Exempel på sådant jag inte imponeras av..

Ännu en hänförande majskymning har dragit täcket över sig och övergått i det där nästanmörkret, som nätterna nu börjar bli allt mer.
De över förväntan goda rågbullar som jag, denna helgdag till trots, slog till och bakade ligger nu och väntar på inflyttning i frysen. Jag tillhör de där kvälls-och- nattmänniskorna hos vilka energiflödet tycks nå sitt maximum  när dagen är slut och allt är tyst och lugnt, till och med jag...

Så nu sitter jag här och funderar, mest över två saker som jag läst om och hört i dag: Hur måttligt imponerad jag är över de människor som, i och för sig helt riktigt, säger sig kämpa för fred, men som i solidaritet med utsatta grupper tar sig för att kasta sten för att uppnå sina syften. Och som dessutom anser att detta märkliga beteende är ett uttryck för civilkurage...!

Den definitionen på civilkurage har jag svårt att ta på allvar helt enkelt. Men min definition på stenkastning är våld och våldsamhet. Men vad som är verkligt allvarligt däremot, är den häpnadsväckande och intill ren dumhet gränsande inkonsekvens som det är att tillgripa det våld som stenkastning med uppenbar risk för att allvarligt skada andra ju är, och samtidigt säga sig arbeta för fred och ett fredligare samhälle. Den bakomliggande ideologin och dess utövare förtjänar en rejäl revidering och det snarast!

Och så var det där med den unga kvinnan, nybliven mamma, som efter två veckors amning med normal tillgång på mjölk tyckte att det började bli för jobbigt! Med all respekt för de olika förekommande fall där mamman faktiskt inte kan amma sitt barn, av skäl som sjukdom, medicinering eller liknande. Men att sluta med något som är så naturbra för ett barn med motiveringen att man tycker det är jobbigt och att man inte vill gå ur sin bekvämlighetszon, det är för mig väl magstarkt!

Det får mig att tänka på 1700-talets och 1800 talets överklasskvinnor som överlät amningen av sina barn till särskilda ammor. Vi skriver nu 2013 och amningens klara fördelar har väl, vill man tro, fått sitt genomslag bland människor. Och har man fått den gåva som det är att få ett barn så bör man nog redan före, kalkylera med att föräldraskapet sannolikt kommer att innebära att man måste sätta barnet i första rummet och som förälder vara allt annat än självisk!


Ja, det är för mig som för andra, vissa saker imponeras jag helt enkelt inte av...

Det händer ibland att man av bara farten snubblar på sin egen "duktighet"...

Jag tror att man i nästan alla yrken där man arbetar med människor i sin strävan efter att vara professionell och "duktig," inte alltid ser individers inneboende krafter och tillgängliga resurser.
Det faktum att vi så ofta måste jobba snabbt och effektivt tror jag gör att vi ibland faktiskt överskattar betydelsen av vår invanda proffsighet. Rutiner och trygga jobbstrategier riskerar att göra oss så duktiga att vi kanske missar att se människors möjligheter att klara saker på egen hand och då tar vi ju ifrån dem möjligheten att kunna faktiskt stärkas av det.
Det är som om vi  då och då av bara farten snubblar på vår egen "duktighet". Detta är förvisso helt mänskligt men det tål att tänkas på...

Det verkar som om livet är så vist inrättat att det då och då ger oss möjligheten att stanna upp och få tid för en och annan eftertanke.
För nu 26 år sedan skrev jag den här dikten efter att en av våra "tanter" på sjukhemmet lämnat oss.

                                              Tankar efteråt

Jag minns vårt första möte, du sa att prästkragen var din älsklingsblomma och att kalvstek var din stora förtjusning.
Du hade så vackra ögon. Intensivt blå, alldeles klara och svagt pärlemorskimrande.
Din blick varav livet alldeles omärkt, som om tiden låtit skona den, utan att lämna några spår.

Säg hur mycket av dina ögons klarhet har jag "vårdat" bort?
Hur mycket av dina blå ögons sällsynta skimmer gjorde jag osynligt genom att vara "duktig och sköta mitt jobb"?

Hela din böjda, vaggande gumgestalt med det runda huvudets hårfläta lik en silverkrona, utstrålade mogen värdighet. Hur stor del av denna värdighet har jag  berövat dig, allt för ivrig med att "hjälpa till"?
Du hade outsinliga källor av liverfarenhet, så mycket att berätta och med ditt sunda förnuft så många
goda råd att ge.

Du var så märkligt stilla och tyst den sista tiden, förstummad som om orden tagit slut.
Delar av din tystnad, så till bredden fylld av uppgivenhet, har jag skuld uti.
Jag borde stannat hos dig oftare, suttit vid din sida, lyssnat på dig mer.
Nu stryker jag din vissnande kind en sista gång. Din kämpande puls har alldeles nyss, likt en sommarfjärils
lätta vingefladder, nu runnit ut i den nästan förnimbara evigheten.

Varligt sluter jag dina vackra ögon...
Jag kammar ditt hår för sista gången, låter silverflätan vila mot din ännu varma kind.
Betraktar ett uttryck av samlad frid i ditt fårade ansikte.
Ser med ömhet, din vita kofta hänga på stolen bredvid. Din röda pelargon i fönstrets vårljus tycks rödare
än förut.
Som om döden gjort det levande mer tydligt och klart, mer starkt och intensivt.

Jag håller din lilla tunna vita hand i min, tänker med vördnad på ditt långa liv och på det avtryck som du
lämnat på vår jord.
Och jag önskar och ber att evigheten ska vara fylld av prästkragar och grönskande ängar,
och att det där ska serveras dig den allra godaste kalvstek...

Hallå där mänskligheten...!

En välkänd och mycket erfaren musiker och artist, blev nyligen intervjuad i TV av en inte särskilt begåvad reporter. Artisten hade släppt en ny skiva och skulle än en gång ut och turnera.Reportern drog sig inte för att fråga om den glada musikern i 60-års åldern inte hade några planer på dra sig tillbaka, hur länge han kunde tänkas hålla på, och om den här skivan möjligen var den sista.
 Av fullt förståeliga skäl blev artisten något irriterad, och när inslaget började nå sitt slut hade hans blick antagit en färgskiftning som påminde lite om mogen avokado. "Skäms på dig slyngel!" Tänkte jag och blängde mot TV-rutan.

 Till och med den som tror att världshistorien började med hans generation, borde kunna imponeras och känna respekt för en musiker med det musikaliska CV som det var fråga om i det här fallet. Vi har väl aldrig förut haft så många ungdomliga, aktiva och multifunktionella äldre som nu i vårt samhälle, men samtidigt frodas det åldersförakt som visar sig både här och där i våra liv. Den är förstås ingen lättsmält kombination den där utbredda glorifieringen och hyllandet av ungdomlig skönhet, den perfekta kroppen, och den sanning som säger att kroppen faktiskt måste åldras och förändras och vi med den.

 Utseende går numera ofta före erfarenhet.Det är nog ingen slump att TV-reklamens tandläkare är unga och "ser bra ut", och att de äldre med gråa hår och lite högst naturliga rynkor och många rotfyllningar i yrkesbagaget, mera sällan får representera sitt skrå i rutan. Det är inte så dumt att få bli äldre tänker jag. En av fördelarna är ju tveklöst att få leva och hänga med, särskilt med tanke på alternativet som man ju inte vet så mycket om. Nog tycker jag att det är dags att uppvärdera just ålder och erfarenhet, och den klokhet som ofta följer med ett längre liv och många genomlevda dagar. För hallå där mänskligheten!Det får inte bli med oss som med tekniken, en rasande värdeminskning med stigande ålder!! .

Just så är livet...

I nattens drömmar reser man för det mesta både fort och lätt. Och det verkar som om hjärnan och känslominnet har lättare att gör selektiva val av destination medan kroppen sover, och inte kan komplicera det hela.
Ofta återser man i drömmen platser, miljöer och människor till vilka man lätt kan associera de glada minnen och lyckliga goda dagar som man en gång har upplevt.

