En gammal sliten konsumlokal står där längs vägen. Den har nu spelat ut sin roll, färgen har börjat flagna på allvar och ett rostigt cykelställ utanför vittnar om att här var en gång både liv och rörelse, men nu så sorgligt ruinerna av en plats och samlingspunkt där bara för några år sedan människor på orten köpte sin middagsmat, sin mjölk och sin tidning, träffades och bytte några ord och omtankar. En bit bort ser jag ett en gång fint och välsorterat apotek där röster, skratt och sorl samsades om utrymmet och säkert finns kvar sparade i de gamla väggarna, men som nu står där tomt och identitetsförvirrat med ledsna, gapande mörka fönsterrutor ut mot den gata där inte heller många människor längre syns till.
Ja, man behöver inte förflytta sig särskilt långt för att möta den en gång så levande och blomstrande landsbygden i varierande grader av sorgligt förfall. Och det är svårt tycker i alla fall jag, att inte bli ledsen och bekymrad och lite orolig över nästa drag i den här nedmonteringen av landsbygden. Och det är omöjligt att faktiskt inte känna ren sorg över de i gångna tider så väl fungerande instanserna, och den samhällsservice som fanns i mindre samhällen och byar, men som nu nästan är helt borta.
Är det här den processen, denna till synes skoningslösa nedmontering i en allt större omfattning, det som vi måste tänka oss som den konsekventa förändringen av glesbygden i fortsättningen? Ja, det mesta pekar ju faktiskt på det och då undrar jag förstås vad som händer med människorna som, trots allt, bor kvar och lever vidare i de här bygderna...?
Man skulle kunna tänka sig att det råder både missmod, uppgivenhet och till och med apati bland landsbygdens folk som ju blivit snuvade på så mycket. Men efter att ha både läst, sett och hört talas om så många exempel på den absoluta motsatsen och förstått att jag har fel så blir jag både glad, lätt förvånad, och mindre orolig för framtiden. För det visar sig att långt ifrån alla människor är resignerade eller förtvivlade, och allra minst är de initiativlösa, fast de körts över många gånger....!
Jag kan i min glädje, inte låta bli att se dem som små frälsningssoldater som så hängivet ser möjligheter och potentiella inkomstbringande verksamheter där, konstigt nog, inte många andra gör detsamma, och allra minst de politiker som väl borde ha ett mer tränat öga för just den iakttagelsen. Precis som Kajsa Warg " tar de vad de haver", vilket ofta är lika med mycket lite...och praktiserar klokhet som de sanna överlevnadskonstnärer de är och ofta är födda som. Med stor lojalitet och okuvlig vilja gör de som kaptenen på sin skuta: De stannar kvar, jobbar oförtrutet på med räddningsarbetet till "the bitter end" om så blir fallet, och de sviker inte sin bygd!
Och som en följd av det poppar den ena verksamheten efter den andra upp och slår en med häpnad över den kreativitet och uppfinningsrikedom som ligger bakom. Och varje nytt initiativ ger andra inspiration och blir också en starkt lysande lampa som visar den "större" omvärlden på att " vi finns, vi överlever, och vi kan och vi tänker inte ge oss".! Visst är det underbart med den filosofin och den samlade människostyrkan!
Det här är något att imponeras över och ta efter i andra sammanhang, för det visar i praktisk handling betydelsen av stolthet över det man har, att inte ge upp "inför övermakten," och att tillsammans är vi alltid starkare! Kanske är det så att de generationer som en gång med sina bara händer och med kärlek och omtanke om kommande generationer, byggde och vårdade den då växande blomstrande landsbygden ser de här goda krafterna i dag och står där på ett luddigt härligt moln och bara jublar, hejar på och klappar händerna.. det tror jag säker att de gör!
Stor uppskattning och min beundran till alla som, i motvind och med små resurser, kämpar för sin bygd, sina medmänniskor och dess överlevnad! Ni är alla så fantastiskt goda föredömen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar