I dag tänker jag på begreppet villkorslös kärlek. Det är något verkligt vackert och nästan heligt, med tanken att man, som barnet, är älskat av sina föräldrar alldeles oavsett vad/ hur man gör, och vad som än händer. Och så är det nog i de allra flesta fall där dörren till hjärtat är öppen och just för att kärleken så uppenbart är den största kraften, och den som får oss att se betydelsen av försoning och förlåtelse, och som leder oss fram till tron på att människan i grunden är kapabel att komma till insikt, göra om och göra rätt, flera gånger.
Men är vi då alla värda att älskas, fast vi på olika sätt och olika mycket, lever fel och orätt gentemot världen, varandra eller mot oss själva? Och kan man verkligen ens känna den minsta sympati för t.ex en brottsling eller gärningsman som gjort ont mot någon annan? Och vem kan se försonande på en mördare? Och gäller den villkorslösa kärlekens lagar överhuvudtaget i de här mörka människolandskapen ?
De här frågorna tycker jag är intressanta och utmanande för synen på människan, och skulle kunna aktualiseras dagligen när vi så ofta i medier konfronteras med ondskan i världen.
För mig restes de här frågetecknen tidigt i tonåren eftersom jag var lite av en grubblare och tidigt fick se ondskan på nära håll. Jag kunde inte förstå den Gud som jag kände var kärleken, om han inte kunde ingripa och skydda från elaka människor, och jag hade många "allvarliga" samtal med honom inom mig när allt var som värst. I förtvivlan, och så många gånger knäppte jag mina händer och bad om hjälp inte bara för mig själv. Åren gick och saker hände, och jag fick anledning att tro att jag faktiskt var bönhörd. Men jag fortsatte att undra kring det där om inte kärleken ändå på något sätt var allomfattande, och om det kanske fanns en mening med att fortsätta leta efter en möjlig öppning för kärlek också hos dem som verkade utom all räddning för läkedom, bot och bättring, och som tycktes famla i blindo inför den mänskliga kärlekens redskap och möjligheter.
Jag har aldrig kunnat tro på något helvete, annat än det som vi själva sorgligt nog skapar för varandra här under våra liv på jorden. Däremot har jag en stark känsla av att den "himmel" som jag tror på, en gång väntar oss när vi har hängt av oss våra jordiska kostymer, är en alldeles ljuvlig plats, otroligt färgrik, och ett ställe där allt är kärlek... ett koncentrat av all mänsklig kärlek som ryms i kosmos oändliga rymder. En och annan tycker kanske att jag är naiv i min föreställning, - och" fine", säger jag då -, för det är precis det jag tror man måste vara för att kunna smälta in i de här tankarna och i den "barnsliga" tron på nåt större och mäktigare, och mer snällt och gott än det vi kan omfatta med våra rationella, "vuxna" sinnen.
Och så till det där med Förståelse, Försoning och Förlåtelse, tre viktiga ord vars innebörder i praktiken måste komma i just den här ordningen. Det är mänskligt och förståeligt att ibland i affekt tycka att grova brottslingar förtjänar livslångt fängelse, eller till och med att de inte längre har rätt att leva efter hemska övergrepp. Och många kan bara inte förlåta, än mindre förstå, fast brottslingar sonat sina brott och avtjänat sina straff. Men varför har vi så ofta långt till förlåtelse inför dem som behöver bli förlåtna och som behöver känna att de har någonting att förlora, något att vara rädda om i sina liv för att kunna sluta att göra illa andra? Vi glömmer bort att livet är nyckfullt och att det inte ger några garantier för vad som kan hända oss under resans gång. Och att vi själva faktiskt kan bli den som trampar snett, och som en dag står där och vill bli just, förstådd och förlåten....
Det är inte lätt, och ibland omöjligt att tycka om vissa människor, fast man försöker. Men är det inte så att just de här personerna som är svårast att acceptera, förstå eller älska, blir de allra bästa läromästarna och de största utmaningarna i våra liv? Och om man försöker utgå ifrån att alla, hur dumma och elaka de än må vara, har den där " öppningen" för att kunna ta emot lite vänlighet och kärlek, fast den blivit blockerad av någon anledning, så tror jag att det är bra. Och jag tror som sagt, att kärleken är det sanna botemedlet för det mesta, och då kan man förstå att de som behöver mest kärlek och förståelse måste vara de som helt saknar det här för egen del. Och utmaningen ligger då i att våga se det här och våga leva efter det, vilket är allt annat än lätt.
Är vi då alla, vad vi än gör, älskansvärda människor? Ja, fast det förmodligen är kontroversiellt att påstå det, så gör jag det. För jag tror att den oförstörbara kärnan inom alla, är mottagaren av den villkorslösa, förlåtande och allomfattande kärleken. Och när vi orkar förstå att också de hemskaste gärningar har sin förklaring, vilket inte betyder att acceptera onda gärningar, så blir det lättare att tro att vi alla är älskansvärda, och att de som är allra svårast att tycka om, är de som mest behöver människokärleken, för att själva kunna älska och kanske först då kunna förändra sina liv på riktigt...!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar