söndag 12 april 2015

VAD ÄN LYCKA ÄR FÖR EN MÄNNISKA, SÅ KAN DEN VARA SKÖR !


I dag tänker jag kring ordet LYCKA.

I hur många böcker, berättelser och sagor, eller i verkliga livet har inte människor sökt efter den, desperat jagat den, äntligen hittat den men sorgligt förlorat den. Schabblat bort den, inte varit rädd om den, inte värdesatt den, inte kunnat definiera den, för att "lyckan" kanske inte visat sig vara den storartade, livsavgörande och varaktiga upplevelse som man hade föreställt sig att den skulle vara.

Jag kan tycka att lycka som begrepp och tillstånd inte så ofta är just definierat eller genomtänkt och faktiskt lite överskattat som sinnestillstånd. För vad är då LYCKA egentligen, och hur kan den normativt beskrivas i en utpräglad lyckokultur som vår? Den frågan är komplex och låter sig förstås inte så lätt besvaras, men Svaret måste ju då bli att det förstås är olika för varje människa vad som är upplevelsen av lycka. För att ta ett aktuellt exempel: För några tiggare som slagit läger vid en affär i närheten så vore antagligen  att slippa sova ute och en varaktig bostad, mat för dagen och bestående basal trygghet, en form av lycka. Medan den välbeställde, med höga inkomster och ett hem där inget materiellt saknas, faktiskt kan ha svårare att hitta känslan av att vara bestående lycklig, och som då fortsätter att söka efter nya saker och upplevelser för att kunna känna tillfredsställelse och harmoni i livet, och kanske är just det en form av jakt på en lycka som man förmodligen inte kan känna igen när man möter den... Och säkert är definitionen av lycka också kopplad till tid och tidsanda, och just därför är man nog i vår tid mer förväntat "lycklig" om man lyckas i livet och inte tar av sig prestationskostymen utan kämpar på.

Men för mig är lycka något mer sällsynt, lite som en ovanlig blomma, som  när den visar sig, liksom blänker till, glittrar och ger ett härligt sug i magen, men som talar om för mig att den finns men inte är ensam herre på täppan, inte är avgörande för våra liv. Utan mer en bekräftelse på att huvudspåret, vägen fram, och själva "levandet" är det som betyder något .Det där att hålla och fungera som människa, att kunna greppa allt det roliga och spännande som far förbi varje dag, ta sig tid och verkligen bekanta sig med det. Att heller inte ta avstånd från det svåra och jobbiga, utan att försöka leva fullt ut i alla de skiftningar och tonarter som livet faktiskt har, att hålla ut och känna tillit. För det tycks ge en styrka och en vardagsglädje som gör att vi inte behöver vara "superlyckliga" och på topp hela tiden.

Och jag tror att jakten på lycka kan vara bedräglig på det viset att vi under resans gång kan förblindas av målet, och sitter där på "tåget", och missar så mycket roligt, fint och betydelsefullt som finns där under vägen just för att vi fortast möjligt vill fram mot den lycka som vi tror löser alla problem och knutar i våra liv...

Jag avstår helst från att jaga lyckan och njuter numera hellre av de mer hållbara,förutsägbara glädjekällorna i livet. Som att varje dag få äta min goda ostsmörgås och dricka mitt starka kaffe utan att fundera över hur jag, i ett nästa steg, runt nästa hörn, måste leta efter nya saker att erövra och kanske bli "lycklig" över.

Den högsta formen av glädje, harmoni och balans, och det som jag kallar lycka, men som inte alla äger, är ändå våra relationer, den ynnest som det är att  ha familj, vänner, barn och barnbarn, och förmågan att känslomässigt kunna knyta an och stå i förhållande till allt annat levande.

OCH VAD LYCKA ÄNDÅ ÄR FÖR EN MÄNNISKA , SÅ KAN DEN VARA SKÖR OCH DÄRFÖR SÅ VÄRDEFULL OCH DYRBAR...!

Runt omkring oss i vår vardag omges vi av människor som längtar och letar efter lyckan och harmonin, och av dem som redan funnit den, men som kanske för bara en kort stund får hålla den i sina händer... Därför tror jag att vi ska vara rädda om varandras " lyckor" och glädjeämnen och unna var och en, vad den har att glädja sig åt i stunden.  För det är lätt att förstöra för någon annan, att inte se hur dyrbar och kortvarig den verkliga glädjen i någons tillvaro kan vara...

Och nu, som avslutning på mina funderingar kring LYCKAN, historiens förmodat mest åtråvärda sinnestillstånd, några rader som finns på vår hallvägg och som är ett av mina absoluta favoritcitat:

" MÅ VI ALLA MINNAS
  ATT FARA VARLIGT FRAM MED DE OLYCKLIGA,
  OCH VARLIGAST DEN KORTA STUND DE ÄRO LYCKLIGA"

Ur "Jonas och Helen",
en roman av Hjalmar Bergman från 1926.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar