söndag 12 oktober 2014

DEN SVÅRA KONSTEN ATT, UTAN DET YTTRE, TYCKA OM SIG SJÄLV PÅ RIKTIGT ...

Jag tillhör en generation som i barndomen, både där där hemma och ute i samhället, fick höra att
det var fel och egoistiskt att tycka om sig själv. Då riskerade man att bli " mallig" och i värsta fall bestående egenkär. Det var fult att skryta med sig själv och sina eventuella förtjänster eller framhålla bra egenskaper. Den här uppfattningen var ett arv buret under många generationer och våra föräldrar, deras föräldrar, och andra längre bakåt hade, de allra flesta av dem troligtvis utan några djupare reflektioner, antagit den här värderingen och som med mycket annat så blev den småningom en "sanning".

Vi har alla olika grader av medfödd sårbarhet och styrkor och tillsammans med livets erfarenheter börjar vi först i nedre tonåren skapa vår självbild. De där åren upplevde jag som jobbiga och min självbild var då ett ganska mörkt och bräckligt bygge. Visst tyckte jag att jag var " duktig" ibland men kände ofta att man skulle akta sig för att verka "mallig ". Hos de barn vars föräldrar var kloka och självständiga nog att ge sina barn beröm och uppmuntran utan ängslan för att avvika från normen och göra "fel", växte naturligtvis självförtroende och självkänsla på ett sunt och naturligt sätt och den tidiga självbildens färg och glans fick nog en värdefull beständighet.

Men föräldrar är människor, också de med olika erfarenheter och förutsättningar att vara just goda och medvetna föräldrar. De allra flesta gör så gott de kan och spelar med de instrument de har till sitt förfogande. Så har det nog alltid varit, så var det i min barndom, och så är det  sannolikt också för dagens föräldrar.

För mig har det tagit många år att förstå att det är O.K att tycka om sig själv och faktiskt tillåta sig att vara stolt över sitt liv och en del av sina egenskaper, Och numera vet jag att hur viktigt det är att gilla sig själv och att det INTE är detsamma som att vara självisk eller egenkär. Men att älska sig själv som den skapade varelse man är och låta kärleken få tillträde till det innersta, till den kärna som är jag och ingen annan, är en svårare uppgift tycker jag. Jag har teorin helt klar för mig och jag tycker i princip att jag, liksom alla andra, är värd att älskas, men det är praktiken av självrespekten som blir det svåra för mig. Jag vet att många andra människor har samma problem och att det faktiskt kan hindra en att leva livet fullt ut. Det är dumt och hindrande tycker jag.

Det svåra är att hålla tvivel och osäkerhet på avstånd, särskilt om de här känslorna fanns med då den första självbilden tog form. Men mycket kärlek och trygghet kan faktiskt restaurera en negativ och färglös självbild och det går att, även på äldre dar inleda ett sunt kärleksförhållande till sig själv. Då blir också det lättare att älska andra utan att bortse från sig själv och sitt eget värde i relationer.

 Det ligger nog en fara i att tro att man genom snygga kläder och fina saker att omge sig med, blir mer värdefull och älskansvärd  i både egna och andras ögon. Att vi skaffar oss ett yttre självförtroende som oftast har väldigt lite att göra med den mer bestående  inre självkänslan och självkännedomen. Självbilden riskerar då att bli beroende av det yttre, och ändras i takt med de skiftande yttre förutsättningarna. I värsta fall kan vi utveckla ett tvång,  ett missbruk, som gör att vi måste fortsätta "förbättra" oss själva på ytan. Det är nog ingen slump att så många människor i dag tränar mycket och ofta för att få en perfekt kropp " värd att älskas". Det är självklart nyttigt att sköta sin kropp genom träning och motion och genom att ta väl hand om sig själv. Men det är viktigare att kunna tycka om sig själv även utan den perfekt uppbyggda kroppen och den häftigaste outfiten.
För det finns en inre oförstörbar kärna, som är " jag" och inte egot, och som är värd att älskas oberoende av allt annat!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar