociala offentliga vardagsrummet är OK för någon, kan för någon annan vara obekvämt och till och med oacceptabelt, och DET ska man nog ha helt klart för sig tänker jag.
För det är ju faktiskt så att offentlighetens ljus numera bara ÄR en TANGENTTRYCKNING BORT, så det gäller att tänka efter, före...!
Men konsekvensen av det här blir, åtminstone för min del, ändå att det därför KAN vara svårt att förhålla sig klokt, sunt och riktigt, till mycket i samhället dag, det blir ibland svårt att göra rätt val helt enkelt. Också beroende på att utbudet av det mesta, inte minst teknik, är närmast oändligt och mycket blir lockande att använda just bara för att det finns där, är möjligt och så väldigt tillgängligt. Plus det faktum att allt numera går så fort att man inte alltid hinner få till en närvarande reflektion innan det händer något nytt.
När så Facebook kom in i våra liv fick vi plötsligt fantastiska, oanade möjligheter till snabba och världsvida kontakter människor emellan. Och detta sociala forum blev, kan man väl säga, något av en social revolution. Hur bra är det inte att t.ex med en enkel tangenttryckning sekundsnabbt kunna skicka iväg en sökning efter en gammal skolkompis eller någon vara eller tjänst, och ofta efter bara ett ögonblick faktiskt hitta det man letat efter?
Och hur praktiskt och användbart är inte alla nätets möjligheter till att jämföra priser och produkter för att sedan kunna välja det som känns rätt och bäst? Jättepraktiskt tycker jag själv.
För mig som alltid gillat att skriva och uttrycka mig ger en egen blogg en fantastisk möjlighet till att när som helst kunna publicera mina tankar och åsikter på nätet. De flesta andra möjligheter till att bli publicerad är begränsade i dag. För bara några år sedan kunde man ganska lätt få en krönika publicerad om den ansågs välskriven, i dag är det kändisskap som oftare uppväcker en tidnings intresse. Facebook är ett bra och roligt socialt medium att att vara på, och jag blir ofta glad när jag ser hur mycket uttrycksglädje, social öppenhet och medkänsla det där finns hos människor. Genom just den här öppenheten mellan människor tror jag att många spänningar kan lösas, kunskaper ökas och fördomar falla, något som kanske inte annars hade varit lika möjligt.
Men naturligtvis finns det också nackdelar med den här lätta, okomplicerade tillgängligheten i sociala medier. Och hur man definierar de nackdelarna är förstås beroende på högst individuella uppfattningar.
Själv känner jag att jag faktiskt har ett ansvar, för andra och inte minst för mig själv, när jag skriver en text eller skickar ett inlägg, ett ansvar som man tyvärr inte alltid fullt ut är medveten om när man är där mitt i sitt skrivande. För hur lätt är det inte att ens öppenhet med både det ena och det andra blir för stor? Hur lätt är det inte att för sina inlägg involvera eller fotografera någon som faktiskt inte VILL figurera där och då, överhuvudtaget?
För mig är det här en risk jag måste kalkylera med eftersom det ligger i min natur att vara spontan och öppen, och ibland lite för impulsiv och känslostyrd. Tekniken har verkligen förändrat våra sociala vanor och beteenden. Och jag kan inte låta bli att fundera över hur det skulle varit om jag bakåt i tiden, då när varken datorer eller mobilkameror ens var påtänkta, skulle gått ut i lilla Målilla och satt ut några fotografier på mig själv eller någon annan, tillsammans med några kommentarer på anslagstavlan vid till exempel gamla samlingslokalen Svealokalen...
Jag hade säkert kunnat göra det om andra hade gjort detsamma och om det då hade varit socialt accepterat - och förväntat. För det mest konstiga beteende kan lätt rättfärdigas av att MÅNGA människor gör samma sak. Men för bara några decennier sedan kunde ett alltför stort och oblygt utlämnande av sig själv och sitt liv till offentligheten betraktas som omdömeslöst och leda till idiotstämpel. Men tiden förändras och vi och våra synsätt med den.
Min avsikt är INTE att angripa eller kritisera någon enda FB- användare, utan bara ett sätt att för min egen del stanna upp och tänka till över det som jag och väldigt många andra dagligen sysslar med på våra sociala medier. Och så kan jag inte låta bli att fundera lite över det ansvar som jag kan tycka att alla val, möjligheter och tillgångar nog egentligen kräver av oss " användare" i vårt moderna tekniksamhälle.
Med facebook, bloggar och Twitter m.m har vi blivit alltmer benägna att tala öppet om vår vardag och våra liv, och vi är inte längre främmande för att låta allmänheten titta in i våra vardagsrum. Och vi är i dag förmodligen historiens, på gott ont, mest väldokumenterade människor. Något som var ganska otänkbart för inte så länge sedan. Och jag tänker, utan alla pekpinnar, har vi verkligen blivit mindre blyga inför andra eller är det bara den mänskliga och förståeliga känslan av att vilja bli sedda, beundrade och bekräftade, som nu har fått ta sin rättmätiga plats och fått blomma ut?
Och var går egentligen gränsen mellan personlig integritet och generös öppenhet? Ja, jag är inte alls säker på den saken, den är svårdragen. För det som i det sociala offentliga vardagsrummet är OK för någon, kan för någon annan vara obekvämt och till och med oacceptabelt, och DET ska man nog ha helt klart för sig tänker jag.
För det är ju faktiskt så att offentlighetens ljus numera bara ÄR en TANGENTTRYCKNING BORT, så det gäller att tänka efter, före...!
måndag 1 december 2014
Anns Tankar: DET ÄR NÄR LIVET KRISAR SOM VI SOM VI TAR NER GARD...
Anns Tankar: DET ÄR NÄR LIVET KRISAR SOM VI TAR NER GARD...: Jag tänker att det nog faktiskt är ur den grå vardagen som många gånger tacksamheten till livet föds. För hur saknar man inte vardagslunken...
DET ÄR NÄR LIVET KRISAR SOM VI SOM VI TAR NER GARDEN OCH LÄGGER NER VÅRA VAPEN...
Jag tänker att det nog faktiskt är ur den grå vardagen som många gånger tacksamheten till livet föds. För hur saknar man inte vardagslunken och hur mycket önskar man inte att allt vore som vanligt, då när livet kärvar, gnisslar och gör ont? Och inte är det de stora efterlängtade sakerna, eller dagarna med extra guldkant man längtar efter när livet krisar. Det enda man då önskar är att allt ska bli som vanligt igen och att den "grå" och förutsägbara, trygga, tillvaron ska ta vid igen.
Få människor, inte någon enda, tror jag, slipper bekymmer, sorger och problem. Och när man väl lyckats ta sig upp ur en livssvacka, när man klarat ta sig igenom den mörka tunneln och äntligen kan se lite ljus i tillvaron igen, hur oändligt tacksam är man då inte över livet ? Och visst är det förunderligt att svårigheter och problem faktiskt kan få oss närmare varandra och genom det få en större förståelse för en annan människas lidanden och svårigheter.
Det är när livet krisar som vi kan ta ner garden och lägga ner våra vapen. Och det är ofta då som vi också kan bli klarsynta och kloka på riktigt.
Antagligen behöver vi komma livets hårda villkor riktigt nära och stå där öga mot öga mot hinder och svårigheter, utvecklas genom det, och få fler verktyg som vi kan använda under resten av resan, så vi inte står där alldeles hjälplösa när vi gör våra dikeskörningar.
Men det gäller att behålla tron på att det mesta löser sig, att allt går över, och att ALDRIG förlora hoppet hur livet än ser ut! Och mot missmod finns nog förresten inget bättre universalmedel än, i lika delar, en blandning av optimism, humor och självdistans!
Jag har sagt det förr och jag säger det igen, att jag inte tror att det är "räkmackeliven" som för oss framåt i vår utveckling och utbildning i livets (livens...) skola. Och inte är det alltid den problemfria tillvaron som öppnar vår blick för det som har verklig betydelse i våra liv, och det är nog inte heller den som så där självklart får oss att känna den riktigt stora tacksamheten.
Nej förmodligen så ska livsvägen då och då vara både gropig och ojämn, och ibland nästan inte framkomlig, för att vi fullt ut ska kunna uppskatta tillvaron när vi efter våra vedermödor och ansträngningar på nytt hittar en ny, trygg och farbar väg.
Och det är när livet krisar som det faktiskt händer att vi lägger ner våra vapen och vårt försvar, och öppnar upp oss för fred och försoning där det förut inte varit möjligt...
torsdag 27 november 2014
ÄR DET EN SVAGHET I EGO -SAMHÄLLET ATT TRO PÅ EN HÖGRE MAKT?
Jag kan ibland tydligt märka att det i vissa kretsar faktiskt fortfarande är lite skumt, lite töntigt och snudd på ett svaghetstecken att ha en tro på en högre kraft. Och har man då modet att faktiskt stå för sin tro, vare sig den är kristen eller har sin källa i en annan trosuppfattning, så händer det att människor ibland plötsligt blir lite besvärade, börjar skruva på sig och gärna byter samtalsämne.
Och rent allmänt kan jag tycka att vi faktiskt blivit lite rädda för allvaret och för att i våra vardagssamtal komma alltför nära de djupa, men ändå så allmängiltiga livsfrågorna.
En del människor tystnar och ler lite överseende när det kommer till trosfrågor. Andra börjar gärna motargumentera och inte sällan med argument som: "Hur kan man tro på en Gud när världen ser ut som den gör?" Eller: " Jag tycker det räcker med att tro på sig själv." Jag köper utan problem sådana här argument i diskussioner för det håller min egen tro levande och dynamisk. Och jag vill aldrig förlora respekten för någon annans tro eller uppfattning, och välkomnar sådana samtal som fortsätter att utmana mina egna tankar och föreställningar.Och jag önskar att fler människor ville utveckla sina invändningar och ståndpunkter i en bra diskussion. Men det jag beklagar är de attityder som ibland är ett illa dolt förakt för, och ett förminskande av, en annans människas val av religiös tro.
Ett bra samhälle är för mig ett samhälle där det offentliga rummet har högt i taket och en syrerik och tillåtande atmosfär. Ingen ska någonsin behöva skämmas för, eller dölja något så respektingivande som sitt val av tro eller existentiell åsikt så länge det står för nåt gott och osjälviskt! Åt var och en den självklara rätten att få hämta sin tro och tillit var helst ifrån den vill! Tyvärr måste jag säga att den kristna tro, den tradition som ju ändå är vårt svenska kulturarv, i dag ganska ofta ses som reaktionär och otidsenlig, och har till och med helt vilt ibland tillskrivits rasistiska undertoner...! Det här landar i en gigantisk paradox då vi samtidigt vill vara öppna och fördomsfria och tillåtande mot andra kulturers religioner. I konsekvensens namn bör vi väl ALLA få hävda den tro- eller icke -tro som vi väljer att bekänna oss till... och ömsesidig tolerans till det!
Men varför är det fortfarande, i vissa kretsar, lite "töntigt" och "gammeldags" att tro på en Gud? En gammal och seglivad föreställning är att kristna människor är tråkiga, alltför präktiga och lever tråkiga och begränsade liv. Själv tror jag och alldeles säkert många med mig, på den Gud som är kärlek, glädje och tolerans, och som säkert vill att vi ska se till att ha det riktigt roligt och färgrikt under vår stund på jorden.
Men påverkas då synen på religiös tro av den nya ego- kulturen i samhället? Självklart kan den göra det tror jag, eftersom våra idealbilder också inverkar på vår människosyn och på våra definitioner av vad som är våra styrkor och svagheter.
Det har blivit accepterat, att mata egot med självbeundran och att vara narcissistisk är numera inte alltid något negativt. Man ska framför allt vara STARK, visa sig självständig och helst klara allt, kunna allt, vara bäst och gärna vara oberoende. Och det här går naturligtvis inte särskilt bra i hop med föreställningen om att det utanför oss själva, i det utomjordiska, kan finnas något eller någon som har en övergripande kraft och som faktiskt är större än vi människor.
För mig ligger det ingen som helst motsättning mellan att tro på Gud eller någon annan högre kraftkälla, och att vara stark och självständig, tro på sig själv och sina egna förmågor. Jag tror för min del att jag är INORDNAD, inte underordnad, något större, mer välordnat och intelligent än mig själv. Att jag och allt det andra levande ingår i ett större sammanhang, en livsplan, om vilken jag varken kan, behöva veta eller förstå allt.
Och jag kan aldrig tycka att det är en svaghet, eller brist på självständighet, att känna tillit till en större kraft än den bortom min egen...!
Och rent allmänt kan jag tycka att vi faktiskt blivit lite rädda för allvaret och för att i våra vardagssamtal komma alltför nära de djupa, men ändå så allmängiltiga livsfrågorna.
En del människor tystnar och ler lite överseende när det kommer till trosfrågor. Andra börjar gärna motargumentera och inte sällan med argument som: "Hur kan man tro på en Gud när världen ser ut som den gör?" Eller: " Jag tycker det räcker med att tro på sig själv." Jag köper utan problem sådana här argument i diskussioner för det håller min egen tro levande och dynamisk. Och jag vill aldrig förlora respekten för någon annans tro eller uppfattning, och välkomnar sådana samtal som fortsätter att utmana mina egna tankar och föreställningar.Och jag önskar att fler människor ville utveckla sina invändningar och ståndpunkter i en bra diskussion. Men det jag beklagar är de attityder som ibland är ett illa dolt förakt för, och ett förminskande av, en annans människas val av religiös tro.
Ett bra samhälle är för mig ett samhälle där det offentliga rummet har högt i taket och en syrerik och tillåtande atmosfär. Ingen ska någonsin behöva skämmas för, eller dölja något så respektingivande som sitt val av tro eller existentiell åsikt så länge det står för nåt gott och osjälviskt! Åt var och en den självklara rätten att få hämta sin tro och tillit var helst ifrån den vill! Tyvärr måste jag säga att den kristna tro, den tradition som ju ändå är vårt svenska kulturarv, i dag ganska ofta ses som reaktionär och otidsenlig, och har till och med helt vilt ibland tillskrivits rasistiska undertoner...! Det här landar i en gigantisk paradox då vi samtidigt vill vara öppna och fördomsfria och tillåtande mot andra kulturers religioner. I konsekvensens namn bör vi väl ALLA få hävda den tro- eller icke -tro som vi väljer att bekänna oss till... och ömsesidig tolerans till det!
Men varför är det fortfarande, i vissa kretsar, lite "töntigt" och "gammeldags" att tro på en Gud? En gammal och seglivad föreställning är att kristna människor är tråkiga, alltför präktiga och lever tråkiga och begränsade liv. Själv tror jag och alldeles säkert många med mig, på den Gud som är kärlek, glädje och tolerans, och som säkert vill att vi ska se till att ha det riktigt roligt och färgrikt under vår stund på jorden.
Men påverkas då synen på religiös tro av den nya ego- kulturen i samhället? Självklart kan den göra det tror jag, eftersom våra idealbilder också inverkar på vår människosyn och på våra definitioner av vad som är våra styrkor och svagheter.
Det har blivit accepterat, att mata egot med självbeundran och att vara narcissistisk är numera inte alltid något negativt. Man ska framför allt vara STARK, visa sig självständig och helst klara allt, kunna allt, vara bäst och gärna vara oberoende. Och det här går naturligtvis inte särskilt bra i hop med föreställningen om att det utanför oss själva, i det utomjordiska, kan finnas något eller någon som har en övergripande kraft och som faktiskt är större än vi människor.
För mig ligger det ingen som helst motsättning mellan att tro på Gud eller någon annan högre kraftkälla, och att vara stark och självständig, tro på sig själv och sina egna förmågor. Jag tror för min del att jag är INORDNAD, inte underordnad, något större, mer välordnat och intelligent än mig själv. Att jag och allt det andra levande ingår i ett större sammanhang, en livsplan, om vilken jag varken kan, behöva veta eller förstå allt.
Och jag kan aldrig tycka att det är en svaghet, eller brist på självständighet, att känna tillit till en större kraft än den bortom min egen...!
onsdag 12 november 2014
Anns Tankar: SKILJETECKEN ÄR VI ALLIHOPA... VILKET ÄR DU?
Anns Tankar: SKILJETECKEN ÄR VI ALLIHOPA... VILKET ÄR DU?: " Hon får sina infall lika fort som en gris blinkar" säger Linus -Ida om Astrid Lindgrens Madicken. Det där citatet skulle kunna ...
SKILJETECKEN ÄR VI ALLIHOPA... VILKET ÄR DU?
" Hon får sina infall lika fort som en gris blinkar" säger Linus -Ida om Astrid Lindgrens Madicken. Det där citatet skulle kunna gälla mig själv, med den lilla skillnaden att Madickens roliga och fantasifulla infall var sprungna ur en ung och snabbtänkt hjärna.
Men infall får jag ändå, både ofta och gärna, och i dag vill jag prata om hur jag ser roliga likheter mellan en del skrivtecken och oss människor.
Visst har väl ni också en del UTROPSTECKEN i er bekantskapskrets? Såna människor som HÖRS, och som får andra att stanna upp, genom att dom ofta och alldeles självklart höjer rösten och kan brista ut i : " Men varför har ni inte TÄNKT på det !", eller " NU tycker jag det är läge att vi skålar för födelsedagsbarnet! Dom här typiska UTROPSTECKENMÄNNISKORNA är för mig såna som sällan drar sig undan eller ställer sig i bakre ledet i sociala sammanhang. Dom är alltid tydliga, med allt vad det kan innebära för den som är mottagare av en tydlighet. Dom är ibland värdefulla som sociala isbrytare i sällskap, och är inte sällan garanter för att ett händelseförlopp går framåt. Men kan ibland ha lite svårt för att lyssna på andra, då dom allt för lätt halkar in på nästa UTROP.
Och så har vi då vännerna inom kategorin KOMMATECKEN. Och här handlar det om dom som kan framstå som ganska "små," som inte gör så mycket väsen av sig, men som när dom väl är på plats, när dom väl sätter ner foten och agerar, gör det med ett KOMMATECKENS tydlighet och gör då verklig skillnad. För när dom väl sagt sitt, ofta vid precis rätt tillfälle, så blir det redan sagda tydligare och mer pregrant. Precis på samma sätt som KOMMATECKNET gör skillnad i språket!
Så får man inte glömma gruppen FRÅGETECKEN. Dom här människorna verkar vara lite osäkra på sig själva, ibland intill förvirring faktiskt. Det tycker jag är synd, för jag har märkt att FRÅGETECKENMÄNNISKOR ofta bär på mycket kunskaper och klokheter. Men alldeles för ofta så står dom där i sociala sammanhang blyga och osäkra, precis som levande frågetecken och detta alldeles i onödan. Då vill man bara dra igång FRÅGETECKENMÄNNISKORNA, stärka dom, och lyssna på allt det som dom ofta har att säga. Ropa heja på och stå på er ni blyga, och så onödigt osäkra FRÅGETECKENVÄNNER!
