Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

lördag 8 juli 2017

Bakom mycket psykosomatiskt illamående och missbruk ligger ångest och rädslor inför liv och död...

Jag har under mitt liv haft en del kontakter med människor som haft missbruk och med såna som dagligen och stundligen lever, eller snarare försöker leva, med det vi kallar psykiska problem. Och bakom en ibland hård, tuff och avstängd attityd har jag, genom att vara lyssnande, fördomsfri och respektfull, så många gånger funnit spillrorna av en mycket mjuk och snäll, i grunden osjälvisk men inte sällan högkänslig, sårbar person. En människospillra som djupt där inom sig inget hellre vill, än att bli fri från sitt missbruk, göra rätt för sig och som drömmer om riktig gemenskap, och som både vill ge och ta emot kärlek. Sorgligt ofta har de här människorna också fötts in i lidanden, missbruk och otrygghet som givit dem många skador och oläkta sår. Och jag ömmar så för dessa arma människor...!

Jag har sett dem bli tårögda av att bli vänligt bemötta, sedda, kramade och lyssnade på. Jag har sett en ljusgnista tändas i deras ögon när jag bett dem berätta om oftast få lyckliga, men så dyrbara minnen från barndomen, jag har sett människan och det lilla svikna barnet i dem och blivit djupt berörd! Och jag har tyckt mig förstå ett och annat om sammanhang, och om orsak och verkan i en människas liv, och jag är tacksam för det för det har givit mig både insikter och en del kunskaper.

 Min övertygelse är att bakom mycket av missbruk, tvångsmässiga vanor och livsmönster, depressioner, ibland permanent oro och annan psykosomatisk ohälsa, ligger en svår ångest och en ibland förlamande rädsla inför inför livets yttersta, kärva och ofrånkomliga villkor. Inför det mest demokratiska och rättvisa villkor som ingen av oss kommer undan: Livets ändlighet och att vi en gång ska skiljas från varandra. Och att vi lever NU en stund på jorden, men att vi en gång alla ska dö och sluta våra ögonlock. Och vad som händer mellan de här två stationerna, och när resan tar slut, det har vi lyckligtvis ingen aning om, det står helt enkelt bortom vår kontroll....

Och för en skadad mycket känslig människa kan livets hårda, icke förhandlingsbara villkor bli för mycket och oöverstigligt svåra, och då kan droger och missbruk, av olika slag, kännas som det enda skyddet och en den bedövning som för några timmar kan tysta livsångestens kalla, metalliska röst. Det här bör vi vara klara över och helst förstå helheten, när vi ser och förhåller oss till vad vi ofta slarvigt kallar, (och som jag tycker så illa om) "knarkare" och "tokstollar", för den kunskapen  är, som jag tror, den enda djupgående och varaktiga förståelsen och bästa hjälpen, både som medmänniskor och i missbruksvården, vi kan ge de här människorna, av vilka vi själva lika gärna kunde ha varit en av....

Och kanske slår ett faktum av den här kalibern hårdare på oss nutida trygghetsberoende människor vars tillvaro i stort sett går ut på att ha just KONTROLL - stenkoll , planering och förutseende vad gäller så mycket...?
För saker händer omkring oss, människor blir sjuka och dör, olyckor och krig pågår världen kring. Men så länge det inte är direkt kopplat till oss själva och våra familjer så kan vi lättare slå det sorgliga ifrån oss, och lite blunda iför tillvarons  ändlighet och det att villkoren inte är förhandlingsbara. Och efter ett tag är man på banan igen efter att ha stängt dörren till de där dystra rummen. Så måste det få vara för vi kan rimligen inte gå omkring och tänka på döden  hela tiden, för vi är ju faktiskt här för att leva ett liv!

Äldre tiders människor i jordbrukssamhället fick dagligen bland djuren och naturen stå öga mot öga med livets hårda villkor när djur dog, när skörden slog fel och när maten inte räckte, och inte sällan dog barn vid födseln eller som små när de just börjat sin livsresa. Det är inte svårt att förstå att det här nog gjorde människor mer ödmjuka och tacksamma, och framför allt mer realistiska och klarsynta inför att livet är dyrbart och att det kan ta slut - när som helst. Och det tror jag var en sund och bra inställning som jordade människor och fick dem att stå med båda fötterna på jorden och med huvudet mot himlen i dubbel bemärkelse... Mot något större, något mäktigare i vars händer man lade sin tilltro till att allt nog hade sin mening och sitt högre syfte. Och den tidens människor förstod mer än i dag tror jag, att människan inte mår bra av att ha kontroll på allt... det är nog inte menat så.

När kontrollen av olika skäl går förlorad, när vi blir sjuka, krisar, eller drabbas av sorg och svårigheter, det är DÅ som vi oftast står med näsan mot den vägg där bilden av livets villkor, ändligheten och döden står klar och uppenbar....Då kan det bli mycket svårt och sorgligt och ångest och oro, det är mänskligt. Men i det här vilar en möjlighet att skaffa sig en solid grundplatta som hjälper en vidare fram genom ett gott och glädjefullt liv mot just den bakgrunden att inget varar för evigt...

Och jag är säker på att det är rena hälsopreventionen att tugga i sig lite varje dag, men att inte låta det ta över, av den sannaste av sanningar: Livet tar en gång slut och det gäller att leva rätt  och riktigt och ta vara på alla möjligheter som det ger. Lita på att allting ordnar sig och att livet har sin plan och följer den, och att det sker alldeles utan min absoluta kontroll...! Och så att fatta och förstå att vi alla har OLIKA förutsättningar att möta och motstå svårigheter och att för en del är själva livsuppgiften i sig övermäktig...