Mardrömmarna dyker ju förstås också upp, dem slipper man inte, men de har förmodligen sin betydelse för alldeles nödvändiga bearbetningar av mindre trevliga erfarenheter. Och då inte minst, för det som vi människor upplever så obehagligt att vi sopat det under mattan, och som då kan bli förträngda, och till och med förnekade känslor djupt där inom oss.

Jag har sedan ganska länge en ofta återkommande dröm. Ganska snart förstod jag att den hade något att säga mig. De återkommande drömmarna har inte så sällan något att säga oss, och de hastiga, flyende ibland symboliska bilderna, kan tala till oss om vi är beredda att "lyssna" till dem.

I min dröm återser jag alltid lika hjärtans glad, uppspelt och förväntansfull, min gamla arbetsplats vid det sjukhem i Målilla som nu är nedlagt sedan flera år. Jag står där i min nuvarande ålder i olika salar och rum, och bara känner hur mycket jag älskar, och alltid älskat det gamla fina huset som en gång var ett sanatorium. Jag återupplever livligt och starkt den trygghet och kontinuitet, som de gamla väggarna förmedlat under alla mina arbetsdagar där.

Vissa gånger i vissa drömmar, befinner jag mig i en större personalgrupp där alla är unga och de jobbar snabbt och  energiskt med samma arbetsuppgifter som jag en gång gjorde på samma plats. Eftersom jag tycker att det är så roligt att se, så börjar jag berätta om hur det var "på min tid" vilka förhållanden som rådde då, vilka hjälpmedel vi hade, och vilken arbetsglädje vi som jobbade kunde känna vid den tiden.
De för mig okända vårdjobbarna verkar måttligt intresserade av vad jag har att berätta om det som en gång varit, och ser leende och med ett visst överseende på mig.

Men den här attityden har jag i drömmen inget som helst problem med, så jag går helt enkelt och tar reda på en omgång arbetskläder och undrar om det inte är läge att jag börjar jobba här igen, det är ju så gammalt och vant allting... det kan väl inte vara något som hindrar..?

I nästa drömsekvens står jag där så snopen beredd att börja jobba och ta hand om de gamla, men nu är jag plötsligt alldeles ensam och inte en människa är synlig. Det är tyst och tomt,och det känns som om jag varit på bio och sett en gammal välkänd film där eftertexten nu lite sorgligt rullar fram och filmmusiken tonar ut, medan jag något besviken reser mig och går ut.

När jag kommer ut i solljuset befinner jag mig nu på en helt annan plats, och i en annan sinnesstämning.
De gamla minnena från de fina  åren på sjukhemmet har liksom lagt sig till ro, och jag känner tacksamhet för det som varit. Jag har blicken stadigt riktad framåt, mot den framtid till vilken historien nu har lagt sin betydelse.

Och när drömmen sedan slutar har jag nu förstått vad den vill säga mig: Var sak, varje skeende, har sin tid i livet. Och där några människor slutar, där tar andra vid. Just så är livet...

Allting har ett slut och inget varar för evigt...

Det där med tillvarons slut och alltings ändlighet, det har jag funderat en del på. Jag tycker att det är svårt att gå förbi det faktum att det är så det är, utan ett rejält stopp och ett stort frågetecken. Det har blivit flera stopp och en del frågetecken för mig när det gäller det här. Jag tycker nämligen om att utforska de här områdena i livets spännande landskap.

För ett mycket litet barn är nog sannolikt världen alldeles lagom stor, inte särskilt begriplig, men nödvändigt trygg. Vällingen i flaskan tar slut, men det kommer nya vällingflaskor, den lilla kroppen fryser, men får värme och kärlek när den behöver. I den tilliten vilar av naturen ett barn utan oro, så måste det vara och så borde det alltid få vara.

Jag minns när jag själv som 3- 4- åring ibland mumsade mitt favoritgodis och hur det kändes när sista biten fanns i magen och påsen var tom. Det var inte så roligt minsann, men man tröstade sig med att det fanns mycket godis kvar i affären och antagligen också på andra ställen ute i världen.
Inte tänkte man annat än att sommarens blommor eller vinterns skridskois skulle återkomma, finnas där för alltid. Samma känsla hade man inför mamma och pappa, och mor- och farföräldrar, de bara fanns där, och skulle väl alltid finnas. Just så måste det förstås få vara för ett uppväxande barn, den sanna bilden av livet måste visa sig långsamt och i takt med utvecklingen av barnets växande  mognad och förstånd .

Död och förlust är svåra företeelser och särskilt för ett barn. När min allra första, och mycket älskade hund Centhy dog var jag 9 år. Sorgen efter min vovve och bästa vän, arbetade sej hård och kall genom min förtvivlade barnakropp. Det var vid det här tillfället som jag nog på allvar började förstå att djur och människor kunde dö och tas i från mig. Den insikten var smärtsam för mig.

Som tonåring dras man naturligt och gärna till de "stora frågorna". Jag minns kvällar och ibland halva nätter, då jag i sällskap med kamrater talade om existensens mysterier, döden och livet, och tillvarons egentliga mening. Det är som om tonåren ställer de tyngre frågorna på sin spets och tydliggör dem. Jag tror att det är viktigt och alldeles nödvändigt för en ung människa i brytningsåldern att få ställa de här frågorna.

Så kommer vuxenlivet och med det utbildning och arbete, och tiden för familjebildning. För mig var den här tiden, liksom för de flesta andra, en tid fylld av praktiskt liv och  konkret vardag där det inte var läge för så mycket grubblerier kring de "stora frågorna". Man var förälder, man var frisk och hade ett meningsfullt jobb, och det var mirakler nog.

Som 55- plussare är det som man gör en retroaktiv översyn av det hittills levda livet. Man har mist eller mister nära och kära av den föregående generationen, och man börjar av naturliga skäl aktualisera de stora livsfrågorna och det välgörande allvaret kommer allt närmare.

Vid det här laget vet man att allting faktiskt har ett slut och att inget varar för alltid. Så är det bara. Vad som kommer efter det som var livet, är vars och ens egen uppfattning och tolkning. Så måste det också få vara.

Allting har ett slut och inget varar för evigt. Men allting varar så länge det pågår, det är gott nog tycker jag. Men det gäller att ta vara på livets dagar och på glädjen när den far förbi  ...!

Människor som har den, den där rätta sociala kompetensen...

Man möter dem  då och då, de där människorna som har den . Den rätta sociala kompetensen.
Och jag tänker då inte på dem som är bra på att prata på,framträda och lägga ut texten ( vilka ofta nog så felaktigt, uppfattas och vill uppfattas, som sociala) men som inte alltid gillar läget när någon annan i ett sällskap vill ta till orda.
Nej, jag vill uppmärksamma alla de beundransvärda och alldeles genuint socialt begåvade personer, som i ett bredspektrum av tänkbara sociala situationer fungerar inte bara som isbrytare, utan också som energi- och kraftgivare till sin omgivning.

De här värdefulla medmänniskorna behärskar till fullo lyssnandets svåra konst och har förmågan att skapa samtalsrum där ingen blir glömd eller utanför. Och de tycks redan från början ha med sig ett äkta intresse för människor som gör att de får andra att öppna sig och känna sig socialt obesvärade.
De sociala isbrytarna är dessutom trygga nog att låta någon annan få spela första fiolen i den sociala orkestern, bli lyssnad på och få tala till punkt.

Något av det mest imponerande med dem som är socialt kompetenta på riktigt, är att de ofta är så bra på att verkligen se, uppmärksamma  och bekräfta sin omgivning utan att göra skillnad på människor.
Och så är det där med att det lyser omkring dem, det går inte att komma ifrån faktiskt. Socialt begåvade personer, om de är på riktigt, för inte sällan med sig något ljust, något gott in i de mellanmänskliga mötena och de berikar det sociala livet!

