Minnen från ett arbetsliv

                                      En efterlängtad resa

Ofta satt du där vid fönstret mot söder.
Såg med längtan ut mot ljuset och träden.
Ditt vackra vita huvud med den fårade nacken vände du mot dagrummets tystnad.

Du talade så ömsint om dom som gått före, dom som inte längre fanns:
"Först gick min älskade lillasyster, sen gick min starke snälle storebror."
Som om bara ni skilts på vägen för att åter ses nån gång igen...

Dina ansiktsdrag ibland så stela när sorgens och saknadens isvindar blåst över ditt allvarliga ansikte.
Ibland en smula trygghet, när dina trötta arbetarhänderna med de värkande fingrarna
ordnade bland gamla kära foton, på tillfälligt besök i minnenas välkända landskap.

Vördnad, nästan högtidlighet kände jag inför din lilla krumma gestalt när jag rädd att störa
ditt så välbehövliga lugn, ibland tyst betraktade dej i dörröppningen.

Varje kväll då jag hjälpt dej till ro talade du om att nästa dag göra en resa.
Och på bordet intill låg din slitna gamla börs till hands inför "resan hem till mor".

Jag log och förstod din längtan.
En morgon var din plats vid fönstret tom.
Du hade nu äntligen börjat din resa bort-hem, till den plats du alltid längtade.

I hemlighet klappade jag ryggstödet på din favoritstol och önskade dej en lycklig resa...


Ann  2001

Det där med hjärnkontoret, bemanningen och utrymmet...

Allt för sällan har jag besök av mitt kära barnbarn Love i Stockholm, en förresten klok och trevlig kille som nu är 16 år och en riktig glädjespridare.
Men när det väl händer så känns det som om alls ingen tid har gått och många roliga och intressanta samtal blir det, och där tror jag att det faktum att jag själv är ganska barnslig och lyckligtvis har nära till min egna minnen av hur det var att en gång vara ung i världen, underlättar vår kommunikation en hel del.
 En  sextonåring tänker snabbt och perceptionen är på topp, och det är på alla sätt uppiggande och stimulerande att vara i samspråk med såna unga människor. Dessutom, är barnbarn bra på att ta fram alla de åldrar som vi far-och morföräldrar har inom oss. De åldrar som man redan genomlevt och som finns där fullt tillgängliga faktiskt, det är både befriande och hälsosamt!


För ett par år sen var Love här och tillsammans såg vi då  allra första avsnittet av " Fröken Frimans krig" på TV. Direkt hade han imponerande klart för sig namnen på de allra flesta av rollinnehavarna, och hade dessutom redan en del intressanta teorier vad gällde seriens fortsatta händelseutveckling. Något som vi andra fick klura lite längre på... Det är så härligt med ungdomars snabba tankar och så har de så avundsvärt öppna oförstörda sinnen!



Själv är jag i den åldern när jag under vilket samtal som helst, ibland måste göra en rejäl inbromsning för att jag så irriterande måste söka efter ett namn eller årtal, mest gäller det namn faktiskt. Och hjärnkontoret är oroande ofta obemannat nu för tiden tycker jag ...

Men mitt barnbarns nya fräscha hjärna har full bemanning, och är det sinnrika rum som tycks ropa och längta efter att bli tagen i anspråk och bli bebodd av kunskaper, i alla sina vindlingar och vrår.
Det är ännu gott om plats där inne, och nya slutsatser och kunskaper flyttar oavbrutet in, på ett för
 den unga människan typiskt flödande och alldeles obehindrat vis.



För 60 + individer som Loves farmor, förhåller det sig förvisso på ett annat sätt med så väl inlärningen som med utrymmet i de cerebrala lokaliteterna numera. Visst lär man sig fortfarande ett och annat och det är alltid lika roligt. Men inflyttningen av kunskaper och lärdomar till hjärnans kunskapsförråd sker för min del inte längre lika lätt snabbt eller obehindrat längre, vilket ju är ganska naturligt förstås och egentligen inget att klaga på.

Jag föreställer mig att det där förrådet helt enkelt börjar fullt, för där står förstås en del gamla kunskaper som man inte längre har någon särskild användning för. Kunskaper som till och med skulle kunna betecknas som onödiga helt enkelt, och som bara står där och tar plats. En hel del av det där som man en gång blev nöjd över att fatta och förstå, sådant som man då adderade till sitt cerebrala bohag, och som jag misstänker, i dag har passerat sitt bäst-före-datum. Men det är  nog en sanning med modifikation, för det är med det som med mat som "gått ut", mycket är fullt användbart ändå, och så är det förstås också med många av våra gamla kunskaper.


Antagligen är det så för oss alla att det med tidens gång blir ganska trångt i våra kunskapsförråd. Och det är då kanske inte så konstigt att det tar lite längre tid att hitta det vi för ögonblicket söker, det kanske inte är märkligare än så.

Men man kan ha roligt ändå! För erfarenheterna som man skaffat sej genom livet är ofta ett väl fungerande komplement till ett lite vissnat minne. Och så får man akta sig för att ta sig själv på för stort allvar, utan låta sej själv och andra, roas hjärtligt åt sina tillkortakommanden och galenskaper, vad det än gäller.
För det tycker jag är en fin hyllning till det allmänmänskliga!

PENSIONAT EDEN, forts.

Efter en natts sömn i en ovanligt skön säng hade en strimma av den junipigga solen väckt mig, och
som vanligt sträckte jag mig efter min Iphone, som jag faktiskt hade låtit vara avstängd under natten.
Kvällen före hade varit angenäm med god middag, trevliga medgäster, varav några frodiga glada tyskar på smålandsemester, en trebarnsfamilj från Skövde, och några andra mer stillsamma pensionatsgäster.
 Den f.d, datakonsulten och pensionatets nya ägarinna hette Jenny Bolander, en ung och kreativ kvinna med alldeles klarblå ögon och ett nästan gnistrande rött och vackert hår. Jenny gav oss efter middagen en intressant presentation av så väl sig själv, som sin resa fram till det att Eden öppnades, och även om sina hoppfulla planer inför pensionatets framtid. Det var särskilt roligt att hon också bjöd oss på en historisk återblick av den gamla 1800-talsbyggnaden och dess förutvarande verksamheter. En del fakta kände jag förut till, medan andra upplysningar var både nya och intressanta för mig.

Nu var det en ny dag, och den goda och rikliga frukosten hade jag ätit och var nu ivrig att komma ut "på samhället" som vi Hallingebor brukade säga förr.
Det var roligt att som tillfällig hemvändare kunna konstatera att flera av de platser och deras verksamheter faktiskt, fortfarande fanns kvar och var i full gång. Just så var det med gamla Carlssons Conditori på Storgatan, och dit skulle jag nu gå för att ta en förmiddagsfika och förstås uppleva gamla minnen...!


Väl framme vid det välkända, och inte särskilt förändrade, i alla fall inte exteriört, huset kände jag den goda bröddoften när jag tog tag i dörrhandtaget. Jag mindes den från min barndom, speciellt från sommardagar av någon anledning. Vinden blåste in den goda "nybaktdoften" direkt in i våra små brunbrända näsor där vi sprang konstant lekande med ännu oförstörda vidöppna sinnen.

Carlssons Conditori, ett tidstypiskt 60- talsfik som var nästan orört! Det kunde jag till min stora glädje konstatera när jag kommit innanför den gedigna ekdörr som var densamma sedan mina
tonår. Här var stället där nu ganska många generationers bakar bidragit till en alldeles lagom blanksliten yta på de bruna välkända skinnsofforna.
Det här konditoriet hade alltid andats full autenticitet, vilket nog gav de flesta besökare känslan av att här behöver/ska inget,  ändras på!

En härlig inredning gav ögat en skön vila från vår tids ibland nästan tvångsmässiga "trendighet". Och ytterligare ett plus utgjorde den behagliga avsaknaden av det där som det nästan har gått inflation i numera - nya, heta designade möbler och inredningsprylar...

Det här var platsen där man kunde sitta alldeles tyst med en god kopp kaffe och ett wienerbröd, vars recept helt klart aldrig varit i närheten av några G-I beräkningar eller andra kalorijakter.
Och om man lyssnade riktigt koncentrerat inåt, mot sitt eget minnesarkiv, så kunde man faktiskt höra de gamla välkända rösterna:

  -  Det är ju fest på Kärringeryggen på lörda, det vet ni väl ! Vad ska du ha på dej? Du kan få låna nåt av mej!

Det var Evas röst, det hörde jag tydligt. Hon var min bästa kompis under nästa hela tonårstiden.
Eva och jag hade många gånger så roligt som man bara kunde ha på den tiden, utan all den optimala rekvisita som ofta är standard nu för tiden.
Undrar om hon har kvar sitt långa ljus hår och om hon fortfarande är lika avundsvärt överenergisk, tänkte jag medan ett besvärande sug efter ännu ett wienerbröd infann sig.

Men sockersuget gav med sig, där jag satt djupt försjunken i gamla minnen. Jag såg bort mot den gamla jukeboxen som faktiskt stod kvar på samma ställe, men nu som ett stycke stum kuriosa från en svunnen tid.
Jag kunde med lätthet höra " Take good care of my baby" inne i mitt huvud när jag tänkte tillbaka, vi brukade spela den ofta på den gamla "musikmaskinen".
Jag älskade den låten, och försökte alltid spela in den från Radio Luxemburg, men det var svårt, musiken kom ofta oannonserad. Men till den låten ger mig musikminnet än i dag riktiga 60- talsrysningar, precis som då i tonåren!

Med blicken i fjärran låter mig flydda dagar höra ännu en röst:

- Gokväll. Det var förskräckligt vilket oväsen det va här! Och där inne sitter dom ------- konfirmanderna! Är det passande det? -

Jag minns när hon rödnäst och bittersnipig kikade in i serveringsrummet för att ge full effekt åt sitt dramatiska utspel. Signe Bergkvist hette hon. " Stackarn", brukade mamma säga om henne. Hon kan inte ha det så roligt minsann. Inga barn har hon, och hennes karl är byns störste öldrickare ----- och dessutom fönstertittare....."  den ende vi har" sa mamma med glimten i ögat.

Det hör till saken att det fanns en ofta berättad historia om just Signe Bergkvists pilsnerbegivne make Algot. Denna historia vittnade om att samme gubbe en gång under ett alldeles särskilt pilsnerrus blev alldeles sjövild och ska då ha bestigit ( med viss möda kan man tro) byns tämligen höga kyrkogårdsmur i okänt syfte, och under ett högljutt orerande till byfolkets  stora förvåning.

En kvick och munter granne lär då ha myntat  det uttryck som sedan blev ett talesätt:

" Det va ju tur att han inte slo ihäl sä, för se fönstertittere dä har vi bare en här i byn! "

Ja, visst var det så, att man såg Signes plirige lille gubbe oftare på hotellschappets insida, än hemma på sin gård eller in hos Signe. Men inte behövde hon vara så sur på oss ungdomar för det tyckte vi tonåringar, som då inte visste så mycket om äktenskapsproblem som bitterhet och olycka.

Fortsättning följer...!

Anns Tankar: Det där med att ALDRIG ta hoppet från en människa....

Anns Tankar: Det där med att ALDRIG ta hoppet från en människa....: För ett antal år sedan då jag jobbade inom demensvården i Kalmar, hade jag turen att få gå en efterlängtad utbildning i Kris- och Sorgebear...

Det där med att ALDRIG ta hoppet från en människa...

För ett antal år sedan då jag jobbade inom demensvården i Kalmar, hade jag turen att få gå en efterlängtad utbildning i Kris- och Sorgebearbetning.
Viss kunskap som man tillägnar sig i livet stannar kvar på djupet och får med tiden ett allt större värde.
Så blev det för mig efter en föreläsning av teologen och terapeuten Per-Gustaf Eriksson, där han talade om viktiga förhållningssätt till människor i Kris och sorg. Han har arbetat mycket med döende barn och deras krisreaktioner. Två uttalanden fick en särskild betydelse för mig så väl privat, som i mitt arbete. Det första var:
 " Tar inte du tag i krisen så tar krisen alltid tag i dig".
  Det andra var:
 "Ta ALDRIG hoppet från en människa i något sammanhang".

Jag har många gånger haft nytta av den  kunskapen i  mötet med personer som på olika sätt drabbats av sorg och förlust,inte bara i yrket,utan också privat.
Att bli gammal innebär inte sällan en del förluster, som att t.ex mista delar av syn och hörsel, eller en kroppsdel. Och vid demenssjukdomar upplever många säkert att de i sin förvirring och personlighetsförändring, förlorat sig själva. Då är det bra att kunna känna igen och förstå en krisreaktion.
Ganska ofta befinner sig också de anhöriga i kris och behöver bli förstådda och bemötta utifrån det.

Givetvis ska varje människa som exempelvis har en svår och obotlig sjukdom ha rätten till  klara besked
om sin prognos. Men inom varje människa finns nog ändå, oavsett hur den prognosen ser ut, ett litet frö till ett hopp om att " under kan ske" och en tro på att kanske ändå bli frisk. Genom att vara den som inte tar hoppet ifrån någon kan man få det lilla fröet av förhoppning att gro och växa!
Och genom ett enda, och förfluget ord kan det hoppet tas från en människa, det ska man ha alldeles klart för sig!
Och det finns så många människor också i vår vardag, i våra liv, som behöver känna hopp och tillförsikt inför svåra och tillsynes hopplösa livssituationer. Ett vänligt ord, en stund av uppmärksamhet och uppmuntran kan tända hoppet hos en medmänniska och bana väg till både bot och bättring.

Jag har alltid fascinerats av drömmar, hur allt tycks vara möjligt i det jag som jag brukar kalla "nattens föreställning".Och jag vill citera förordet till Strindbergs "Ett drömspel" där han säger:

"Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt".

Jag tror att det inom varje människa finns ett rum där det "omöjliga" KAN bli möjligt! Och jag vill tro att vi genom att vara just hoppfulla, till oss själva och till varandra och våra liv, kan göra skillnad också i det som verkar omöjligt och ohjälpligt. Genom en tro på att "allt är möjligt och sannolikt" kan vi ibland nå in till det rum där under KAN ske!
Och så bör vi komma i håg att ALDRIG ta hoppet från en människa...

En sån tung och alldeles onödig börda att bära på...

Jag har precis läst om en svensk man i yngre medelåldern som i samband med att han drabbades
av cancer genomgick en svår livskris.  Förutom det allvarliga, smärtsamma sjukdomsförloppet led han också av skam och skuld över den fullt förståeliga dödsångest som han kände. Han skämdes för att inför sina barn visa sig svag och rädd, och för att inte längre vara den starka trygga pappan. Vilket onödigt lidande för hans del!
För barn innebär förstås en svårt sjuk förälder ett trauma och en smärta, men de måste ju också lära sig att kunna möta och förstå sjukdom och svaghet eftersom det är en del av livet.

Den här mannen, som nu lyckligtvis är friskförklarad, är nog en av många andra män  som också känt en omotiverad och irrationell skam i situationer då den förväntade "manliga styrkan" av olika skäl ger vika.
Men den här mannen tillhör nog den förmodat mindre grupp av män som varit starka nog att öppet våga berätta om sina känslor kring det här svåra.
Här finns sannolikt ett stort mörkertal, då många inte ens vågar erkänna sitt illamående, just för att kanske upplevas svaga och "omanliga". För de männen känner jag stor medkänsla, de kan inte må särskilt bra.

Många kvinnor i vårt samhälle mår i dag dåligt och det talar vi om, och det ska vi självklart tala om, för den öppenheten kan göra stor skillnad för kvinnors möjlighet att våga söka hjälp och faktiskt bli hjälpta!
Men jag tycker att vi faktiskt inte lika ofta talar om mäns och unga pojkars illamående och utsatthet. Vad vi oftare kan läsa om är mäns benägenhet för våld och våldsamheter. Naturligtvis ska vi uppmärksamma det, för det är viktigt. Men lika viktigt och mer fruktbart vore det kanske, om vi mer på djupet kunde se och förstå, det sannolika sambandet mellan mäns psykiskt illamående/ ohälsa, och det våld som män ofta använder i relationer och sociala situationer.  Sen får vi inte heller glömma att även kvinnor ibland är våldsamma både mot män och kvinnor, och där kan man naturligtvis se samma samband.

Den moderna kvinnan äger i dag den självklara rätten att få vara stark och tuff och kunna ta för sig. Det är bra! Men borde inte männen i samma grad få vara mjuka, sårbara och " svaga," utan att riskera att förlora sin manlighet? Absolut, i en jämställd värld, tycker jag!
Men så länge de gamla förlegade konserverade förväntningarna på manligt respektive kvinnligt beteende hålls vid liv, så blir till exempel feminismen, och de goda intentionerna i den, tyvärr inte heller särskilt verkningsfulla.


Jag är skeptisk till alla "ismer," överhuvudtaget, eftersom jag tror att de kan begränsa våra tankar och synsätt. Och jag tilltalas inte av grupperingar och kategoriseringar av människor. Av det enkla skälet att jag tror att vi är mer lika än olika varandra. Och om vi till exempel bara fokuserar på upplevda skillnader kön emellan, så kan det vara risk att olikheterna till och med växer och blir större. Och det är ju inte någon önskvärd utveckling precis.

Den enda " ism" jag tycker om och tror på, är humanismen. Den åskådning som framhåller den enskilda människans värde och egenskaper, ur ett allmänmänskligt och människovänligt synsätt.
I den bästa av världar får både flickor och pojkar en uppfostran där de båda tillåts och förväntas visa rädslor, otillräcklighet, sårbarhet och mjukhet, utan att det betraktas som en mänsklig svaghet!

För tänk vilken tung och alldeles onödig börda det kan vara, att bära begränsande  förväntningar på hur män respektive kvinnor, ska bete sig och agera...!

Så rörande lika vi är - naturen och vi människor!

I hopp om att skogen nu, så här på helgen, skulle vara tömd på ambitiösa älgjägare tog maken och jag i går en efterlängtad promenad i Timmernabbsskogen. Det var eftermiddag och novemberskymningen hängde redan med sin subtila närvaro i träden. Tyst, riktigt tyst var det, så när som på en helgjobbande spillkråka som hamrade på sin stam, och så en och annan skrattande skata och kraxande kråka. Härligt välkända ljud som tar en alldeles lagom bit av tystnaden i anspråk.
Naturen har förvisso i sin ostörda, oförstörda form, en inbyggd visshet/ vishet, som gör att allt det levande som bor där, vet hur det ska förhålla sig till sina medlevare för att kunna upprätthålla den biologiska balansen. Det är stort tycker jag!

Att vi människor, som så många gånger genom historien betraktat oss som  "skapelsens krona",  håller på att tappa denna inbyggda visshet/ vishet, blev jag och Jan påminda om under vår promenad.
Ett av Timmernabbens allra vackraste skogsområden med blandad skog och underbara naturstigar har nu fallit offer för en mycket ovarsam exploatering. Allt för många friska, vackra barrträd har avverkats till förmån för många tomter med " närhet till vattnet" och till kommunens förmodade, men  ännu osäkra, tillskott i kassakistan.

Under generationer har Nabbeborna njutit av sina promenader på den välbekanta " Kärleksstigen," som nu så sorgligt reducerats till en asfalterad uppfartsraka...!
Jag tycker så synd om  den ofta underskattade skogen -om träden, som tyvärr ofta offras för att människor ska få mer av den för mig ganska överskattade sjöutsikten!
Träden har sin berättigade plats och sina naturliga funktioner också i ett villaområde, och den kunskapen kunde man önska att kommuners mark -och bostadsplanerade ägde! Det är gräsligt att enbart pengar ska styra så pass att vi inte längre drar oss för att rubba naturbalansen!

Just dagarna efter Simonestormens härjningar var det som att besöka en skogskyrkogård på den här platsen. Ytterligare ett femtiotal livskraftiga träd i sina bästa år låg där på varandra med sina rötter uppryckta...så sorgligt!

Om man vid beredningen av de här tomterna hade utgått från ett helhetsperspektiv  och tagit nödvändig miljöhänsyn så skulle man ha kunnat klura ut att det varit klokare att spara träd i mindre dungar,  och inte som nu låta dem stå ett och ett,  närmast liknande ett kalhygge.
Naturligtvis blir sådana ensamma träd sårbara och känsliga för stormar då de inte längre står i naturligt skydd av varandra, och inte heller har ett sammanhang med andra rotsystem...!

Och jag kan då inte undgå att tycka mig se sambanden mellan oss människor och skogens träd :  vi behöver varandra! Vi behöver då och då skyddet och stödet av vår omgivning för att inte vara så sårbara och falla! Vi behöver naturliga miljöer till vilka vi är ämnade och där vi kan leva, växa och nå vår fulla potential!
Och vi behöver bli respekterade och sedda ur ett naturligt holistiskt synsätt, och vara så lite som möjligt beroende av den krassa materialismen. För det är sannolikt inte den som kommer att säkra vår framtid!

Kanske kan mina tankar tyckas utopiska i vår tid. Men jag tror på droppen i havet, och på kraften i varje människas respekt och aktning för den natur och allt levande som vi alltid står i samspel med.
För det är så rörande och alldeles uppenbart hur lika vi är - naturen och vi människor!