måndag 6 april 2015

EN DAG NÄR JAG ÄR LITE LEDSEN OCH VEMODIG - IGEN...

Jag vet att jag är tjatig och och skriver och " rer" om än det ena och än det andra. Men saken är den att jag drivs av det bränslet, får min kraft och hittar min motor i det, i orden och att tömma mig på tankar och känslor. Inte vet jag hur miljövänligt mitt bränsle är, men det är min mening att det ska vara det, och att jag inte ska reta upp någon med det jag har att säga, utan snarare kanske väcka en tanke, peka på något intressant, eller till och med, sprida lite glädje.

Ah, vad fasiken, jag är som jag är, och jag vill så gärna att andra också ska få vara som de är,  för det tjänar vi alla på, tror jag. Jag beundrar de människor som kan hålla känslor på avstånd och som liksom sätter upp handen inför tankar och teorier, och säger " stopp, jag är inte tillgänglig nu," och som har pondus och får dem att stanna där. Och som kan hålla världens elände på avstånd, och som förstår att det är svårt att ensam rädda världen. Jag imponeras av själva tekniken,och kan avundas det förmodade lugn och den ro som den nog för med sig. Men jag är ändå lite tvehågsen faktiskt, för i mitt fall, som den känsloinkontinenta, "stabilt depressiva med en och annan ljusglimt" jag är, så är det svårt att applicera den där tekniken på mig själv. För jag måste, på något underligt vis vara nära mina känslor, och innersta tankar för att riktigt kunna känna att jag lever. Låter det konstigt så är det för att det är konstigt och för att jag förmodligen är ännu konstigare... Och jag tror att en stor del av förklaringen ligger i min "högkänslighet" i min personlighet som väl uppfyller nästan alla kriterier för " High Sensitivity".

Först för några år sedan ramlade polletten på plats. Jag började förstå varför jag hela livet blivit så trött och utslagen av för många sociala kontakter och möten med människor, och varför jag alltid varit både ljus -och ljudkänslig, och för den delen känslig överlag. Och jag såg mer klart än förut vad som egentligen är bra för mig att göra, vara, och leva i. Sammanfattningen av det är kort och lyder: " Lugn och ro,  mycket kreativa, gärna lite utmanande tankar" och helst omgiven av djur och hyggliga, snälla människor". Det här kan tolkas som behov av skyddad verkstad, men se där skulle jag inte funka, för jag har alltid haft svårt för allt som har "klassrumskaraktär" och som har med trångt om utrymme för egna fria tankar att göra. Och det där lugnet måste både högkänsliga och "normalkänsliga" nog hitta i sig själva först, hur klyschigt det än kan låta.


Numera förstår jag att vi är många som är födda med den här sortens personlighet och  som har ett lite mindre skydd mot sinnesintryck, och som kanske ibland har en tendens att köra ut hela batteriet av energi och inlevelse under lite kortare tid än andra. Inte för att vi är bättre, mer fina eller ädlare än andra, utan för att vi helt enkelt funkar så, den här modellen är så konstruerad. Och några kompletterande reservdelar har jag då inte hittat än, så det är bara att jobba med den motor man har.

Det är inte ovanligt att högkänsliga, (vill vara noga med att inte använda ordet överkänsliga som tyvärr har en klart negativ klang), är intresserade av kreativa sysslor och ofta passar bra för det. Själv har jag alltid saknat kreativitet och fantasi där det inte har funnits, och det har saknats lite överallt faktiskt. Och om skolans matematikundervisning, på 60-talet hade varit mindre teoretisk, mindre stelbent och mer kreativ, så kanske till och med jag hade kunnat lära mig den matematik som jag, som normalbegåvad, borde ha kunnat lära mig, men som jag inte, till vissa delar, lärde mig. Inte för att jag var helt matematisk obildbar, utan snarare för att undervisningen saknade den luftighet och fantasi som får mig att förstå det som jag inte är så intresserad av.

Antagligen accentueras den här känsligheten på allvar och i grunden, genom otrygghet och besvärligheter i livet, och säkert blir den mindre besvärande om man, särskilt under uppväxten, omges av förståelse och fördomsfrihet. För mig har den faktiskt som jag sagt förut, varit till stor användbarhet i mitt vårdjobb, i utbildningar och i kontakter med andra människor, för jag har ibland lätt för att se hela bilden av t.ex en problematik eller i konflikter mellan människor och jag tycker om att kunna hjälpa där jag kan.

Jag tycker det är så oerhört viktigt att vi alla, öppet kan tala om de så kallade svagheter och begränsningar  som vi väl alla mer eller mindre har, och jag avskyr tanken på att någon enda ska behöva skämmas för sitt sätt att vara, eller för det de inte kan vara eller leva upp till. Så som alltid, förespråkar jag ÖPPENHET!
Nu ska jag trotsa dagens vemod med en skön strandpromenad, men först kastar jag mig för ett ögonblick lite lättsinnigt tillbaka till tonåren och lyssnar på fantastiska " Make Me An Island" med Joe Dolen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar