" Pensionat Eden" En berättelse i flera små delar.

"Pensionat Eden" öppnar inom kort i Hallinge!" Ung f.d.datakonsult vågar satsa nytt i slumrande landsbygd."

Just så löd den rubrik på vilken min sällsynt morgontrötta blick fastnade en av de där alldeles ljuvligt vårljusa morgnarna i april.Egentligen hade jag inte längre någon särskild koll på vad som numera hände i min hemtrakt där jag växt upp. Men en gammal skolkamrat, Nina, blev kvar och gifte sig med bokhandlarens son. Såväl pappa bokhandlaren som hans fina bokhandel i salig åminnelse, för de är nu båda borta sedan länge.
Nina var hygglig nog att då och då skicka mig en liten, med omsorg förpackad bunt av den gamla välbekanta lokaltidningen. Det var numera faktiskt inte utan en viss andaktskänsla som jag bläddrade i den , och jag kunde faktiskt fortfarande känna igen ett och annat av både namn och ansikten på familjesidan och Hallingesidan.

Visst, jag kunde naturligtvis på datorn med ett knapptryck, eller via min telefon få både bilder och en mängd information, både önskvärd och icke önskvärd av gamla hemtrakter, men det kändes bättre och lite mer tidlöst att läsa i en papperstidning när jag ville närma mig den mer retroperspektiva delen av mitt liv.
Vad gällde tidningens innehåll, så var  skillnaden den, mot för 20-30 år sedan, att nu var det inte längre de gamla barndomsvännerna som fått barn, eller gift sig. Nej, det var nu förstås, och alldeles som det ska vara, förbehållet en annan generation.

- Konstigt, att det ska vara så svårt att förstå det där att den tiden faktiskt är förbi - tänkte jag medan jag lite drömmande osökt betraktade min högra hand där jag satt med min tidning. Nog för att jag lagt märke till det förut, att det ådrorna på handryggen blivit lite bulliga och blåare. Det kändes lite främmande faktiskt och jag fick en association till min gamla farmors trygga tröstande händer. Jag brukade som liten intresserat studera dem vid någon av de sällsynta tillfällen då de var i stillhet. De hade så konstiga "blå maskar" tyckte jag. Vad jag minns så tog jag aldrig reda på varför det var på det sättet, det var konstigt eftersom jag var nyfiken på det mesta redan då.
- Ja, nu var man alltså där i " blåmaskåldern" och det gick fort vill jag lova -  konstaterade jag och prasslade mig vidare framåt i  Hallinge Nyheter.

Jag tyckte att tidningen förtjänade beröm faktiskt, just för att ledningen hade modet att motstå  "kvällstidningsformatet". Det visade på sund på småländsk självständighet, och självständighet är bra i alla sammanhang resonerade jag för mig själv. En riktig morgontidning SKA konkurrera om utrymmet på frukostbordet och inte kännas som ett litet löjligt Aftonblad eller en tanig Express i tråkig tabloidkostym, för då har den alldeles förlorat sin igenkännbara charm resonerade jag vidare.

Efter mina kvasifilosofiska reflektioner över både det ena och det andra av varierande substans, tog nyfikenheten på den aviserade nyetableringen i mitt kära gamla Hallinge över. Att trakten numera var "slumrande" var tyvärr ingen nyhet för mig, men påminnelsen om det sorgliga gjorde mig på nytt på ledsen och arg! Namnet på den f.d. datakonsulten med framtidstro skrev jag ner för att inte glömma.
En vecka senare fick jag via nätet tag i Pensionat Edens telefonnummer. Jag hade utan några större betänkligheter bestämt mig för några dagars skön och jobbstressfri semester i gamla välkända trakter och då låg Pensionat Eden i Hallinge sällsynt bra till!

Fortsättning följer!

EN MULTIFOBIKERS BEKÄNNELSE

Sitter här och alldeles onödigt lyxfunderar över mina fobier faktiskt,  hihi...
Ja, det där är väl inget att sticka under stolen med tycker jag, och jag tror att vi är ganska många medlemmar i fobikerklubben, om det nu finns någon sådan. Om inte så är fallet så är nog jag den som skulle starta upp en sådan...

Nog är det så att man med stigande ålder blir mer och mer försonande i förhållande till sina egenheter,"svagheter" och rädslor. Det är både bra och energisparande faktiskt. Kanske beror det på att man blir mer klok och tålmodig, eller är det bara så att man äntligen erövrar något av en sund resignation, eller inte längre orkar lägga krut på de allmänmänskliga krackeleringarna.

Faktum är att jag numera, rent teoretiskt, kan tycka att så väl mina egna som andras kända fobier är intressanta att rent amatörmässigt fördjupa sig i och fundera över.
Eftersom jag själv utgör ett bra studiematerial i det avseendet så tänkte jag bjuda på några exempel från de områden där jag inte känner mig särskilt bekväm eller trygg.

Jag flyger ogärna av den enkla anledningen att jag får ångest av att känna att jag befinner mig flera kilometer upp i luften utan min medverkan och kontroll vad gäller framkomligheten. Men vilken paradox det är att jag när jag är som mest maktlös och rädd, ändå tycks göra anspråk på att kunna upphäva naturlagarna! För inget enda argument som rent sakligt och logiskt talar för hur ett flygplan egentligen håller sig kvar flygande, biter på mig när jag som jag känner hänger där i luften och inväntar slutet på mina dagar.

Jag skulle vilja påstå att jag är en hyggligt social och extrovert person, med ett undantag för följande miljöer: Vårdcentraler och Sjukhus. Redan i betalluckan avtar min sociala begåvning och placerad i väntrummet bland glassiga tidningar, gröna växter och mer eller mindre sjuka medpatienter, har jag fått tunnelseende och stirrar med ett obefintligt omvärldsintresse ut i tomma luften och in i den framtid som jag just då är hundra på att jag inte har.
Jag är nämligen nästan alltid säker på att doktorn kommer bekräfta de misstankar som säger mig att jag verkligen har en svår och obotlig sjukdom. Givetvis blir jag lika hjärtans glad varje gång jag upptäcker att faktiskt överlevt.... haha!

Avslutningsvis vill jag ge ytterligare ett exempel ur min tämligen rika repertoar av fobier, och nu gäller det Klaustrofobi, det vill säga min avsky för vidrigt trånga utrymmen. Jag kan lite förenklat säga det att om jag ofrivilligt hamnar i ett sådant så känner jag att jag har all anledning i världen att hålla mig för skratt!
Och så kommer vi till naturlagarna igen. Om den ena busslasten efter den andra utan syrebrist har överlevt besöket i en intressant men avskyvärt trång stenåldersgrotta, och jag med hjärtat i halsgropen lyckats knöla mig in där också ( detta har förvisso hänt i min historia) , så tror jag ofelbart att det som aldrig hänt händer: Akut syrebrist uppstår, och en gruvlig och oåterkallelig kvävningsdöd förestår mig och andra grottbesökare.
Hur ska man kunna förklara något så urbota dumt och irrationellt utan att hänvisa till ett, om än tillfälligt, obemannat hjärnkontor...

Det sägs att allt det som inte tar död på en stärker och härdar, med tanke på det kan man tycka att jag och andra multifobiker skulle kunna lägga till alla dessa dumma ologiska rädslors stålbad som meriter i våra
CV:n... tycker en annars ganska normal multifobiker.

Anns Tankar: Tankar kring utbrändhet

Anns Tankar: Tankar kring utbrändhet: Tankar kring utbrändhet och en del erfarenhetsbaserade råd och stöd till dem som hamnat i det tillståndet Utbränd? Hur blir man det, och ...

Tankar kring utbrändhet

Tankar kring utbrändhet och en del erfarenhetsbaserade råd och stöd till dem som hamnat i det tillståndet

Utbränd? Hur blir man det, och varför? Och vad är orsaken till att man hamnar i ett sådant tillstånd överhuvudtaget?

De här frågorna och liknande, har jag, som varit sjukskriven under en längre tid för just en utmattningsdepression, fått ställda till mig många gånger. Frågorna har kommit från olika håll och från olika människor. För mig indikerar detta att det, förvånande nog, fortfarande råder en ganska stor okunskap, och tyvärr också en hel del fördomar kring diagnosen utbrändhet. Något som dessvärre, också kan lägger extra sten på bördan för den som drabbats. Eftersom min sjukskrivning också har inneburit tillfällen för eftertankar och självreflektioner, vilka har varit en stor hjälp under resan tillbaka till arbetslivet, delar jag gärna med mig av tankar och erfarenheter för att ge lite stöd och tröst åt de som ” gått in i väggen”. Förhoppningsvis kan jag även belysa en del fördomar i mitt syfte att också minska dem.

Är ”utbrändhet”, ”utmattningssyndrom”, ”att gå i väggen” en modern företeelse?

Jag vill hävda, utan att göra anspråk på fakta grundade på vetenskapliga studier, och utan några historiska jämförelser, att vårt moderna samhällsklimat där stress, prestationskrav och personalinskränkningar så utbrett också genomsyrar våra arbetsplatser, gör utbrändheten till en modern diagnos. Otvetydigt relaterad till vad jag brukar kalla för ” obalanserade arbetsplatser”, en arbetsplats där jobbsituationen tar mer energi och glädje än vad den ger tillbaka. Liknande sjukdomsbild kan säkert spåras ganska långt bakåt i tiden, och kan sannolikt också relateras till den tidens livstilar.  Naturligtvis kan de bakomliggande, utlösande faktorerna vara olika och individuella och oberoende av tid och livsstil. Och självklart har vår livssituation, så som familjeliv, relationer och övrig hälsobild, en inte sällan stor betydelse för om vi utvecklar en utmattningsdepression eller ej.

Varför blir man utbränd och varför drabbas vissa medan andra klarar sig under samma omständigheter?

Min egen erfarenhet är att många som gått in i väggen inte så sällan varit högpresterande (inte så förvånande) och engagerade, känt arbetsglädje och trivts med sitt arbete fram till dess att förändringar som inneburit inte bara högre arbetsbelastning, med medföljande stress och trötthet, utan (bör särskilt påpekas ) också den frustration och förlorade arbetsglädje som det kan innebära att inte längre ha tid att kunna utföra ett gott arbete. Vilket kan upplevas som att ha blivit fråntagen viktiga arbetsredskap. Något som kan få betydande konsekvenser i till exempel ett vårdyrke i dagliga möten med människor. Naturligtvis kan man också, utan att vara i arbetslivet, på grund av problem och svårigheter, gå in i en utmattningsdepression då tillvaron faller samman. Jag vill inte heller bortse från den inverkan som självbild, samhällskultur och uppfostran kan ha på vårt sätt att se på en rimlig arbetsinsats/arbetsmiljö, vilket kan bli avgörande för både ett eventuellt insjuknande och dess förlopp och efterföljande rehabilitering.

Förmodade orsaker till att en del inte drabbas av utbrändhet, trots exponering i ” obalanserade ”arbetsmiljöer”, stress och hög arbetsbelastning, är dels, vars och ens individuella fysiska/ psykiska konstitution, vilken har betydelse för graden av sårbarhet inför olika påfrestningar under livet. Därtill kommer de faktorer som livshistorien med tidigare erfarenheter, övrig hälsa och helheten i livssituationen. Då inte enbart stress och hög arbetsbelastning behöver bli utlösande för en utbrändhet, är det i sammanhanget intressant att belysa det faktum att människor tycks kunna utveckla en större tolerans för stress i arbetsmiljöer där det råder ett i övrigt bra arbetsklimat med god sammanhållning, arbetsglädje och en tydlig känsla av inflytande och meningsfullhet i arbetsuppgifterna.

Råd till omgivningen vid utmattningsdiagnos

Respektera den sjukes känslor och tankar även om du själv inte förstår vad ett utmattningstillstånd innebär! Försök vara en god lyssnare om du behöver vara det. Ta hänsyn till de behov av lugn och avskildhet som den som gått in i väggen ofta har.

Stärk din vän/anhörig genom att peka på goda egenskaper, begåvningar och kompetens hon eller han besitter. Det kan bidra till att definiera och stärka en sviktande identitet vid ett kristillstånd.

Läs om utbrändhet och skaffa de kunskaper som kan stärka dig som stödjande anhörig. Inventera egna eventuella förutfattade meningar och fördomar kring företeelsen, arbeta med att genomskåda dem och gör dig sedan av med dessa så snart du kan.

Sprid dina nyvunna kunskaper och insikter vidare till andra. Och sist men inte minst: Fortsätt vara den goda vännen och medmänniskan och slösa med empati och inlevelse!

Råd till den som fått en utmattningsdiagnos

Det är inte, i något avseende, fel på dig, men däremot har det tyvärr numera blivit fel på många arbetsmiljöer.

Lägg därför inte någon skuld på dig själv för att du inte längre orkar med ditt jobb! Det visar däremot på att du är människa och klok nog att reagera när något är fel. Det bör du berömma dig själv för!

Ta bestämt, och en gång för alla, avstånd från den” förloraridentitet” som ibland kan ge sig tillkänna när man inte längre orkar med tillvaron. Påminn dig själv om att du HAR arbetat och kämpat och var stolt över dig själv din jobbhistoria och din kompetens!

Ta vara på din sjukskrivning och bara vila. Så småningom kommer du att känna att livet fortsätter fast det kan kännas som om marken under dina fötter försvunnit. Beröm dig själv för ditt mod att kunna stanna upp, be om hjälp och låta dig hjälpas!

Glöm inte att det ALLTID är en styrka och ALDRIG en svaghet att sätta ner foten när själen signalerar till kroppen att stanna upp! Lyssna till vad både kropp och själ vill säga dig, förmodligen har de länge försökt få din uppmärksamhet men inte lyckats.

Njut av att bara få tänka på dig själv utan krav och förväntningar utifrån. Var gärna i naturen och njut av skog och mark så fort du orkar ta dig ut. Naturen är en kravlös läkande miljö och en skön kontrast till stressmijöerna sä väl ute i det pulserande samhället som på stressiga arbetsplatser.

Umgås med egna eller andras djur, det är liksom naturvistelser både kravlöst och läkande. Ett djur kan intuitivt läsa av ditt hälsotillstånd och förhåller sig naturligt och klokt till det. Dessutom kan kommunikationen er emellan vara ordlös vilket kan upplevas skönt när man inte mår så bra.

Träna på att lyssna på tystnaden och känn att det finns ett lugn i den. När du så småningom finner ditt eget inre lugn och blir vän med det så kan det innebära ett fortsatt gott skydd mot just stress och oro överhuvudtaget i livet.  När du känner att du orkar, lyssna en liten stund på musik som du upplever rogivande, eller njut av att bara betrakta en vacker färgrik bild och fyll dina sinnen. Ta emot all den hjälp du kan få, men var noggrann med att personkemin med den vårdpersonal du kommer i kontakt med stämmer och känns bra.

Var öppen med dina tankar och känslor! Det hjälper och avlastar dig själv och det arbetar mot fördomar och okunskap.

Det finns en väg tillbaka!

Det kan ta tid, och bör ta tid, att läkas från en utbrändhet. Att snabbt vilja komma tillbaka och jobba bygger ingen varaktig väg tillbaka. Ta var på din sjukskrivning och försök lära känna dig själv lite mer på djupet. Se över dina vanor och mönster i livet. Betrakta din självbild, se över din självrespekt och din förmåga att kunna säga nej och sätta gränser. Vidga dina perspektiv genom att tydligare kunna se orsak och verkan i ditt sätt att leva och vara.

Det är inte ovanligt att man vid en utmattningsdepression också aktualiserar gammalt skräp i livets ryggsäck. Bli inte rädd för det. Säkert händer detta just för att du behöver städa upp på djupet innan du kan omorientera dig och staka ut en bra och farbar väg till ditt fortsatta liv.

Det finns en väg tillbaka ! Misströsta inte ! Tänk på att allt kan hända och att livet fortfarande står och väntar på dig därute ! Inte sällan går människor från kris till vis ! Dina erfarenheter från utbrändheten kan dig en god skjuts i din personliga utveckling och kanske kan du också hjälpa andra som drabbats. Varför inte bli en ”ambassadör” i krafter som vill arbeta med att skapa sunda goda utbrändhetspreventiva arbetsplatser genom att medvetandegöra kopplingarna till utmattningstillstånd och se vinsterna med att ” mota Olle i grind ”? Du är en tillgång med dina erfarenheter!

Kära ni alla, som liksom jag , genomgått eller just nu genomgår en rehabilitering efter utbrändhet, jag önskar er en härlig framtid och ett gott liv!

Tänk på att det finns en oförstörbar kärna inom oss alla som gör det möjligt att bli älskade och sedda för dem vi är, alldeles oberoende av vad vi gör eller presterar…!

                                                                                                                           

Är det här det samhälle vi vill ge i arv till våra barn?

" En  84-årig  kvinna kastade sig utför en balkong i samband med ett möte med en kommunal biståndsbedömare".
 Den här omskakande nyheten berörde mig och säkert många andra djupt i dag. Förberedelserna för fredagsmyset kändes plötsligt ganska oväsentligt, och jag började tänka kring vilket samhälle vi verkligen vill ha, och i vilket samhällsklimat vi egentligen vill leva. Cynismens och den krympande medmänsklighetens kalla vindar blåser allt hårdare, och vi tycks stå inför en oroande försämring av vårt samhällsklimat.

Vi lever onekligen i de många valmöjligheternas tid, och när vi helst önskar kan vi välja och bestämma oss för vad vi vill ha när det gäller till exempel teknik, varor och tjänster. Allt är möjligt, vi får det vill ha och blir oftast nöjda med det.
Men det märkliga är att när det gäller de verkligt betydande önskemålen i våra liv, som att få leva med sin livskamrat den sista tiden i livet, så är de paradoxalt nog inte alltid självklara, inte ens möjliga att tillgodose!

Den stackars förtvivlade damen, hon som inte längre lever och som inte fick komma till sin make och vara vid han sida på äldreboendet, hade under inte mindre än två års tid ansökt om hemtjänst och färdtjänst och också uttryckt sin oförmåga att kunna sköta sina sysslor i hemmet.
Kommunpersonalen säger sig inte ha känt till kvinnans kamp vilket är både upprörande och märkligt tycker jag.

Varje personalkategori som arbetar med äldre och äldrevårdsfrågor bör ha god blick för människors kroppsspråk och ha en bra känsla också för det outtalade, det som inte sägs, det subtila i möten med de människor som inte sällan också är deprimerade och frustrerade inför sin livssituation. Att bemöta äldre och hjälpbehövande kräver inte bara utbildning utan också en hög grad av mänsklig mognad och en förmåga att med inkännande och empati se och förstå människor och deras behov.

När det gäller de här felbedömningarna och bristerna i omsorger om personer som behöver bli respekterade förstådda och lyssnade på, så leder de ju ibland till sorg och tragik både för de drabbade och deras anhöriga. De ansvariga uttrycker tyvärr mer sällan mänskliga känslor inför det som hänt och deras kommentarer är ofta förutsägbara och ibland rent dumma och okloka.

Vill vi ha det så här egentligen? Är det här samhället som vi vill ge i arv till våra barn? Själv svarar jag ett tveklöst NEJ på den frågan och jag tycker att vi som samtycker bör protestera och bilda en sund och konstruktiv opinion mot allt det som bidrar till den här alltmer avhumaniserande samhällsutvecklingen.

Flera politiska partier med god vilja kämpar för ett mänskligare, och i flera bemärkelser mer hållbart samhälle, men stångar ofta sina pannor blodiga inför de ekonomi- och maktstrukturer som så olyckligt inte sällan dikterar villkoren för samhällets lagar och förordningar.

Men jag tror på droppen i havet, på kraften i den och på varje människas möjlighet att reagera på det som är fel och som gör ont mot människor och mot vårt samhälle. Och  som alltid, så måste varje förändring börja hos en själv, och varje ny dag är faktiskt en möjlighet att med vänlighet, solidaritet och medmänsklighet kunna göra världen bättre!

Jag tror minsann att mediasvenskan håller på att äta upp våra dialekter..!

Saken är den att jag nog alltid varit förtjust i dialekter och ofta med stora öron  och stort nöje lagt märke till och memorerat olika dialektord och uttryck. Min kära mamma var en begåvning på att pricksäkert återge just dialekter, en gåva som förvisso inte gått i arv till mig men väl till min dotter Johanna.

Jag tycker om att kunna höra, eller åtminstone kunna tycka mig höra, var ifrån i landet människor kommer, och jag blir faktiskt varm i hjärtat när någon frågar mig om jag är småländska, och till och med ibland undrar om jag kommer från Hultsfred/ Målillatrakten, vilket ju är alldeles riktigt.
När jag var barn så hörde jag släkten benämna personer som " Alf i Berga", Karin i Vimmerby" eller "Janne i Vetlanda". En på den tiden ganska utbredd företeelse som var så väl sakligt och geografiskt upplysande, som personlig och rolig. Och alla de här släktingarna hade förstås olika dialekter och olika uttal av ord till min stora förtjusning.

Dialekter, detta urgamla miljöarv, ligger nära våra känslor och våra hjärtan, den saken är för mig glasklar. Och lika glasklart blir då sambandet mellan upplevelsen av en stark engagerande känsla, och upphämtningen av en "gammal" bortträngd och kanske förkastad dialekt. Jag är nog inte ensam om att ha lagt märke till människor som när de är riktigt glada, upprörda eller arga hämtar kraft och styrka ur det som är genuint och känslofyllt, det som är grunden i varje människas språkhistoria, den dialekt som vi en gång lärde oss tala som barn.

Men vad är det som har hänt med våra dialekter egentligen? Allt oftare lägger jag till min förvåning märke till att unga människor sällan talar den dialekt som man kunde förvänta sig med tanke på var de har vuxit upp och att föräldrarna talar en tydlig lokal dialekt. Visst förstår jag att till exempel den geografiska rörligheten bland människor i dag är stor, och att språket av naturen är och ska vara levande och föränderligt, men jag tror att medias språk, dess genomslagskraft och ständiga tillgänglighet är något som bidrar till att det, särskilt bland unga inte längre alltid anses rumsrent och fint att tala dialekt.

Den här av mig förmodade kopplingen är väl ingen särskilt avancerad eller ens ny teori, men det är för mig lite av en paradox att likriktningen, även den språkliga, är så framgångsrik i vår så individualistiska tid.
Nog blir det lite tråkigt när så många talar en modifierad Stockholmska( kanske i tro att det är "coolt") och dessutom  så ofta använder så många förutsägbara slitna modeuttryck. Det blir nästan stereotypt.

Jag tycker att vi med stolthet ska värna om och skydda våra härliga mustiga dialekter som på ett trevligt och naturligt sätt talar om var ifrån vi kommer och var vår språkliga vagga stod! Dialekter är en tillgång och ett värdefullt miljöarv som bör uppvärderas och användas som det språkliga guld de är!

Att vara varandras lärare och varandras elever... jag tycker om den tanken.

De senaste dagarna har jag haft förmånen av att få möta många fina och vänliga människor. Det är bara så att jag går i gång på vänlighet. Jag får energi och blir glad,  och känner att det ännu finns hopp för den här ganska oroliga världen.
Och de dagar då jag själv har lyckats glädja eller uppmuntra en människa är glada dagar, dagar som ofta genererar en god nattsömn och en skön vila.

Men mellanmänskliga möten är inte alltid okomplicerade och enkla, ibland inte ens särskilt trevliga. Och inte befinner man sig alltid på toppen av sin sociala förmåga, så är det bara, för man är ju människa.
Då och då möter man personer som man inte riktigt förstår sig på, får svårt att förhålla sig till och ibland retar upp sig på.

Vid närmare eftertanke så förstår man att det finns en sorts Gudomlig rättvisa i det där... Jag tror helt enkelt att vi möter de sociala utmaningar som vi behöver ha för att kunna lära oss mer om varandra, och i bästa fall blir sekundärvinsten den att vi kan öka vår självkännedom genom att spegla oss i andra människor. För vi är nog mer lika än vi ibland kan tro, trots de olikheter som vi kan uppleva. Och jag vill tro att vi alla är sammanlänkade med allt det andra som lever,växer och andas. Och genom den tanken kan jag också känna ett större ansvar för själva "levandet"- livsuppgiften.

Så numera försöker jag, men jag säger inte att jag alltid lyckas, att se de där mötena med människor som jag
inte känner mig helt bekväm med, som en utmaning, som en nyttig läxa..Ett tillfälle till träning i inkännande och förståelse, och inte minst en nyttig övning i tolerans och respekt i förhållandet till den som inte lever, tänker eller tycker som jag.

Och alldeles säkert ger jag själv genom mitt sätt att vara, och inte vara, mina medmänniskor de sociala utmaningar de behöver för utvecklas och komma vidare. Det är just det som jag vill inbegripa i den Gudomliga rättvisan. Vi blir genom den varandras lärare och varandras elever.
Jag tycker om den tanken.