fredag 14 mars 2014
Anns Tankar: Förnöjsamhetens lov - en kärleksfull hyllning till dem ...
Anns Tankar: Förnöjsamhetens lov - en kärleksfull hyllning till dem ...: Gamla ord och talesätt tycker jag mycket om, och jag är glad för vår svenska historiska ordskatt som känns både stadig och trygg. Många äld...
Anns Tankar: Förnöjsamhetens lov - en kärleksfull hyllning dem ...
Anns Tankar: Förnöjsamhetens lov - en kärleksfull hyllning dem ...: Gamla ord och talesätt tycker jag mycket om, och jag är glad för vår svenska historiska ordskatt som känns både stadig och trygg. Många äld...
Förnöjsamhetens lov - en kärleksfull hyllning dem som en gång byggde vårt land...!
Gamla ord och talesätt tycker jag mycket om, och jag är glad för vår svenska historiska ordskatt som känns både stadig och trygg. Många äldre ord är väl marinerade i både beprövad klokhet och mänskliga erfarenheter, och har ofta en direkt och okomplicerad förankring i människors liv och vardag. Men det är minsann lätt att bli hemmablind också i språket och missa att det finns så många ord som står där i bakgrunden och är lite skamsna och ledsna, för att de så sällan blir sedda och värderade.
FÖRNÖJSAMHET är just ett sådant ord. Jag tycker om det ordet och jag tycker om innebörden och betydelsen av det. Det ligger bra i munnen, och jag bestämmer mig för att använda det här ordet oftare i fortsättningen. I en ordbok förklaras FÖRNÖJSAMHET som att "vara nöjd med lite", "vara nöjd med det lilla". En förklaring som väcker tankar i en tid av materiellt överflöd då vi ofta vill ha mer för att kunna känna oss nöjda.
Förnöjsamhet är inget vanligt förekommande ord numera. Det är synd tycker jag. Men många av våra äldre ord och uttryck upplevs knappast längre ha någon relevans i vår moderna tid, de har blivit omsprungna av så många andra nya ord som bättre beskriver sin samtid.
Men jag vill påstå att det i det äldre språkbruket finns en mängd fina brukbara ord som kryllar av allt från sunt förnuft till ren visdom. Ord som är tidlösa men tyvärr sorgligt bortglömda av oss nutidsmänniskor.
Under alla mina år i äldrevården har jag haft förmånen att få möta många FÖRNÖJSAMMA människor. Människor vars liv ofta inneburit hårt arbete, fattigdom, sorg och förluster, lidanden och sjukdom. Människor som levt sina liv som verkliga vardagshjältinnor och vardagshjältar, men som trots allt kunde känna förnöjsamhet och tacksamhet för det lilla de hade. Kanske ligger förklaringen i att de kände en större mening med sina liv än vi gör, trots att vi har det vi behöver, just för att livets mening sällan är lika med att alltid vara nöjd...
De här kärva levnadsbeskrivningarna framstår nog närmast som otroliga sagor för många barn i dag, men jag tror att det bra om dagens barn får fortsätta höra om hur det än gång varit, och får lära känna respekt och aktning för historien och dess betydelse för nutiden.
Många berättelser om gångna tider har stannat kvar i mig och de förundrar mig och berör mig lika starkt i dag som de gjorde då för 25-30 år sedan.
Under ett samtal med en gammal kvinna på ett äldreboende som jag en dag för många år sedan hjälpte med morgonbestyren, kom hon på min fråga att berätta om hur dagarna kunde se ut för henne och hennes man på gården där de bodde. Utan ett uns av bitterhet eller klagan gav hon en målande beskrivning
av tidiga morgonmjölkningar i ur och skur, mycket inomhusarbete, förstås utan dagens moderna hjälpmedel. Och så måste hon och maken också hjälpas åt med en del av gårdens arbete. Vissa år blev skörden dålig, ibland blev djuren sjuka med allt vad det kunde innebära, och det gällde att alltid spara och försöka få mat på bordet.
Jag minns att Anna som hon hette, var påklädd och hade kommit upp i sin stol när jag frågade hur det kunde kännas att leva det här strävsamma livet när det var som värst. Anna såg på mig med sin vänliga milda blick och var för ett litet ögonblick alldeles tyst och sa sedan: " Ja, det fick allt bara gå det. Man hade inget att välja på. Och det var ju så roligt att arbeta så länge man var frisk och kunde. Och så var man glad för varje dag man hade mat på bordet, eller kunde baka lite limpebröd, eller till och med en ostkaka...! Det hände att Kalle och jag kunde ta någon timma ledigt och ta en kaffekorg med oss ut i hagen för att lyssna på fåglarna på våren, det var så härligt,det minns jag så väl!"
Jag hade nu hjälpt Anna på med koftan, för jag minns att hon plötsligt liksom stelnade till och blev lite frusen, trots att högsommarsolen redan värmde rummet. Ett stilla allvar hade tagit plats i hennes ögon och hon knäppte sina arbetsamma händer i knät och fortsatte:
" Men det är klart att det blev lite tyngre, lite mer arbete efter den dagen när Kalle ramlade när från logen, bröt nacken och dog... det var ledsamt, han var ju bara lite över femtio år. Det blev ensamt där i vår stuga, för vi fick ju inga barn. Men det gick det med det med.
Vedboden var full med ved, hönsen var snälla och värpte bra. Och så hade ju Rosa som aldrig sinade, utan gav mycket mjölk. Och så hade jag sällskap av både katten och hunden. Ja, Gud var med mig, jag klarade det ena året efter det andra, och jag var nöjd och glad för det jag hade. Det fanns de som hade det sämre än jag."
I en tid då de flesta av oss har det väldigt bra och sällan eller aldrig, behöver oroa oss för brödfödan eller lida någon som materiell brist, är det lätt att glömma att så många människor bara för några generationer sedan levde i fattigdom i vårt land.
Med hårt arbete, ofta med sina bara händer, byggde den gamla tidens strävsamma människor upp och lade grunden till vårt moderna samhälle. Detta osjälviska arbete förtjänar att bli ihågkommet!
Med ett oändligt tålamod gjordes varje dagsverke, inte bara för eget behov och välbefinnande, utan också för kommande generationer som skulle ta över gård och mark, skog och jordar, för som hade det så. Om detta vittnar fortfarande en del hus och ladugårdar som en gång byggdes med kärleksfull omtanke om de efterkommande.
Där vi bor finns flera fina små gångvägar där tiden lämnat spår. Små obebodda torp, där man nästan kan höra historiens röster inifrån rummen om man stannar upp, vänder örat mot historien och lyssnar... Och så dessa fina stenmurar, en gång omsorgsfullt och tålmodigt lagda av händer som länge sedan stillnat till ro. Varje sten har sin genomtänkta plats i det större sammanhanget, precis som det är för oss människor, också vi en del av ett större sammanhang.
Min hyllning går i dag till förnöjsamheten, till den gamla svenska ordskatten, och till de beundransvärda människor som en gång byggde vårt land!
FÖRNÖJSAMHET är just ett sådant ord. Jag tycker om det ordet och jag tycker om innebörden och betydelsen av det. Det ligger bra i munnen, och jag bestämmer mig för att använda det här ordet oftare i fortsättningen. I en ordbok förklaras FÖRNÖJSAMHET som att "vara nöjd med lite", "vara nöjd med det lilla". En förklaring som väcker tankar i en tid av materiellt överflöd då vi ofta vill ha mer för att kunna känna oss nöjda.
Förnöjsamhet är inget vanligt förekommande ord numera. Det är synd tycker jag. Men många av våra äldre ord och uttryck upplevs knappast längre ha någon relevans i vår moderna tid, de har blivit omsprungna av så många andra nya ord som bättre beskriver sin samtid.
Men jag vill påstå att det i det äldre språkbruket finns en mängd fina brukbara ord som kryllar av allt från sunt förnuft till ren visdom. Ord som är tidlösa men tyvärr sorgligt bortglömda av oss nutidsmänniskor.
Under alla mina år i äldrevården har jag haft förmånen att få möta många FÖRNÖJSAMMA människor. Människor vars liv ofta inneburit hårt arbete, fattigdom, sorg och förluster, lidanden och sjukdom. Människor som levt sina liv som verkliga vardagshjältinnor och vardagshjältar, men som trots allt kunde känna förnöjsamhet och tacksamhet för det lilla de hade. Kanske ligger förklaringen i att de kände en större mening med sina liv än vi gör, trots att vi har det vi behöver, just för att livets mening sällan är lika med att alltid vara nöjd...
De här kärva levnadsbeskrivningarna framstår nog närmast som otroliga sagor för många barn i dag, men jag tror att det bra om dagens barn får fortsätta höra om hur det än gång varit, och får lära känna respekt och aktning för historien och dess betydelse för nutiden.
Många berättelser om gångna tider har stannat kvar i mig och de förundrar mig och berör mig lika starkt i dag som de gjorde då för 25-30 år sedan.
Under ett samtal med en gammal kvinna på ett äldreboende som jag en dag för många år sedan hjälpte med morgonbestyren, kom hon på min fråga att berätta om hur dagarna kunde se ut för henne och hennes man på gården där de bodde. Utan ett uns av bitterhet eller klagan gav hon en målande beskrivning
av tidiga morgonmjölkningar i ur och skur, mycket inomhusarbete, förstås utan dagens moderna hjälpmedel. Och så måste hon och maken också hjälpas åt med en del av gårdens arbete. Vissa år blev skörden dålig, ibland blev djuren sjuka med allt vad det kunde innebära, och det gällde att alltid spara och försöka få mat på bordet.
Jag minns att Anna som hon hette, var påklädd och hade kommit upp i sin stol när jag frågade hur det kunde kännas att leva det här strävsamma livet när det var som värst. Anna såg på mig med sin vänliga milda blick och var för ett litet ögonblick alldeles tyst och sa sedan: " Ja, det fick allt bara gå det. Man hade inget att välja på. Och det var ju så roligt att arbeta så länge man var frisk och kunde. Och så var man glad för varje dag man hade mat på bordet, eller kunde baka lite limpebröd, eller till och med en ostkaka...! Det hände att Kalle och jag kunde ta någon timma ledigt och ta en kaffekorg med oss ut i hagen för att lyssna på fåglarna på våren, det var så härligt,det minns jag så väl!"
Jag hade nu hjälpt Anna på med koftan, för jag minns att hon plötsligt liksom stelnade till och blev lite frusen, trots att högsommarsolen redan värmde rummet. Ett stilla allvar hade tagit plats i hennes ögon och hon knäppte sina arbetsamma händer i knät och fortsatte:
" Men det är klart att det blev lite tyngre, lite mer arbete efter den dagen när Kalle ramlade när från logen, bröt nacken och dog... det var ledsamt, han var ju bara lite över femtio år. Det blev ensamt där i vår stuga, för vi fick ju inga barn. Men det gick det med det med.
Vedboden var full med ved, hönsen var snälla och värpte bra. Och så hade ju Rosa som aldrig sinade, utan gav mycket mjölk. Och så hade jag sällskap av både katten och hunden. Ja, Gud var med mig, jag klarade det ena året efter det andra, och jag var nöjd och glad för det jag hade. Det fanns de som hade det sämre än jag."
I en tid då de flesta av oss har det väldigt bra och sällan eller aldrig, behöver oroa oss för brödfödan eller lida någon som materiell brist, är det lätt att glömma att så många människor bara för några generationer sedan levde i fattigdom i vårt land.
Med hårt arbete, ofta med sina bara händer, byggde den gamla tidens strävsamma människor upp och lade grunden till vårt moderna samhälle. Detta osjälviska arbete förtjänar att bli ihågkommet!
Med ett oändligt tålamod gjordes varje dagsverke, inte bara för eget behov och välbefinnande, utan också för kommande generationer som skulle ta över gård och mark, skog och jordar, för som hade det så. Om detta vittnar fortfarande en del hus och ladugårdar som en gång byggdes med kärleksfull omtanke om de efterkommande.
Där vi bor finns flera fina små gångvägar där tiden lämnat spår. Små obebodda torp, där man nästan kan höra historiens röster inifrån rummen om man stannar upp, vänder örat mot historien och lyssnar... Och så dessa fina stenmurar, en gång omsorgsfullt och tålmodigt lagda av händer som länge sedan stillnat till ro. Varje sten har sin genomtänkta plats i det större sammanhanget, precis som det är för oss människor, också vi en del av ett större sammanhang.
Min hyllning går i dag till förnöjsamheten, till den gamla svenska ordskatten, och till de beundransvärda människor som en gång byggde vårt land!
onsdag 5 mars 2014
Anns Tankar: Det viktiga med att våga ställa frågan - VARFÖR.
Anns Tankar: Det viktiga med att våga ställa frågan - VARFÖR.: Såg nyligen Tom Alandhs dokumentär "Och förlåt oss våra skulder..." En allt igenom gripande och mycket tragisk berättelse om präst...
tisdag 4 mars 2014
Det viktiga med att våga ställa frågan - VARFÖR.
Såg nyligen Tom Alandhs dokumentär "Och förlåt oss våra skulder..." En allt igenom gripande och mycket tragisk berättelse om prästen Inger Svensson som prästvigdes som första kvinna i Växjö stift. 1969. En då spektakulär händelse som omgavs av starka protester från kyrkans patriarkat där kvinnoprästmotståndet vid den här tiden var närmast absolut. Vilket från dagens retroperspektiv är nästan obegripligt och starkt upprörande.
Alandh berättar som alltid, ur ett djupt mänskligt helhetsperspektiv. Här om en ung, begåvad och ambitiös kvinnas liv och prästerliga gärning, som på flera plan blev en svår och hård kamp fram till hennes så sorgliga död som kom alldeles för tidigt.
Inger Svensson drabbades ganska tidigt av alkoholberoende och utvecklade sjukdomen alkoholism, en komplex sjukdom som är både svårbehandlad och svår att bota. Och man kan förstå att det här blev ett lidande både för Inger och hennes familj, och även för hennes omgivning.
Inger var inte bara kvinnlig präst, hon blev också en kvinna som drack, ett stigma som naturligtvis kom att innebära en försvårande omständighet för henne.
Hennes missbruk förvärrades och påverkade förstås hennes arbetsförmåga. Och det är så sorgligt att tänka på denna fina präst som älskades av många, på hennes önskan att göra gott för människor och de drömmar hon bar på... så synd att hon inte fick fortsätta leva, vara frisk och verka som präst!
Ett missbruk är många gånger inget annat än ett utdraget självmord som i förtid tar den missbrukande ifrån de anhöriga och deras familjer.
Bakom varje missbruk finns alltid en orsak, något bakomliggande. Något som ofta ger en förklaring, till, och i bästa fall också en förståelse för, VARFÖR en människa faktiskt väljer att bedöva sig med alkohol eller andra droger, för att slippa komma kontakt med svåra känslor, ångest och smärtor.
Och innan man överhuvudtaget vet någonting om en annan människa och hennes liv ska man akta sig för att döma...
Vi är ofta bra på att erbjuda varandra praktisk hjälp och stöd vid kriser och problem i livet.
Det är både gott och bra - men vi behöver också mycket oftare våga ställa varandra frågan VARFÖR...
Varför mår du dåligt, varför dricker du? Att våga ställa obekväma frågor kan innebära att en människa släpper på sitt försvar och vågar låta känslor komma fram. Bara det kan ibland bli det oväntade första steget till självinsikt och hjälp.
Bara en person i dokumentären om Inger Svenssons liv ställde den frågan.
Jag undrar förstås om någon hade modet att fråga henne VARFÖR hon mådde dåligt under dessa svåra år?
Och varför är vi så ofta rädda för att ställa denna så viktiga fråga?
Själv har jag under årens lopp försökt att bygga på och stärka mitt eget mod så att jag kan vara den som vågar säga VARFÖR både till mig själv och andra.
Alandh berättar som alltid, ur ett djupt mänskligt helhetsperspektiv. Här om en ung, begåvad och ambitiös kvinnas liv och prästerliga gärning, som på flera plan blev en svår och hård kamp fram till hennes så sorgliga död som kom alldeles för tidigt.
Inger Svensson drabbades ganska tidigt av alkoholberoende och utvecklade sjukdomen alkoholism, en komplex sjukdom som är både svårbehandlad och svår att bota. Och man kan förstå att det här blev ett lidande både för Inger och hennes familj, och även för hennes omgivning.
Inger var inte bara kvinnlig präst, hon blev också en kvinna som drack, ett stigma som naturligtvis kom att innebära en försvårande omständighet för henne.
Hennes missbruk förvärrades och påverkade förstås hennes arbetsförmåga. Och det är så sorgligt att tänka på denna fina präst som älskades av många, på hennes önskan att göra gott för människor och de drömmar hon bar på... så synd att hon inte fick fortsätta leva, vara frisk och verka som präst!
Ett missbruk är många gånger inget annat än ett utdraget självmord som i förtid tar den missbrukande ifrån de anhöriga och deras familjer.
Bakom varje missbruk finns alltid en orsak, något bakomliggande. Något som ofta ger en förklaring, till, och i bästa fall också en förståelse för, VARFÖR en människa faktiskt väljer att bedöva sig med alkohol eller andra droger, för att slippa komma kontakt med svåra känslor, ångest och smärtor.
Och innan man överhuvudtaget vet någonting om en annan människa och hennes liv ska man akta sig för att döma...
Vi är ofta bra på att erbjuda varandra praktisk hjälp och stöd vid kriser och problem i livet.
Det är både gott och bra - men vi behöver också mycket oftare våga ställa varandra frågan VARFÖR...
Varför mår du dåligt, varför dricker du? Att våga ställa obekväma frågor kan innebära att en människa släpper på sitt försvar och vågar låta känslor komma fram. Bara det kan ibland bli det oväntade första steget till självinsikt och hjälp.
Bara en person i dokumentären om Inger Svenssons liv ställde den frågan.
Jag undrar förstås om någon hade modet att fråga henne VARFÖR hon mådde dåligt under dessa svåra år?
Och varför är vi så ofta rädda för att ställa denna så viktiga fråga?
Själv har jag under årens lopp försökt att bygga på och stärka mitt eget mod så att jag kan vara den som vågar säga VARFÖR både till mig själv och andra.
onsdag 5 februari 2014
Ett gammalt foto-ett fruset ögonblick från min mammas liv.
 |
Inför den vetskapen har jag alltid blivit lite stillsam, nästan högtidlig, när jag ser på ett fotografi.
I dag betraktar jag ett gammalt kort av min älskade mamma. Hon är vid tillfället 25 år, nygift och nybliven mamma. Jag föddes i maj det här året, 1954.
Mamma ville nog ha ett första familjefoto, för det togs också ett sådant där både jag och pappa fanns med vid samma tillfälle. Hon ville nog så gärna känna glädjen av att ha en egen familj, och drömde förstås om ett gott och harmoniskt liv då hennes barndom i många stycken var både svår och sorglig och under några år rent traumatisk för lilla Marianne.
På det här gamla fotot ser mamma inte riktigt glad ut, fast hon borde, med tanke på att stora, och förmodligen efterlängtade saker hänt i hennes unga liv.Men det fanns redan då, en sorg i hennes blick det kan jag tydligt se, den kunde jag under hela hennes levnad se hos henne, fast hon var en glad och humoristisk person. Och det fanns en anledning till sorgen i mammas blåa blick... Det fanns en mörk och väl dold hemlighet i det liv i den vardag, som mamma och jag, redan som liten levde i ...
Det har berättats att Marianne, min mamma föddes glad och nyfiken på livet. Hon älskade musik och dans och strävade tidigt efter att skaffa en utbildning, hon var modig, intelligent och självständig och tyckte om att lära sig nya saker. Det gick, trots en del tragiska omständigheter i barndomen, bra för mamma som behöll sin medfödda glädje och energi till den dag då hon så ödesdigert mötte min far och gifte sig med honom.
Mamma berättade flera gånger för mig om att hon som liten djurälskande flicka efter ett cirkusbesök fick en längtan efter att som hon sa "rymma med en cirkus". Det där cirkusbesöket med allt det där spännande och äventyrliga gjorde ett bestående intryck på mamma och hon tog ofta med sig sina barnbarn till tältet när Målilla hade cirkusbesök.
Det blev förstås ingen cirkusrymning för mamma. Men cirkus blev det ändå. Men ingen rolig sådan... För ingen cirkusdirektör i världen kunde som min far svinga sin piska ...!
Sakta men mycket metodiskt bröts den levnadsglada fina snälla Marianne, min älskade mamma, ner av den man som blev min far, den far som aldrig var en far. Hon blev till en ständigt rädd och nervös människa som alltid av skräck, för omvärlden dolde varje spår och tecken på det pågående helvete i vilket vi levde.
För precis så gör man som medberoende till en sjuk och skadad dominerande människa. Men många gånger har jag, inte minst nu långt efteråt, undrat varför inte släkten gick samman och grep in för att rädda oss från det här hemska, det som ju alla faktiskt kände till...?
Trots allt, fick mamma tillåtelse att gå till sitt jobb, vilket blev hennes andningshål och frizon, men i allt övrigt var pappa den som bestämde vad som var tillåtet för mammas räkning (och därmed också många gånger också för mig). Med en beundransvärd och obegriplig styrka, och trots regelbundet våld och övergrepp orkade hon ända fram till 1972, då vi båda befriades från denna diktator som faktiskt tog många år ifrån våra liv. Men än i dag hemsöker han mig i form av mardrömmar. Och så var det också för mamma.
Mamma blev svårt skadad, men kämpade på trots allt, fortsatt rädd och nervös. Fortsatte med sitt jobb som hon älskade. Hon som var så social hade fått sin frihet beskuren och levde utan naturligt umgänge så länge. Humorn och glädjen hjälpte henne att läkas en del. Men tyvärr ställde de själsliga såren till problem för mammas fortsatta liv. Plågorna hade varit för långvariga och djupgående. Och för att döva ångesten som blev kvar livslångt i hennes bröst tog tyvärr mamma redan när jag var i tonåren till alkoholen som tröst och lugnare, vilket fick konsekvenser inte bara för henne själv, utan också i form av känslomässiga berg -och- dalgångar för oss anhöriga. Och då var det svårt att känna maktlösheten inför det missbruk som sen skulle komma att ta mammas liv. Många gånger har jag gråtit över hur illa hon gjorde mot sig själv och sin kropp...
Jag har under hela mitt liv undrat över varför min far var som han var, och jag har talat med hans släktingar för att se eventuella samband och fä en del förklaringar, men har inte funnit något som blivit helt klargörande.
Men jag tror att min far var en rädd och mycket osäker person inombords. Kanske var faderns plötsliga död då pappa var 17 år en svår händelse för honom, kanske stängde han då av sina känslor och sin empati i sin sorg. Eller hade han bara inte tillgång till det från början... Känslokyla och hårdhet blev hans ondskefulla vassa vapen.
Någon kanske undrar varför jag skriver öppet om det här. Svaret är att jag tror på öppenhet och vet att så många andra människor har upplevt liknande svårigheter i sin barndom, i sina liv, och att det ofta sätter spår i form av en skadad självbild. Till er vill jag säga: Lämna den som slår, fysiskt eller psykiskt, direkt! Låt inte smutsen från den som skadat ditt liv bli din egen ! Du har INGEN skuld i det svåra som händer eller har hänt! ! Skaffa kunskaper om våldsamma män och sök efter förståelse för det bakomliggande, även om förlåtelsen känns långt borta, för det hindrar bitterhet och hämndkänslor att slå igenom! Be om hjälp och ta emot allt stöd du kan få!
Livet KAN förändras och varje människa förtjänar ett lugnt, tryggt och smärtfritt liv!
+.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)