Social kompetens är ett nästan utnött och numera ganska luddigt urvattnat begrepp, som förtjänar att uppgraderas till dess egentliga innebörd, som är och borde vara: Förmågan att på ett osjälviskt sätt vara välfungerande i interaktionen med medmänniskor.

Att det ska va så svårt, det där med koden till klimakterieporten...

Hoppsan! Så var man då framme vid den punkt på livets sträcka då man lätt förvånad upptäcker att man väldigt mycket börjar likna de där små runda tanterna som i ens barndom såg ut som om dom  när som helst skulle kunna gå och ramla omkull av ålderssvaghet.Såna tanter som man neg både djupt och respektfullt för...

Jag kan väl inte påstå att jag har nån direkt stridsberedskap mot det naturliga åldrandet, men det har  gått fort vill jag lova! Tant eller kärring, kalla det vad du vill, men det är nåt skumt nåt obekvämt, för att inte säga obekant, med hela utstrålningen numera. När hände det här? Jag inte vet jag, och det är jag faktiskt lite sur för. Man borde väl ändå få nån liten avisering innan det hela snurrar igång!

Putmage, eller snarare strutmage, kalkonhals och dubbelhaka. Och som om det inte räckte, ett humör som inte sällan galopperar mellan hybris och självförakt. Där emellan en del opassande skratt och tårar ur respektive outsinlig källa. Och så värmevallningarna! Rouget kan man numera glömma, för nu står man där lika ofrivilligt rodnande och svettig som på skoldansen 1970! Tyvärr, ibland lika skärrad och osäker också.

Vad gör man då när man står där vid den stora klimakterieporten och inte kan koden? Ja inte vet jag. Hör och häpna, det har jag ännu inte listat ut! Jag försöker  fortfarande erövra en siffra i taget. Allt medan jag med alla medel ( än så länge inga otillåtna...) försöker hitta en hanterbar balans mellan min inutiboende 15-åring som ibland vill bråka och vara besvärlig, och den utanpåboende 58-åring, som vill vara go och glad och lugn, men som med sin känsloinkontinens inte sällan storgråter för minsta petitess. Samma 58-åring vill dessutom besvärande ofta bara lägga sej ner och dö för att livet blivit så svettigt och jobbigt.

Det här med klimakteriet är ett riktigt hästjobb och tar ibland det mesta av ens kraft. Så man får ju trösta sej lite. För mej funkar det hyfsat bra med hälsopiller och fullkornsbröd. Det styr, i någon mån, upp balansen mellan ytterligheterna i den här svett - och svull-cirkusen. Ett par rejäla skivor av nåt lyxigt fiberbröd, ger i bästa fall, tantoron ett par rejäla örfilar så den håller sej på mattan  ett tag. Och så Omega- 3 tabletter, det är nåt för en gammal garvad hypokondriker med återkommande symtom på svår hjärtsjukdom! Sen ska jag väl inte sticka under stol med att jag konsumerar en och annan chokladbit... för det är ju också nyttigt...

Ja vad gör man då, mer än halvsekelgammal när hormonerna,eller snarare frånvaron av desamma, med ett stadigt grepp kastat en tillbaka till de pubertala markerna igen, och man står där lika identitetssökande och förvirrad som då, strax efter konfirmationen...?

Jo, man sätter sig ner, tar av dom rödbågade och torkar kärringsvetten ur den halvrynkiga panna som inte ens Helena Rubinstein längre kan hjälpa. Så drömmer man sej bort, för i drömmen är allting möjligt! Där är det helt okey att göra ett nedslag i 1960- talet. Öppna dörren ( aldrig några problem med koden) till Hildings grillkiosk i Målilla, och upptäcka att jukeboxen fortfarande spelar
A place in the sun med Stevie Wonder!  Det är mer än bra tycker jag!

Men jag har på känn att det ännu kommer dagar då varken Stevie Wonder, choklad eller fullkornsbröd hjälper mot tantålderns missmod. Vad gör man då? Ja inte vet jag, men jag lovar höra av mej när jag fixat koden...