tisdag 10 mars 2015

HEJ DÅ PAPPA... NU KAN JAG ÄNTLIGEN BEGRAVA DIG...!

Under större delen av mitt liv har jag besvärats av att känna mig smutsig och oren. Den känslan har inte varit förankrad i verkligheten, utan kommer från ett svårare och mer komplicerat problem  och sammanhang, långt ner i barndomen, så som många av de mer svårlösta problemen ofta gör för oss människor. Den här smutsen kändes oftast omöjlig att tvätta bort, och främst i de känsliga tonåren, men också upp i vuxen ålder, led jag dagligen av att tvångsmässigt behöva underkasta mig minutiösa rengöringsprocedurer, vilka alltid måste få ta sin tid och göras grundligt och omständligt. Jag var alltid oklanderligt ren och huden väl insmord och omskött. Men smutsig kände jag mig ändå... och bakom mina tvångshandlingar låg en mörk historia och mycket ångest.

Det tog många år, mycket tankearbete, och upprepade bearbetningar innan jag först förstod att jag inte var mer smutsig än någon annan, och att det orena var skador från min uppväxt och en högst naturlig reaktion på de svåra problem som min far hade med sig själv och sitt inre, och som han projicerade på sin omgivning, men främst på sin familj och där jag  ju alltid fanns. Det var inte mitt fel, inte mitt problem, och heller ingen annans. Orsaken låg i honom själv, i hans innersta. En plats dit han aldrig under hela sin, ganska korta levnad, kunde ta sig, inte heller med hjälp utifrån, för han var behandlingsresistent. Och man kan nog säga att han genom det och sin känslokyla, var dömd till det allra värsta : Att aldrig kunna ge kärlek och känslor på riktigt, att inte på djupet kunna knyta an till någon annan varelse, att bara söka ångestdämpande kickar och genom primitiv behovstillfredsställelse,  och utifrån sin egen svaghet, stärka sig med våld, och genom total kontroll av omgivningen.

Sådana här upplevelser, som så många andra också har genomlevt, kan inte gå spårlöst förbi, och hos ett känsligt barn kan då strategin bli att lyfta bort det otäcka, det smutsiga i tillvaron, och som jag gjorde, försöka skydda och avlasta sin mamma. Naturligtvis kan man då känna att det är svårt att bli riktigt "ren". Huden, som blir symbolen för skydd och försvar är skadad och barriären  utåt bruten. Det här stod, först som vuxen, klart för mig och mycket arbete för att restaurera mitt skydd och försvar återstod, men det skulle visa sig att det jobbet faktiskt var fullt möjligt att göra.

I mitt jobb har jag alltid känt att jag måste vara snäll och duktig, och helst för att vara nöjd med mig själv, ha oceaner av tålamod och förståelse. Ännu svårare har det varit att känna när andra inte varit nöjda med mig. Självbilden har varit bräcklig som ett skört spegelglas, och jag har tidvis fått bygga upp den här bilden på nytt varje dag, utifrån vad jag gjort, hur jag gjort, och om jag gjort det jag förväntades, mer sällan beroende på den jag faktiskt är, oberoende av allt annat. Det där har blivit så mycket bättre sedan jag blev äldre, men det finns fortfarande ett litet, numera blekt och inte längre så kraftfullt hjärnspöke, som då och då kan visa sig och ställa till det för mig. Något som jag tror andra också kan känna igen.

Många av barndomens dagar och nätter upplevde jag som bara vita och svarta sträck som for förbi, och depression och svårmod har kommit och gått. Bara mina barn och kreativa sysslor har fått mig att lyfta igen. Jag har lyckligtvis klarat mig från fällan att hamna i bitterhet och negativitet, Det är jag tacksam för. Från mamma fick jag ärva humorn och gåvan att också se det ljusa i livet och det har räddat mig så många gånger. Livet ( liven) blir ju olika för  oss alla, det är ett obestridligt faktum, och det finns alltid en förklaring, en orsak till nästan allt, om man bara väljer se det så.

För tjugotvå år sedan dog min pappa, jag ordnade hans begravning, valde en dikt som jag tror passade honom, och gav honom en anständig final. Men jag varken kunde eller ville vara där då, för han var och förblev den skräckinjagande främlingen, som aldrig blev min pappa på riktigt. Han fick sin begravning en blek vårvinterdag i mars, vid samma tid på året som han var född, och precis när ljuset återvänder. Och jag tänker att han behövde nog mycket ljus som den ogenomträngligt mörka människa han alltid var. Han var då död, begraven och borta för alltid trodde jag. Men han fortsatte länge att hemsöka mig i utdragna plågsamma mardrömmar där gamla ofta svårt smärtsamma scener spelades upp. Han framstod alldeles tydligt och mycket levande, och jag blev den lilla rädda flickan igen, hon som skulle rädda mamma, och hon som så patetiskt senare skulle försöka " rädda världen"...

Pappa, till slut insåg jag att jag, på riktigt, måste göra mig fri från dig och det förflutna, tvätta mig ren och begrava dig på riktigt, du som faktiskt var min pappa. Många, många skrivarstunder och, inte alltid så behagliga djuplodande tankar har det blivit, må du tro! Men nu äntligen kan jag begrava dig på riktigt, så att du inte längre kan nå mig och göra mig illa! Det känns mer än befriande! Och kanske har du själv nu äntligen fått ro där i det eviga kretsloppet...

Jag hoppas att du nu, har fått en god chans att tänka igenom ditt liv och vad du gjorde andra människor, och att du fått hjälp med läkning från de skador som du hade. Det har tagit många år, men nu kan jag förlåta dig, och lite mer förstå dig, men jag kan aldrig acceptera dina onda handlingar. Men jag önskar verkligen att du har lärt dig av dina felhandlingar, och att du kanske nästa gång, i nästa liv, kan bli en god och bra människa.

Så hej då pappa! Nu kan jag äntligen begrava dig...!

Och till alla andra som också genomlevt sådana här svåra upplevelser vill jag återigen säga att det går att bli hel och läkt igen, och det går att laga skyddsbarriärer och trasiga självbilder! Det är fullt möjligt att gå från känslan av att vara smutsbärare till att faktiskt kunna tycka om sig själv! Och det finns ingenting som hjälper så mycket som osjälviskhet, förlåtelse och kärleksfulla relationer. Det är den enda farbara vägen framåt mot en ny självbild och ett bra liv! För jag tror verkligen att meningen med livet är kärlek mellan människor!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar