Anns Tankar: Det viktiga med att våga ställa frågan - VARFÖR.

Anns Tankar: Det viktiga med att våga ställa frågan - VARFÖR.: Såg nyligen Tom Alandhs dokumentär "Och förlåt oss våra skulder..." En allt igenom gripande och mycket tragisk berättelse om präst...

Det viktiga med att våga ställa frågan - VARFÖR.

Såg nyligen Tom Alandhs dokumentär "Och förlåt oss våra skulder..." En allt igenom gripande och mycket tragisk berättelse om prästen Inger Svensson som prästvigdes som första kvinna i Växjö stift. 1969. En då spektakulär händelse som omgavs av starka protester från kyrkans patriarkat där kvinnoprästmotståndet vid den här tiden var närmast absolut. Vilket från dagens retroperspektiv är nästan obegripligt och starkt upprörande.

Alandh berättar som alltid, ur ett djupt mänskligt helhetsperspektiv. Här om en ung, begåvad och ambitiös kvinnas liv och prästerliga gärning, som på flera plan blev en svår och hård kamp fram till hennes så sorgliga död som kom alldeles för tidigt. 

Inger Svensson drabbades ganska tidigt av alkoholberoende och utvecklade sjukdomen alkoholism, en  komplex sjukdom som är både svårbehandlad och svår att bota. Och man kan förstå att det här blev ett lidande både för Inger och hennes familj, och även för hennes omgivning. 
Inger var inte bara kvinnlig präst, hon blev också en kvinna som drack, ett stigma som naturligtvis kom att innebära en försvårande omständighet för henne.

Hennes missbruk förvärrades och påverkade förstås hennes arbetsförmåga. Och det är så sorgligt att tänka på denna fina präst som älskades av många, på hennes önskan att göra gott för människor och de drömmar hon bar på... så synd att hon inte fick fortsätta leva, vara frisk och verka som präst!
Ett missbruk är många gånger inget annat än ett utdraget självmord som i förtid tar den missbrukande ifrån de anhöriga och deras familjer.

Bakom varje missbruk finns alltid en orsak, något bakomliggande. Något  som ofta ger en förklaring, till, och i bästa fall också en förståelse för, VARFÖR en människa faktiskt väljer att bedöva sig med alkohol eller andra droger, för att slippa komma kontakt med svåra känslor, ångest och smärtor. 
Och innan man överhuvudtaget vet någonting om en annan människa och hennes liv ska man akta sig för att döma...

Vi är ofta bra på att erbjuda varandra praktisk hjälp och stöd vid kriser och problem i livet.
Det är både gott och bra - men vi behöver också mycket oftare våga ställa varandra frågan VARFÖR...
Varför mår du dåligt, varför dricker du? Att våga ställa obekväma frågor kan innebära att en människa släpper på sitt försvar och vågar låta känslor komma fram. Bara det kan ibland bli det oväntade första steget till självinsikt och hjälp.

Bara en person i dokumentären om Inger Svenssons liv ställde den frågan. 
Jag undrar förstås om någon hade modet att fråga henne VARFÖR hon mådde dåligt under dessa svåra år?
Och varför är vi så ofta rädda för att ställa denna så viktiga fråga?
Själv har jag under årens lopp försökt att bygga på och stärka mitt eget mod så att jag kan vara den som  vågar säga VARFÖR både till mig själv och andra.

Anns Tankar: Ett gammalt foto-ett fruset ögonblick från min mam...

Anns Tankar: Ett gammalt foto-ett fruset ögonblick från min mam...:                                                                                                                                   Et...

Ett gammalt foto-ett fruset ögonblick från min mammas liv.

       

                                                                                                                         

Ett foto är alltid ett fruset ögonblick, en liten bit av den tid som aldrig kan återkallas eller gå i repris.
Inför den vetskapen har jag alltid blivit lite stillsam, nästan högtidlig, när jag ser på ett fotografi.

I dag betraktar jag ett gammalt kort av min älskade mamma. Hon är vid tillfället 25 år, nygift och nybliven mamma. Jag föddes i maj det här året, 1954.
Mamma ville nog ha ett första familjefoto, för det togs också ett sådant där både jag och pappa fanns med vid samma tillfälle. Hon ville nog så gärna känna glädjen av att ha en egen familj, och drömde förstås om ett gott och harmoniskt liv då hennes barndom i många stycken var både svår och sorglig och under några år rent traumatisk för lilla Marianne.

På det här gamla fotot ser mamma inte riktigt glad ut, fast hon borde, med tanke på att stora, och förmodligen efterlängtade saker hänt i hennes unga liv.Men det fanns redan då, en sorg i hennes blick det kan jag tydligt se, den kunde jag under hela hennes levnad se hos henne, fast hon var en glad och humoristisk person. Och det fanns en anledning till sorgen i mammas blåa blick... Det fanns en mörk och väl dold hemlighet i det liv i den vardag, som mamma och jag, redan som liten levde i ...

Det har berättats att Marianne, min mamma föddes glad och nyfiken på livet. Hon älskade musik och dans och strävade tidigt efter att skaffa en utbildning, hon var modig, intelligent och självständig och tyckte om att lära sig nya saker. Det gick, trots en del tragiska omständigheter i barndomen, bra för mamma som behöll sin medfödda glädje och energi till den dag då hon så ödesdigert mötte min far och gifte sig med honom.

Mamma berättade flera gånger för mig om att hon som liten djurälskande flicka efter ett cirkusbesök fick en längtan efter att som hon sa "rymma med en cirkus". Det där cirkusbesöket med allt det där spännande och äventyrliga gjorde ett bestående intryck på mamma och hon tog ofta med sig sina barnbarn till tältet när Målilla hade cirkusbesök.

Det blev förstås ingen cirkusrymning för mamma. Men cirkus blev det ändå. Men ingen rolig sådan... För ingen cirkusdirektör i världen kunde som min far svinga sin piska ...!

Sakta men mycket metodiskt bröts den levnadsglada fina snälla Marianne, min älskade mamma, ner av den man som blev min far, den far som aldrig var en far. Hon blev till en ständigt rädd och nervös människa som alltid av skräck, för omvärlden dolde varje spår och tecken på det pågående helvete i vilket vi levde.
För precis så gör man som medberoende till en sjuk och skadad dominerande människa. Men många gånger har jag, inte minst nu långt efteråt, undrat varför inte släkten gick samman och grep in för att rädda oss från det här hemska, det som ju alla faktiskt kände till...?

Trots allt, fick mamma tillåtelse att gå till sitt jobb,  vilket blev hennes andningshål och frizon, men i allt övrigt var pappa den som bestämde vad som var tillåtet för mammas räkning (och därmed också många gånger också för mig). Med en beundransvärd och obegriplig styrka, och trots  regelbundet våld och övergrepp orkade hon ända fram till 1972, då vi båda befriades från denna diktator som faktiskt tog många år ifrån våra liv. Men än i dag hemsöker han mig i form av mardrömmar. Och så var det också för mamma.

Mamma blev svårt skadad, men kämpade på trots allt, fortsatt rädd och nervös. Fortsatte med sitt jobb som hon älskade. Hon som var så social hade fått sin frihet beskuren och levde utan naturligt umgänge så länge. Humorn och glädjen hjälpte henne att läkas en del. Men tyvärr ställde de själsliga såren till problem för mammas fortsatta liv. Plågorna hade varit för långvariga och djupgående. Och för att döva ångesten som blev kvar livslångt i hennes bröst tog tyvärr mamma redan när jag var i tonåren till alkoholen som tröst och lugnare, vilket fick konsekvenser inte bara  för henne själv, utan också i form av känslomässiga berg -och- dalgångar för oss anhöriga. Och då var det svårt att känna maktlösheten inför det missbruk som sen skulle komma att ta mammas liv. Många gånger har jag gråtit över hur illa hon gjorde mot sig själv och sin kropp...

Jag har under hela mitt liv undrat över varför min far var som han var, och jag har talat med hans släktingar för att se eventuella samband och fä en del förklaringar, men har inte funnit något som blivit helt klargörande.
Men jag tror att min far var en rädd och mycket osäker person inombords. Kanske var faderns plötsliga död då pappa var 17 år en svår händelse för honom, kanske stängde han då av sina känslor och sin empati i sin sorg. Eller hade han bara inte tillgång till det från början... Känslokyla och hårdhet blev hans ondskefulla vassa vapen.

Någon kanske undrar varför jag skriver öppet om det här. Svaret är att jag tror på öppenhet och vet att så många andra människor har upplevt liknande svårigheter i sin barndom, i sina liv, och att det ofta sätter spår i form av en skadad självbild. Till er vill jag säga: Lämna den som slår, fysiskt eller psykiskt, direkt! Låt inte smutsen från den som skadat ditt liv bli din egen ! Du har INGEN skuld i det svåra som händer eller har hänt! ! Skaffa kunskaper om våldsamma män och sök efter förståelse för det bakomliggande, även om förlåtelsen känns långt borta, för det hindrar bitterhet och hämndkänslor att slå igenom! Be om hjälp och ta emot allt stöd du kan få!
Livet KAN förändras och varje människa förtjänar ett lugnt, tryggt och smärtfritt liv!




+.

Anns Tankar: Minnen från ett arbetsliv

Anns Tankar: Minnen från ett arbetsliv:                                       En efterlängtad resa Ofta satt du där vid fönstret mot söder. Såg med längtan ut mot ljuset och tr...

Minnen från ett arbetsliv

                                      En efterlängtad resa

Ofta satt du där vid fönstret mot söder.
Såg med längtan ut mot ljuset och träden.
Ditt vackra vita huvud med den fårade nacken vände du mot dagrummets tystnad.

Du talade så ömsint om dom som gått före, dom som inte längre fanns:
"Först gick min älskade lillasyster, sen gick min starke snälle storebror."
Som om bara ni skilts på vägen för att åter ses nån gång igen...

Dina ansiktsdrag ibland så stela när sorgens och saknadens isvindar blåst över ditt allvarliga ansikte.
Ibland en smula trygghet, när dina trötta arbetarhänderna med de värkande fingrarna
ordnade bland gamla kära foton, på tillfälligt besök i minnenas välkända landskap.

Vördnad, nästan högtidlighet kände jag inför din lilla krumma gestalt när jag rädd att störa
ditt så välbehövliga lugn, ibland tyst betraktade dej i dörröppningen.

Varje kväll då jag hjälpt dej till ro talade du om att nästa dag göra en resa.
Och på bordet intill låg din slitna gamla börs till hands inför "resan hem till mor".

Jag log och förstod din längtan.
En morgon var din plats vid fönstret tom.
Du hade nu äntligen börjat din resa bort-hem, till den plats du alltid längtade.

I hemlighet klappade jag ryggstödet på din favoritstol och önskade dej en lycklig resa...


Ann  2001

Det där med hjärnkontoret, bemanningen och utrymmet...

Allt för sällan har jag besök av mitt kära barnbarn Love i Stockholm, en förresten klok och trevlig kille som nu är 16 år och en riktig glädjespridare.
Men när det väl händer så känns det som om alls ingen tid har gått och många roliga och intressanta samtal blir det, och där tror jag att det faktum att jag själv är ganska barnslig och lyckligtvis har nära till min egna minnen av hur det var att en gång vara ung i världen, underlättar vår kommunikation en hel del.
 En  sextonåring tänker snabbt och perceptionen är på topp, och det är på alla sätt uppiggande och stimulerande att vara i samspråk med såna unga människor. Dessutom, är barnbarn bra på att ta fram alla de åldrar som vi far-och morföräldrar har inom oss. De åldrar som man redan genomlevt och som finns där fullt tillgängliga faktiskt, det är både befriande och hälsosamt!


För ett par år sen var Love här och tillsammans såg vi då  allra första avsnittet av " Fröken Frimans krig" på TV. Direkt hade han imponerande klart för sig namnen på de allra flesta av rollinnehavarna, och hade dessutom redan en del intressanta teorier vad gällde seriens fortsatta händelseutveckling. Något som vi andra fick klura lite längre på... Det är så härligt med ungdomars snabba tankar och så har de så avundsvärt öppna oförstörda sinnen!



Själv är jag i den åldern när jag under vilket samtal som helst, ibland måste göra en rejäl inbromsning för att jag så irriterande måste söka efter ett namn eller årtal, mest gäller det namn faktiskt. Och hjärnkontoret är oroande ofta obemannat nu för tiden tycker jag ...

Men mitt barnbarns nya fräscha hjärna har full bemanning, och är det sinnrika rum som tycks ropa och längta efter att bli tagen i anspråk och bli bebodd av kunskaper, i alla sina vindlingar och vrår.
Det är ännu gott om plats där inne, och nya slutsatser och kunskaper flyttar oavbrutet in, på ett för
 den unga människan typiskt flödande och alldeles obehindrat vis.



För 60 + individer som Loves farmor, förhåller det sig förvisso på ett annat sätt med så väl inlärningen som med utrymmet i de cerebrala lokaliteterna numera. Visst lär man sig fortfarande ett och annat och det är alltid lika roligt. Men inflyttningen av kunskaper och lärdomar till hjärnans kunskapsförråd sker för min del inte längre lika lätt snabbt eller obehindrat längre, vilket ju är ganska naturligt förstås och egentligen inget att klaga på.

Jag föreställer mig att det där förrådet helt enkelt börjar fullt, för där står förstås en del gamla kunskaper som man inte längre har någon särskild användning för. Kunskaper som till och med skulle kunna betecknas som onödiga helt enkelt, och som bara står där och tar plats. En hel del av det där som man en gång blev nöjd över att fatta och förstå, sådant som man då adderade till sitt cerebrala bohag, och som jag misstänker, i dag har passerat sitt bäst-före-datum. Men det är  nog en sanning med modifikation, för det är med det som med mat som "gått ut", mycket är fullt användbart ändå, och så är det förstås också med många av våra gamla kunskaper.


Antagligen är det så för oss alla att det med tidens gång blir ganska trångt i våra kunskapsförråd. Och det är då kanske inte så konstigt att det tar lite längre tid att hitta det vi för ögonblicket söker, det kanske inte är märkligare än så.

Men man kan ha roligt ändå! För erfarenheterna som man skaffat sej genom livet är ofta ett väl fungerande komplement till ett lite vissnat minne. Och så får man akta sig för att ta sig själv på för stort allvar, utan låta sej själv och andra, roas hjärtligt åt sina tillkortakommanden och galenskaper, vad det än gäller.
För det tycker jag är en fin hyllning till det allmänmänskliga!