Den slutliga gruppen blir förstås dom i gänget PUNKT. För mig är PUNKTMÄNNISKOR såna som är bra på att i rättan tid avsluta både intressanta diskussioner och tråkiga meningslösa samtal, gör det dessutom med finess och stil, och utan att nån behöver känna sig avbruten eller överkörd. Dom tycks ha en medfödd tyngd i sina ord och vet ofta precis hur mycket som behöver sägas. Och så har jag med en viss beundran lagt märke till att dom till skillnad mot mig själv har gåvan att kunna se helt osentimentalt på det förgångna, och sätta punkten precis där den ska vara, nämligen när"meningen" faktiskt är slut...,
Själv har jag alltid haft svårt med mina KOMMATECKEN, vet sällan om, och när, jag ska portionera ut dom, Och jag är en ständig återfallsförbrytare i onödig kommatering, det vet jag. Men annars är jag nog mest lik ett ganska förvirrat FRÅGETECKEN som aldrig tycks komma till punkt...
Men infall får jag ändå, både ofta och gärna, och i dag vill jag prata om hur jag ser roliga likheter mellan en del skrivtecken och oss människor.
Visst har väl ni också en del UTROPSTECKEN i er bekantskapskrets? Såna människor som HÖRS, och som får andra att stanna upp, genom att dom ofta och alldeles självklart höjer rösten och kan brista ut i : " Men varför har ni inte TÄNKT på det !", eller " NU tycker jag det är läge att vi skålar för födelsedagsbarnet! Dom här typiska UTROPSTECKENMÄNNISKORNA är för mig såna som sällan drar sig undan eller ställer sig i bakre ledet i sociala sammanhang. Dom är alltid tydliga, med allt vad det kan innebära för den som är mottagare av en tydlighet. Dom är ibland värdefulla som sociala isbrytare i sällskap, och är inte sällan garanter för att ett händelseförlopp går framåt. Men kan ibland ha lite svårt för att lyssna på andra, då dom allt för lätt halkar in på nästa UTROP.
Och så har vi då vännerna inom kategorin KOMMATECKEN. Och här handlar det om dom som kan framstå som ganska "små," som inte gör så mycket väsen av sig, men som när dom väl är på plats, när dom väl sätter ner foten och agerar, gör det med ett KOMMATECKENS tydlighet och gör då verklig skillnad. För när dom väl sagt sitt, ofta vid precis rätt tillfälle, så blir det redan sagda tydligare och mer pregrant. Precis på samma sätt som KOMMATECKNET gör skillnad i språket!
Så får man inte glömma gruppen FRÅGETECKEN. Dom här människorna verkar vara lite osäkra på sig själva, ibland intill förvirring faktiskt. Det tycker jag är synd, för jag har märkt att FRÅGETECKENMÄNNISKOR ofta bär på mycket kunskaper och klokheter. Men alldeles för ofta så står dom där i sociala sammanhang blyga och osäkra, precis som levande frågetecken och detta alldeles i onödan. Då vill man bara dra igång FRÅGETECKENMÄNNISKORNA, stärka dom, och lyssna på allt det som dom ofta har att säga. Ropa heja på och stå på er ni blyga, och så onödigt osäkra FRÅGETECKENVÄNNER!
Den slutliga gruppen blir förstås dom i gänget PUNKT. För mig är PUNKTMÄNNISKOR såna som är bra på att i rättan tid avsluta både intressanta diskussioner och tråkiga meningslösa samtal, gör det dessutom med finess och stil, och utan att nån behöver känna sig avbruten eller överkörd. Dom tycks ha en medfödd tyngd i sina ord och vet ofta precis hur mycket som behöver sägas. Och så har jag med en viss beundran lagt märke till att dom till skillnad mot mig själv har gåvan att kunna se helt osentimentalt på det förgångna, och sätta punkten precis där den ska vara, nämligen när"meningen" faktiskt är slut...,
Själv har jag alltid haft svårt med mina KOMMATECKEN, vet sällan om, och när, jag ska portionera ut dom, Och jag är en ständig återfallsförbrytare i onödig kommatering, det vet jag. Men annars är jag nog mest lik ett ganska förvirrat FRÅGETECKEN som aldrig tycks komma till punkt...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)