tisdag 12 november 2013

En sån tung och alldeles onödig börda att bära på...

Jag har precis läst om en svensk man i yngre medelåldern som i samband med att han drabbades
av cancer genomgick en svår livskris.  Förutom det allvarliga, smärtsamma sjukdomsförloppet led han också av skam och skuld över den fullt förståeliga dödsångest som han kände. Han skämdes för att inför sina barn visa sig svag och rädd, och för att inte längre vara den starka trygga pappan. Vilket onödigt lidande för hans del!
För barn innebär förstås en svårt sjuk förälder ett trauma och en smärta, men de måste ju också lära sig att kunna möta och förstå sjukdom och svaghet eftersom det är en del av livet.

Den här mannen, som nu lyckligtvis är friskförklarad, är nog en av många andra män  som också känt en omotiverad och irrationell skam i situationer då den förväntade "manliga styrkan" av olika skäl ger vika.
Men den här mannen tillhör nog den förmodat mindre grupp av män som varit starka nog att öppet våga berätta om sina känslor kring det här svåra.
Här finns sannolikt ett stort mörkertal, då många inte ens vågar erkänna sitt illamående, just för att kanske upplevas svaga och "omanliga". För de männen känner jag stor medkänsla, de kan inte må särskilt bra.

Många kvinnor i vårt samhälle mår i dag dåligt och det talar vi om, och det ska vi självklart tala om, för den öppenheten kan göra stor skillnad för kvinnors möjlighet att våga söka hjälp och faktiskt bli hjälpta!
Men jag tycker att vi faktiskt inte lika ofta talar om mäns och unga pojkars illamående och utsatthet. Vad vi oftare kan läsa om är mäns benägenhet för våld och våldsamheter. Naturligtvis ska vi uppmärksamma det, för det är viktigt. Men lika viktigt och mer fruktbart vore det kanske, om vi mer på djupet kunde se och förstå, det sannolika sambandet mellan mäns psykiskt illamående/ ohälsa, och det våld som män ofta använder i relationer och sociala situationer.  Sen får vi inte heller glömma att även kvinnor ibland är våldsamma både mot män och kvinnor, och där kan man naturligtvis se samma samband.

Den moderna kvinnan äger i dag den självklara rätten att få vara stark och tuff och kunna ta för sig. Det är bra! Men borde inte männen i samma grad få vara mjuka, sårbara och " svaga," utan att riskera att förlora sin manlighet? Absolut, i en jämställd värld, tycker jag!
Men så länge de gamla förlegade konserverade förväntningarna på manligt respektive kvinnligt beteende hålls vid liv, så blir till exempel feminismen, och de goda intentionerna i den, tyvärr inte heller särskilt verkningsfulla.


Jag är skeptisk till alla "ismer," överhuvudtaget, eftersom jag tror att de kan begränsa våra tankar och synsätt. Och jag tilltalas inte av grupperingar och kategoriseringar av människor. Av det enkla skälet att jag tror att vi är mer lika än olika varandra. Och om vi till exempel bara fokuserar på upplevda skillnader kön emellan, så kan det vara risk att olikheterna till och med växer och blir större. Och det är ju inte någon önskvärd utveckling precis.

Den enda " ism" jag tycker om och tror på, är humanismen. Den åskådning som framhåller den enskilda människans värde och egenskaper, ur ett allmänmänskligt och människovänligt synsätt.
I den bästa av världar får både flickor och pojkar en uppfostran där de båda tillåts och förväntas visa rädslor, otillräcklighet, sårbarhet och mjukhet, utan att det betraktas som en mänsklig svaghet!

För tänk vilken tung och alldeles onödig börda det kan vara, att bära begränsande  förväntningar på hur män respektive kvinnor, ska bete sig och agera...!






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar